När tv-serien C/O Segemyhr visades på TV4 så tillhörde jag inte seriens fanskara. Jag tyckte att den påminde om alla andra svenska serier som har gjorts tidigare, en man ska vara rolig och lite hysterisk medan de andra ska vara mer sansade och ja, ni känner väl till upplägget?;) Nej, som mest såg jag kanske några avsnitt men jag bänkade mig inte i tv-soffan varje kväll för att titta på Segemyhr.

Men säg den som inte kan ändra uppfattning? Tack och lov så är det inte förbjudet att ändra åsikt och man kan ändra sig när man helst vill.

Nu är jag nästan ett inbitet Segemyhr-fan! Just nu håller jag på och betar av första säsongen av serien, och den har varit riktigt bra hittills. Johan Ulveson är perfekt i rollen som lätt nevrotiske Segemhyr, och att han är pedantisk och noggrann stämmer in väldigt bra på min personlighet- en del drag som Fredrik har påminner om sådant som jag själv "lider" av;D Lennart Jähkel är som vanligt grymt bra, även fast han ibland är lite tjatig. Olle Sarri är också mycket bra och alla tre har en perfekt personkemi.

Snart har jag sett färdigt hela första säsongen och det här var ju riktigt roligt och bra. Kanske inte så underligt, då bland annat Fredrik Lindström tydligen står bakom den här produktionen. Och Helena af Sandberg är så jävla söt, i avsnittet Cypern, fast jag störde mig lite på att hon nästan bara skrattade eller log varje gång hon var med i bild. 

Jag vet inte varför jag gör vissa saker ibland. Det blir bara så! Jag har inte mycket att hoppas eller drömma på, och jag blir aldrig den som kommer att få höra saker som "oj vilken snygging"! Det är tröttsamt och det är jävligt irriterande. 

Jag såg nyss om en klassiker, The chainsaw massacre. Jag minns fortfarande hur man som liten parvel tittade på den här filmen på en vhs och den hade väldigt dålig kvalla och ibland kunde man knappt se vad som hände. Nu när det finns flera möjligheter att få tag i filmen så känns det inte på "riktigt" längre, då bilden är förfinad och allting. Det kändes mer äkta när man såg filmen med dålig bildkvalité, och jag trodde, i min ungdomliga enfald, att allt som hände på filmen var på riktigt;P Som tur är så har man i alla fall fått en aning mer vett i skallen på senare dar. 

Men en klassiker är det i alla fall, Tobe Hoopers film! Trots att det har gått så länge sedan filmen först såg dagens ljus så behåller den sin fräschör, och den är fortfarande ljusår bättre än alla sentida efterkomlingar. Men trots det så kan man inte låta bli att förundras över hur filmen kunde orsaka ett sådant ramaskri när den kom. Först och främst så får man ju knappt se något- när Leatherface börjar härja som värst med motorsågen så är det inte speciellt mycket man får se då motorsågsklingan skär in i människokött. Om man jämför med det som man får se i dag så är den här filmen väldigt "snäll". Men det är klart, det är dumt- för att inte säga idiotiskt- att jämföra en gammal film med de premisser som råder i dag. När den här filmen hade premiär så var den alldeles ny, människorna hade aldrig sett något liknande tidigare. 

Men, trots det så finns det mycket som i dag framstår som löjligt. Som det att man faktiskt inte får se så väldigt mycket. Dessutom är Sally den som mest framstår som komisk numera, då hon gallskriker i princip hela tiden! Det skär i öronen och man blir ganska trött på henne- och jag förstår fortfarande inte varför hennes ögon zoomas in då hon sitter fastbunden vid middagsbordet. I och för sig hade det blivit väldigt tjatigt om man bara hade fått se henne sitta där och skrika, så ögonscenen gör i alla fall att det blir lite variation. 

En annan karaktär som bara framstår som löjlig och lite gnällig är rullstolsbundna Franklin. Han gnäller mest hela tiden, och frågar ständigt de andra om inte den där liftaren som de plockade upp i början av filmen förföljer dem. Det är nästan skönt då Leatherface sätter punkt för honom så man slipper lyssna mer på honom;P

Nu är det bäst att jag inte skriver mer om den här filmen så att de som inte har sett denna klassiker ännu inte får hela nöjet förstört. Men när man ser om filmen i dag så framstår den mest av allt som en parodi, fast den egentligen inte har något "roligt inslag". Jag tror att det i mångt och mycket är bättre när en regissör inte har så mycket pengar att röra sig med, som Hoper hade i sin debut. I alla hans andra verk så har han haft betydligt mer pengar till sitt förfogande, men tyvärr har det aldrig blivit riktigt lika bra som det blev med den här filmen. 

Man kan inte säga mycket gott om Steven Seagal, och det kan man inte heller göra med hans insats i Driven to kill ( skulle inte alla Seagals filmer kunna heta något liknande för de har ju i princip samma handling?). Här är Seagal så trött och verkar vara så gammal att allt går på rutin. Han är dessutom författare här, men naturligtvis så har han ett mystisk förflutet och i den här gången har han tidigare varit rysk gangster. 

