Alla inlägg under oktober 2010

Av roboguy - 25 oktober 2010 15:17

På senare år har jag blivit alltmer förtjust i Woody Allen. Han påminner lite om mig själv med sina tankar, men jag har varit väldigt dålig på att se hans filmer så jag måste nog ta tag i det.


Men något som irriterar mig är att det ibland verkar som att journalister är lite lata och inte orkar komma på nya saker att fråga stjärnorna. Varför, tex, frågar nästan varenda journalist Allen om vad hans syn på livet är eller vad som gör livet värt att leva och om han har blivit mer negativt inställd med åren eller inte? Kan de inte ställa några andra frågor? De flesta som vet något om Allen vet att han är pessimist och neurotisk. Det är inget nytt. Det enda som är nytt är hans filmer, som visserligen handlar om ungefär samma saker varje gång- mer eller mindre. Men varför inte fråga honom om vilken hans favoritfärg är? Eller, ännu viktigare, hur är det att ha jobbat med de stora stjärnorna ända sedan sextiotalet? Vad tycker han skiljer att jobba med dagens skådisar jämfört med dem som han först arbetade tillsammans med? Vad tycker han om dagens CGI-onani i filmer?

Det är den typen av frågor som jag skulle vilja ha ett svar från Allen istället för att ältra samma frågor om och om igen hela tiden. 


Men i intervjun i DN så har han en hel del sköna repliker som jag måste delge här. 


"

Vad är meningen med livet för dig?

– Det är att arbeta och inte tänka för mycket på framtiden. Börjar man tänka inser man hur plågsamt allting egentligen är. Det finns inte mycket man kan göra åt saken, små­saker kanske, men oftast är vi maktlösa inför ödet. Mitt personliga trick är att arbeta konstant.


– Livet är på många sätt hemskt och förskräckligt. Vi föds, lever ett kort tag och sedan dör vi. Allting tar slut så småningom. En vacker dag har till och med solen brunnit ut, jorden försvinner och stjärnorna försvinner. Inte ens Shake speares verk blir kvar, säger Woody Allen lite moloket.



http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/helena-lindblad-moter-woody-allen-1.1194914



ANNONS
Av roboguy - 25 oktober 2010 13:48

Något måste ha hänt, men jag vet inte riktigt vad det är. Sedan Bredbandskollen gjorde om sin sida så har jag i mätning efter mätning fått betydligt sämre resultat på hastighetstesten än vad jag fick tidigare... Förr låg jag relativt konstant på ungefär 4 Mbit medan jag numera som bäst når upp till 3 Mbit. 


Jag läste också om en undersökning där det är många som klagar på sina mobila bredband. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas- jag är nöjd med mitt mobila bredband från Tele2. Någon kommenterade artikeln och skrev att han/hon hade mobilt bredband från Tele2 och det var hela tiden småfel och kopplades ned kontinuerligt. Det där känner i alla fall inte jag igen, för mig fungerar Internet stabilt och jag har oftast väldigt bra hastighet och täckning. Det känns bra när man inte har något att beklaga sig över;) Men det är desto sämre om det verkligen stämmer att de som ringer för att få hjälp upplever att de inte får någon hjälp alls. Det gäller bara att besvara så många samtal som möjligt för servicepersonalen, för de får väl inget betalt för att se till att problemen verkligen löses för kunden? Där har de verkligen något att jobba med och se över. 

ANNONS
Av roboguy - 24 oktober 2010 23:40

Skrämselfaktor: 0/5

Humorfaktor: 3/5

Skådespeleri: 1/5


Okej det ska sägas på en gång- Night of the demons är en riktig b-film och det inte minst på grund av att Edward Furlong och Shannon Elizabeth stoltserar med sin medverkan på filmens omslag. Det om något är en varningsklocka som dånar värre än vad Big Ben gör. Och deras insatser är därefter i den här filmen. Jag blir nästan skogstokig över hur pryd och ordentlig Shannons karaktär Maddie är. Hur hon fnittrar åt allt och ingenting i början: " Är du en slampa", " Herregud, va gööör hon, e hon inte klok?" osv. Då är hennes vänner betydligt intressantare, särskilt Suzanne. Inför Halloweenfesten har hon klätt ut sig som katt, och det är extremt sexigt och dräkten har till på köpet en av de djupaste urringningar jag sett på länge. Mycket trevligt att se på, med andra ord. 

