Man kan inte säga mycket gott om Steven Seagal, och det kan man inte heller göra med hans insats i Driven to kill ( skulle inte alla Seagals filmer kunna heta något liknande för de har ju i princip samma handling?). Här är Seagal så trött och verkar vara så gammal att allt går på rutin. Han är dessutom författare här, men naturligtvis så har han ett mystisk förflutet och i den här gången har han tidigare varit rysk gangster. 

Bondfilmerna har sin givna mall ( även om den kanske inte längre är så given i och med Daniel Craigs intåg som Bond) och man kan även säga att Seagals filmer har en mall:

1. Seagal lever lugnt och fridfullt med antingen en familj eller ensam.

2. Någon ringer/besöker eller kontaktar Seagal och något har inträffat som kräver att han reser någonstans eller stannar kvar i USA.

3. Seagal träffar en gammal bekant och de pratar lite om den gamla goda tiden. I Driven to kill så verkar det som att Seagal har suttit i Gulag, men hur troligt är det egentligen?;)

4. Första kraftmätningen för Seagal brukar uppkomma väldigt tidigt i filmen- så att vi tittare ska veta vilken tuff jävel han är. När slagsmålet är avklarat så avgår naturligtvis Seagal med vinsten.

5. Huvudskurken presenterar sig- antingen via hantlangare eller så träffar Seagal huvudskurken öga mot öga.

6. Några dumma poliser lägger sig i handlingen- men de är bara i vägen. Poliserna uträttar ingenting av värde men oftast brukar Seagal bli misstänkt av ena eller andra anledningen för något. 

7. Seagal konfronterar skurkarna. Det brukar aldrig vara något problem- till synes utan anledning så dyker skurkarna upp överallt för att spöa skiten ur Seagal. Något detektivarbete brukar det aldrig vara frågan om. I Driven to kill så ställer sig Seagal helt enkelt utanför ett hyreshus och börjar skjuta för att locka fram "ohyran".

8. Med hjälp av informationen som Seagal har fått från den förra punkten så tar han sig vidare i sin jakt efter huvudskurken.

9. Slagsmål, slagsmål och ännu mer slagsmål. Dags för huvudkonfrontationen- Seagal som vanligt obesegrad hela tiden och spänningen är lika med noll.

10. Slutet gott, allting gott. Seagal har klarat alltsammans igen och återvänder dit han befann sig i början av filmen. Allt är fridfullt.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta nästan varenda film som Seagal har gjort under de senaste tio åren. Den enda förändringen är Seagal själv, han blir bara stelare och stelare. I Driven to kill verkar det vara alldeles för jobbigt för honom att prata till och  med, för han viskar fram de flesta repliker ( som tur är så finns det inte så många repliker i den här filmen ). 

Det enda intressanta med den här filmen är för den som vill lära sig hur man gör en actionfilm som istället för att verka modern tar fem steg tillbaka i actionfilmens utveckling. Driven to kill kunde lika gärna ha varit gjord under sextiotalet som under 2000-talet. Jag tycker nästan lite synd om regissörerna som får jobba med Seagal. Antingen måste den regissören vara någon ny som inte har fått göra så mycket filmer ännu eller så är det någon avdankad regissör som skriver manuset medan han sitter på någon fest, för någon vidare ansträngning behöver de inte lägga ned. Vem är det ändå som ser filmerna? Om det inte stod Steven Seagal på dvd-omslaget skulle de här filmerna passera helt obemärkt och kanske dyka upp till reapris på närmaste bensinmack- och inte ens då skulle förmodligen speciellt många köpa filmen. 

I dag är vädret inte direkt så inbjudande och man håller sig helst inomhus. Det regnar och temperaturen är inte mer än åtta grader. Ryssvärmen verkar ha övergett oss för den här gången och om man ska tro på rapporterna så var den helg som nyss gick den sista som vi kunde förvänta oss fint väder. Jag tror vad jag vill om det, meterologer brukar inte ha rätt så ofta.

Jag har i alla fall ägnat halva måndagen åt att rensa och städa garderoben. Det är förunderligt hur många av kläderna som man kunde ha på sig för bara några år sedan plötsligt inte passar alls längre. Antingen har kläderna på något mystiskt vis krympt, eller så är sanningen den att jag har gått upp i vikt under de senaste åren. Det är inte så roligt att erkänna detta, men det är den enkla, nakna sanningen. Jag har gått upp i vikt, och det ordentligt dessutom. Dåligt, dåligt. Jag vet inte hur jag ska vända på skutan och gå mot det motsatta hållet istället- fast det är ju egentligen ganska så uppenbart; ät mindre, motionera mer. Så enkelt, men ändå så jävla svårt. Jag har aldrig varit någon som har ägnat mig åt särdeles mycket motionerande, men nu är det nog hög tid att börja ändra livsstil innan det är försent. Jag befinner mig nog i gruppen av " farlig fetma" skulle jag tro. Om jag inte börjar att vända trenden och börjar tappa kilon istället för att lägga på mig fler så lär man väl sluta antingen med hjärtattack eller något annat fanstyg. 

Uppmuntrande tankar, såhär på måndagseftermiddagen;P