Bondfilmerna har sin givna mall ( även om den kanske inte längre är så given i och med Daniel Craigs intåg som Bond) och man kan även säga att Seagals filmer har en mall:

1. Seagal lever lugnt och fridfullt med antingen en familj eller ensam.

2. Någon ringer/besöker eller kontaktar Seagal och något har inträffat som kräver att han reser någonstans eller stannar kvar i USA.

3. Seagal träffar en gammal bekant och de pratar lite om den gamla goda tiden. I Driven to kill så verkar det som att Seagal har suttit i Gulag, men hur troligt är det egentligen?;)

4. Första kraftmätningen för Seagal brukar uppkomma väldigt tidigt i filmen- så att vi tittare ska veta vilken tuff jävel han är. När slagsmålet är avklarat så avgår naturligtvis Seagal med vinsten.

5. Huvudskurken presenterar sig- antingen via hantlangare eller så träffar Seagal huvudskurken öga mot öga.

6. Några dumma poliser lägger sig i handlingen- men de är bara i vägen. Poliserna uträttar ingenting av värde men oftast brukar Seagal bli misstänkt av ena eller andra anledningen för något. 

7. Seagal konfronterar skurkarna. Det brukar aldrig vara något problem- till synes utan anledning så dyker skurkarna upp överallt för att spöa skiten ur Seagal. Något detektivarbete brukar det aldrig vara frågan om. I Driven to kill så ställer sig Seagal helt enkelt utanför ett hyreshus och börjar skjuta för att locka fram "ohyran".

8. Med hjälp av informationen som Seagal har fått från den förra punkten så tar han sig vidare i sin jakt efter huvudskurken.

9. Slagsmål, slagsmål och ännu mer slagsmål. Dags för huvudkonfrontationen- Seagal som vanligt obesegrad hela tiden och spänningen är lika med noll.

10. Slutet gott, allting gott. Seagal har klarat alltsammans igen och återvänder dit han befann sig i början av filmen. Allt är fridfullt.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta nästan varenda film som Seagal har gjort under de senaste tio åren. Den enda förändringen är Seagal själv, han blir bara stelare och stelare. I Driven to kill verkar det vara alldeles för jobbigt för honom att prata till och  med, för han viskar fram de flesta repliker ( som tur är så finns det inte så många repliker i den här filmen ). 

Det enda intressanta med den här filmen är för den som vill lära sig hur man gör en actionfilm som istället för att verka modern tar fem steg tillbaka i actionfilmens utveckling. Driven to kill kunde lika gärna ha varit gjord under sextiotalet som under 2000-talet. Jag tycker nästan lite synd om regissörerna som får jobba med Seagal. Antingen måste den regissören vara någon ny som inte har fått göra så mycket filmer ännu eller så är det någon avdankad regissör som skriver manuset medan han sitter på någon fest, för någon vidare ansträngning behöver de inte lägga ned. Vem är det ändå som ser filmerna? Om det inte stod Steven Seagal på dvd-omslaget skulle de här filmerna passera helt obemärkt och kanske dyka upp till reapris på närmaste bensinmack- och inte ens då skulle förmodligen speciellt många köpa filmen. 

I dag är vädret inte direkt så inbjudande och man håller sig helst inomhus. Det regnar och temperaturen är inte mer än åtta grader. Ryssvärmen verkar ha övergett oss för den här gången och om man ska tro på rapporterna så var den helg som nyss gick den sista som vi kunde förvänta oss fint väder. Jag tror vad jag vill om det, meterologer brukar inte ha rätt så ofta.

Jag har i alla fall ägnat halva måndagen åt att rensa och städa garderoben. Det är förunderligt hur många av kläderna som man kunde ha på sig för bara några år sedan plötsligt inte passar alls längre. Antingen har kläderna på något mystiskt vis krympt, eller så är sanningen den att jag har gått upp i vikt under de senaste åren. Det är inte så roligt att erkänna detta, men det är den enkla, nakna sanningen. Jag har gått upp i vikt, och det ordentligt dessutom. Dåligt, dåligt. Jag vet inte hur jag ska vända på skutan och gå mot det motsatta hållet istället- fast det är ju egentligen ganska så uppenbart; ät mindre, motionera mer. Så enkelt, men ändå så jävla svårt. Jag har aldrig varit någon som har ägnat mig åt särdeles mycket motionerande, men nu är det nog hög tid att börja ändra livsstil innan det är försent. Jag befinner mig nog i gruppen av " farlig fetma" skulle jag tro. Om jag inte börjar att vända trenden och börjar tappa kilon istället för att lägga på mig fler så lär man väl sluta antingen med hjärtattack eller något annat fanstyg. 