I övrigt är det en bråkig skara med illa utmejslade karaktärer och vi känner igen dem alla, alltifrån präktiga Maddie till de två sexiga Suzanne och Lily till den nästan obligatoriska goth-tjejen som anordnar hela partajet. 

Bakgrundsstoryn till vad som hände i det "hemsökta" slottet/viktorianska huset skildras genom korta stumfilmsklipp, och de är faktiskt ganska snyggt gjorda. 


En del glimtar tyckte jag mig ändå se till Evil Dead. Speciellt då demonerna blir instängda och deras händer sticker fram under luckan. Maskerna på demonerna är dessutom väldigt överdrivna, men de är snyggt gjorda i alla fall. Tentaklerna som demonerna också har var lite over the top tycker jag. Tyvärr är splatterdelen ganska liten, och den här typen av film borde helt och hållet bygga på blod och tarmar. 


Spoiler*  Den klart bästa scenen var den där Lily, då hon har blivit demon men fortfarande har mänsklig skepnad, trycket in ett läppstift i ena bröstet- och sedan tar ut det ur snippan!;D En av de andra förvandlas mitt under sexakten så att även den stackars tjejen också smittas. Slut spoiler*


Spoiler*   Förklaringen om demonerna är det löjligaste jag har hört på länge. Maddie, med gravallvarlig blick och med så mycket pondus i rösten som hon förmår, förklarar:   " De var tuffingar. De kunde inte ens följa helvetets regler. De gillar verkligen inte rostigt järn. Demoner är gjorda från uråldriga grundämnen. Järn är ett uråldrigt grundämne. Rost fördärvar det. Så sätter man samman ihop de två så gillar demonerna det inte". What?! Demoner är gjorda av uråldriga grundämnen och besegras genom att utsättas för järn och rost? Give me a brake.  Slut spoiler*


Night of the demons är nog den dumaste film som jag har sett hittills i år. Men samtidigt kan jag inte låta bli att säga att den var hyfsat underhållande i alla fall. En film som passar perfekt inför kommande Halloweenfester men som knappast någon lär minnas när Halloween sedan är över. Så bra, eller rättare sagt dålig, är alltså filmen. Den lär inte bli ihågkommen alls utöver att kanske plockas fram vid någon Halloweenfest även i framtiden, kanske. 




  


Av roboguy - 24 oktober 2010 18:42

Det finns så mycket att säga och skriva om Toy Story 3 att jag inte vet var man ska börja så man börjar med det väsentliga- jag tycker att inledningen inte var riktigt i klass med inledningen i Toy story 2. Det var visserligen snyggt gjort med tågrånet och alltsammans som hände efteråt, men jag gillade Buzz äventyr i rymden bättre. 


Med det sagt så ska jag också säga att Toy Story 3 är riktigt, riktigt bra. Jag har svårt att rangordna filmerna. Första filmen har ju en speciell plats i minnet då det var den första datoranimerade filmen, och man var och såg den på bio som liten och fullkomligt älskade den. När man har sett om den numera så har en del av det som gjorde den riktigt bra gått förlorat- datoranimeringen är väl det som mest påtagligt var en aning sämre förr än vad den är numera. Men själva storyn- den håller fortfarande. I uppföljaren så har datoranimeringen förbättrats, på många sätt är tvåan dock en något sämre film men den är fortfarande riktigt bra för att vara en uppföljare. Och så i den tredje filmen- datoranimeringen har tagit hästkliv framåt. Numera är det inte bara leksakerna som är ögongodis, nu är det dessutom miljöerna och till och med människorna ser betydligt bättre ut nu än vad de gjorde för femton år sedan. Man häpnar över detaljrikedomen och hur verkligt det ser ut. Men, trots detta, så har de inte glömt bort storyn. Tack och lov för det! Här finns en riktigt bra story! 


