Jag vet inte varför jag gör vissa saker ibland. Det blir bara så! Jag har inte mycket att hoppas eller drömma på, och jag blir aldrig den som kommer att få höra saker som "oj vilken snygging"! Det är tröttsamt och det är jävligt irriterande. 

Jag såg nyss om en klassiker, The chainsaw massacre. Jag minns fortfarande hur man som liten parvel tittade på den här filmen på en vhs och den hade väldigt dålig kvalla och ibland kunde man knappt se vad som hände. Nu när det finns flera möjligheter att få tag i filmen så känns det inte på "riktigt" längre, då bilden är förfinad och allting. Det kändes mer äkta när man såg filmen med dålig bildkvalité, och jag trodde, i min ungdomliga enfald, att allt som hände på filmen var på riktigt;P Som tur är så har man i alla fall fått en aning mer vett i skallen på senare dar. 

Men en klassiker är det i alla fall, Tobe Hoopers film! Trots att det har gått så länge sedan filmen först såg dagens ljus så behåller den sin fräschör, och den är fortfarande ljusår bättre än alla sentida efterkomlingar. Men trots det så kan man inte låta bli att förundras över hur filmen kunde orsaka ett sådant ramaskri när den kom. Först och främst så får man ju knappt se något- när Leatherface börjar härja som värst med motorsågen så är det inte speciellt mycket man får se då motorsågsklingan skär in i människokött. Om man jämför med det som man får se i dag så är den här filmen väldigt "snäll". Men det är klart, det är dumt- för att inte säga idiotiskt- att jämföra en gammal film med de premisser som råder i dag. När den här filmen hade premiär så var den alldeles ny, människorna hade aldrig sett något liknande tidigare. 

Men, trots det så finns det mycket som i dag framstår som löjligt. Som det att man faktiskt inte får se så väldigt mycket. Dessutom är Sally den som mest framstår som komisk numera, då hon gallskriker i princip hela tiden! Det skär i öronen och man blir ganska trött på henne- och jag förstår fortfarande inte varför hennes ögon zoomas in då hon sitter fastbunden vid middagsbordet. I och för sig hade det blivit väldigt tjatigt om man bara hade fått se henne sitta där och skrika, så ögonscenen gör i alla fall att det blir lite variation. 

En annan karaktär som bara framstår som löjlig och lite gnällig är rullstolsbundna Franklin. Han gnäller mest hela tiden, och frågar ständigt de andra om inte den där liftaren som de plockade upp i början av filmen förföljer dem. Det är nästan skönt då Leatherface sätter punkt för honom så man slipper lyssna mer på honom;P

Nu är det bäst att jag inte skriver mer om den här filmen så att de som inte har sett denna klassiker ännu inte får hela nöjet förstört. Men när man ser om filmen i dag så framstår den mest av allt som en parodi, fast den egentligen inte har något "roligt inslag". Jag tror att det i mångt och mycket är bättre när en regissör inte har så mycket pengar att röra sig med, som Hoper hade i sin debut. I alla hans andra verk så har han haft betydligt mer pengar till sitt förfogande, men tyvärr har det aldrig blivit riktigt lika bra som det blev med den här filmen.