Uppmuntrande tankar, såhär på måndagseftermiddagen;P

Så var helgen snart över och fort har det gått, som det brukar göra. Och inte heller har man gjort något speciellt- tittat på film, skulle min sammanfattning av den här helgen ha varit om någon hade frågat mig vad jag hade gjort.Men nu är läget som så att det inte är någon som frågar mig vad jag har gjort så därför skriver jag det här, så får de fåtal som läser detta i alla fall veta vad jag har gjort under helgen;P

Jag har äntligen tagit tag i och sett några filmer som förvisso inte är av så gammalt datum men som man trots det "borde" ha sett vid det här laget. Ni vet hur det är, filmer som "alla" redan har sett, och om man berättar för någon att man har sett de här filmerna så himlar de oftast med ögonen och tittar liksom underligt på en med en menande blick som säger "men herregud, har du inte sett den filmen förrän nu". Och ja, en del filmer skiter jag högaktningsfullt i, oberoende av eventuell hype och dylikt. Jag ser filmerna när jag själv vill och har lust och ingen ska påtvinga mig att jag måste se en film bara för att den är the big thing just för stunden.

Således har jag denna söndag avnjutit Valkyria och X-Men the origins Wolverine. Två vitt skilda filmer men både var bra ändå bra inom sin respektive genre. Valkyra var kanske något mindre spännande än vad jag hade trott att den skulle vara och det på grund av att om man känner till historien på förhand så vet man ju också att det som herrarna planerade att utföra gick om intet. Men det hindrar ändå inte filmen från att vara en hyggligt bra thriller med en utmärkt Tom Cruise i huvudrollen. Hur som helst så var det en hygglig film!

Wolverine var desto bättre- men så är också den filmen precis sådan som jag tycker om. Hugh Jackman gör som vanligt ett klanderfritt porträtt av Wolverine och här berättas också hur han blev som han blev. Filmen är betydligt mer våldsam än de tre andra filmerna, men den är dessutom desto mer välspelad och har många riktigt bra gjorda actionscener. Dessutom är det högt tempo från första stund så filmen stannar aldrig upp men ändå så hinner regissören få in lite känslor också, som det söta gamla paret vars ladugård Logan tar sin tillflykt till. Eller brödrakänslan som man får. Scenen där brorsan kommer till Logans hjälp i slutet är riktigt fin. Jag ser fram emot uppföljaren!

I dag har det regnat hela dagen och det är utmärkt film-tittar-väder så innan den här dagen är slut så har jag förmodligen hunnit se någon mer film. 

Jag är inte överdrivet förtjust i varken romantiska komedier eller Jennifer Aniston så förutsättningarna för The bounty hunter var inte så goda i mina ögon. Den enda anledningen till att jag ville se filmen var helt och hållet Gerard Butler ( som, med tanke på att det här är den andra romantiska komedin som jag ser honom i, borde satsa på att göra en actionfilm likt Gamer nästa gång så han inte förlorar sin själ i romantikträsket ). Butler levererar, som så många gånger förr. Aniston... tja, hon är faktiskt helt okej. Jag har aldrig sett på Vänner, där hon var den stora stjärnan, och jag har väl inte direkt heller sett speciellt många av de filmer som hon medverkar i. Men här så kommer hon till sin rätt, tror jag. Hon fungerar i alla fall väldigt bra här:)

Vad Steve Carell och Tina Fey totalt saknade i Date night finns det desto mer av här: de forna turturduvorna har en gedigen story bakom sig, vilket de hela tiden refererar om i deras smågrälande. Butler har förr i tiden gjort si och så mässar Aniston, medan Aniston har gjort det och det osv. Det ger trovärdighet och man tror verkligen på att de här två människorna kunde allt om varandra en gång i tiden. 

Filmen kickstartar med att Butler jagar Onkel Sam på styltor, sedan får vi reda på att även Butler är jagad på grund av spelskulder och som grädde på moset så försöker casanovan, eller han tror att han är det åtminstone, Stewart att förföra Aniston vilket inte går alls som han har planerat och hans insatser får hela tiden motsatt verkan;D Ett extra plus i kanten får skurken Earl, härligt slemmig och osympatisk.

Scenen med golfbilen och den där Aniston försöker fly från Butler med cykel när han sedan kommer med bilen och "stöter" i henne lär förmodligen betraktas som små klassiska filmögonblick någon gång i framtiden! Även "jakten" på kapplöpningen kommer nog att ses som en härlig scen i framtiden!

På det hela taget var det här en mycket underhållande och rakt igenom småputtrigt  myspysigt. Och ibland kräver man faktiskt inte mycket mer än så, speciellt inte när två proffs som Butler och Aniston levererar och manuset är sådär härligt överdrivet/tillspetsat-fast på ett bra sätt!

Äntligen fredag! Jag har alltid tyckt att just fredagar är veckans i särklass bästa dag- lördagar kan inte alls konkurrera med fredagar;D När man gick i skolan så var fredag den dag som man bara ville skulle ta slut, och oftast hade man tur med schemat- fredagar var oftast de dagar då man slutade vid två-tiden. Det hjälpte sällan så mycket för min del då jag oftast var tvungen att vara kvar på skolan och vänta tills dess bussen gick. Men det gjorde inte så speciellt mycket- väntetiden brukade jag alltid spendera på biblioteket, och det fanns alltid någon intressant bok som man kunde sitta och läsa;D