Min favorit från den andra filmen, Bullseye är kvar och den där hästen kan verkligen uttrycka sig med hjälp av sina stora, runda ögon. Jessie var fortfarande lika cool som hon var tidigare, men hon är ändå något nedtonad i den tredje filmen. 


Det finns många finfina scener här som jag kommer att minnas väldigt länge, och det är svårt att säga vilken som är den stora favoriten. Ni som inte har sett filmen ännu borde sluta läsa nu!


* Woodys flykt från dagiset. Magnifikt, först hur han tar sig ut från toaletten och sen hur han tar en flygdrake som hjälpmedel för att ta sig ut till friheten. 


* Buzz som blir inställd till fabrikinstalleringen och därmed tror att han är en äkta rymdjägare igen. 


* Återigen, Buzz, som spansk (?!) charmör som dansar med Jesse. Klassiker!


* Barbie och Kens lek med stereotyper. Ken är en flickleksam men vill inte erkänna det, samtidigt som han inte gömmer under stol med att han tycker om kläder och att vara snygg. Barbie och Kens lilla kärleksstory är fenomenal och jävligt rolig.


* Jättebebisen! Som sann skräckälskare kan jag inte undgå att notera att mindre barn måste tycka att den där bebisen är jävligt läskig! Men det är bra, de små ska härdas i tid;) Detsamma gäller förmodligen apan med trummorna i kontrollrummet. Läskigt att någon har sådan kontroll haha!


* Björnen Lotsos "maffialiknande" uppbyggnad och kontroll av de andra leksakerna på dagiset. Bara att de misshandlar en leksakstelefon för att få information om de kommande flyktplanerna var en skön blinkning!


Som sagt, det finns många magiska ögonblick i den här filmen som kommer att leva kvar i minnet en lång tid. Och tack och lov att Pixar har gjort en tredje film som inte enbart är till för att generera mer pengar i deras redan välfyllda skattekista, utan denna film står stadigt på egna ben och är inget hafsverk. 


Sedan förstår jag inte varför så många skriver att de börjar gråta eller snyfta i slutet. Jag har kanske ett stenhjärta, men sådant där får inte mig att börja snyfta i alla fall. Men med det inte sagt att slutet är dåligt, nej det är fenomenalt. Och jag hoppas, nej jag ber, om att inte någon pengakåt filmmänniska ska börja fundera över om det ändå inte vore en bra idé att göra ytterligare en film! För det kan inte avslutas bättre än såhär. Låt den tredje filmen sätta punkt, och låt Toy Story-filmserien vara som den är nu. 



  


Av roboguy - 24 oktober 2010 13:55

Jag läste med ett leende om andra som befinner sig i samma situation som mig på Aftonbladet- jag är inte ensam om att tycka att alla förkortningar som används i dag är en snårig djungel och ibland förstår man inte vad som avses alls. En del förkortningar har man lyckats lära sig medan andra förblir något av ett mysterium. I och med Aftonbladets lilla ordlista så fick jag i alla fall klarhet i några förkortningar och vad de betyder:

* Cya, see you

' Liy, I love you

* Ftw, For the win


Men det kan bli alldeles för många förkortningar ibland, något som ungdomar verkar använda sig av slentrianmässigt och tyder ibland på att de förkortar rätt och slätt av lathet. Det är tydligen alldeles för ansträngande att trycka på för många tangenter och att en mening ska vara fullständig och allt annat som har att göra med vad som vi "vanliga" anser vara god svenska. Men i och med att jag klagar så får jag ju krypa till korset och erkänna att- jag är gammal. Eller äldre, åtminstone. Det är bara vi som har lämnat tonårsperioden bakom oss som klagar över förkortningarna. Det här bådar inte gott;D Men till skillnad från många andra så begagnar jag mig av förkortningar ibland. Det är ett bra knep, speciellt när man känner sig lite trött och inte orkar vara alltför noga. Så känner nog alla ibland, att det är skönt att skriva Cya, istället för vi ses senare eller Brb, är strax tillbaka. Men samtidigt så kan det vara ett frustrerande helvete om man pratar/chattar med någon som nästan uteslutande använder sig av förkortningar. Dessutom kanske personen ignorerar hur ord ska stavas, och då kan jag verkligen börja se rött och bli ursinnig. Tack och lov så är det i alla fall inte så många av dem som jag pratar och chattar med som använder förkortningar i någon större utsträckning, och de är dessutom bra på att stava så jag får vara nöjd med det. 


Cya!

Av roboguy - 24 oktober 2010 00:59

Återigen är Storbritannien skådeplatsen för ytterligare ett zombieanfall orsakat av klårfingrade forskare som inte vet eller förstår vad de sysslar med och som en slags biprodukt av att de vill leka Gud råkar skapa någon mutation som människokroppen inte riktigt vet hur den skall hantera och så blir vi levande döda som vill äta upp varandra. Något som känns bekant såhär långt? Tja, har man sett minst en film med zombier de senaste åren så borde man känna igen sig. Att dra en parallell med 28 dagar senare är inte alls dumt, för ungefär detsamma är Devils playground. Och nu börjar det bli lite tjatigt, faktiskt. 


Men- och det här är filmens stora plus- det är fortdfarande roligt att se hur vår "högstående, teknologiska civilisation" dukar under på grund av att vi vill lösa problem genom att syssla med sådant som vi nog kankse ändå inte borde hålla på med. Rädslan för ett supervirus, såsom svininfluensan om nu någon minns den fortfarande, är en gångbar faktor som filmmakarna utnyttjar ganska effektivt även i den här filmen. Men här ställer man inga högre moraliska frågor- Devils playground är jävligt enkel i den meningen att den är mer rak-på-action utan att stanna upp och fundera eller ge oss tittare goda råd typ " Lek inte Gud", " Vi skulle aldrig ha börjat med detta, nu är det försent". Dessutom börjar det bli tjatigt med att det ska finnas en enda människa som klarar av viruset och att denna då måste skyddas till varje pris. Hört detta förr? Ja, naturligtvis har du det. Detta koncept återanvänds ständigt verkar det som. 

Spoiler* Dessutom så får man inte ens se hur det tillslut går för mänskligheten, om den "utvalde" lyckas åstadkomma ett botemedel eller inte. Vad var det då för mening med att se filmen, om man tänker efter?     Slut spoiler*


Jag har lite svårt för den nya typen av zombier- de som springer och är så rörliga och inte alls speciellt trögtänkta. Visserligen är de lite roligare att titta på jämfört med Romeros mer stela, hasande zombier men här går det till överdrift. Inte bara det att zombierna springer i Devils playground- de hoppar dessutom upp på väggarna och hoppar på sina offer, och en av dem var en sådan akrobat att den hoppade genom en öppnad bilfönsterruta och gjorde en kullerbytta på marken och fortsatte jakten sedan:P 


Craig Fairbrass var sevärd som tuffingen Cole. Han bråkar man minsann inte med, och jag gillade verkligen hans skoningslösa sätt. Tyvärr var kvinnorna ingen höjdare i den här filmen- gråtande våp som hade blivit en enkel match för zombierna om de inte hade blivit räddade av männen. Speciellt Angie, blondin dessutom bara det, var verkligen a pain in the ass och så fjollig och tråkig att jag bara ville kräkas. 


Hyfsat med splatter dock, men nog har man sett betydligt bättre tidigare. Och varför, oh varför startar Cole en motorsåg under filmens absolut sista sekund? Varför får vi inte se honom använda den mot zombierna! Där blev jag väldigt besviken. 


Devils playground funkar åtminstone men har man sett x antal zombiefilmer så skulle jag inte rekommendera den. Men har du missat 28 dagar senare eller Doomsday och liknande filmer, så kan den här vara en bra utgångspunkt att börja med. Sedan kan man gå vidare till de lite "tyngre" filmerna! 




  

Av roboguy - 23 oktober 2010 19:42

Det var ganska länge sedan det var såhär mycket på allvar, så det gäller att man spelar sina kort rätt- och att man inte gör bort sig. Tyvärr är jag ju något av en mästare på att göra bort mig, så jag blir inte förvånad om jag gör bort mig. Däremot skulle jag bli mycket förvånad om hela dejten avlöper väl och att ingenting oförutsett inträffar.


Nervös som bara den är jag också. Det är tur att det finns öl och att den lyckas göra mig avslappnad och lugn. Man får bara se upp så man inte råkar dricka för mycket så man kommer till henne full haha! Gulp. 


Nåja lika bra att inte måla djävulen på väggen på förhand. Nu får man se hur det här går, och så får man se vad som händer därefter helt enkelt. 

Red

Av roboguy - 23 oktober 2010 14:47

Red börjar riktigt bra- Bruce Willis liv som "pensionär" skildras och det mest spännande under dagen är att han lyckades rädda sin avokado från att dö. Dessutom ringer han frekvent till pensionsservice, mest för att få tala med den trevliga telefonisten Sarah. Men den stiltje som råder bryts snart då flera skurkar attackerar Willis och han får visa vad han går för. 


Jag tyckte att det lät som väldigt mycket att den här filmen var ungefär två timmar lång men det visade sig att det inte gjorde så mycket, ty Red är underhållande från början till slut och de två timmarna försvinner i en rasande fart. Det är inte mycket tid som spills åt lugn och ro, här är det full fart. Lite tråkigt är det att man har satsat väldigt mycket på humor istället för actionscener! Man får knappt se någon bli skjuten och Red skulle lika gärna kunna vara tillåten från kanske åtta, nio år på bio. DÅLIGT! Lite mer action och lite mer pang-pang hade verkligen inte skadat! 


Det var länge sedan som Bruce Willis var såhär pigg. Visserligen gör han det han gör bäst- stenhård tuffing som med kisande ögon försvarar sig själv och Sarah mot allehanda skurkar, samtidigt som de andra gör sig lustiga över att han är "gammal". Hur då gammal, kan man fråga sig? Han har inte en enda ny rynka, han verkar vara i samma goda form som han var i Die hard 4 och han verkar ha betydligt roligare här än vad han hade i miserabla Cop Out. Willis kanske borde spela "pensionär" lite oftare för sällan har han varit med vital och vid god kondition som han är i Red. 


Morgan Freeman dock ser verkligen ut att vara den åldrade man som han gestaltar här. En skön scen, fast denna har man sett många varianter av, är där han sitter i fåtöljen och har problem med mottagningen på TV:n och han ber en kvinna att hjälpa honom med antennen- och gissa vad han tittar på medan kvinnan sysslar med antennerna?;D Helen Mirren var ganska smårolig som grand old lady men hade inte så mycket att göra här! Lite sött är kärleksstoryn mellan henne och ryssen dock. 


Men bäst av dem alla är utan tvekan John Malkovich. Kunde inte han ha fått vara med ännu mer? Eller ännu hellre, få en egen spin-off? Han spelar hur som helst sin roll som paranoid, LSD-experimenterad galning på ett riktigt bra sätt- som det där med tyggrisen som han har med sig! Och när han spelar "brännboll" med en granat som kastas mot honom! Underbart. Fantastiskt. Malkovich kan fan aldrig göra en dålig psykopat/underlig-roll tolkning. 


Jag undrar lite över hur det kommer att bli med actionfilmerna när det gamla gardet verkligen slutar att spela in sådana här filmer. Willis antagonist här, CIA-agenten Cooper, ska föreställa en likvärdig motståndare men ser inte ett dugg tuff ut. Willis har det liksom i sig på ett helt annat sätt än vad dagens tvålfagra actionstjärnor, med vissa undantag, har. Jag tvivlar inte på att det är Willis som skulle gå segrande ur en strid mellan honom och Cooper i verkligheten. Willis har dessutom den där bad boy-looken som gör att man redan när man ser honom hellre backar undan än går i strid med honom. 


En annan tanke som uppstod- hur enkelt är det inte för de här figurerna att nästla sig in på olika ställen? Både på en bankett och på CIA:s högkvarter tar de sig in lite för enkelt. Lite mer finess i sådana här sammanhang hade inte skadat. 


Kort och gott, Red är en underhållande film! Kort och gott. Den kanske inte ger så mycket mat till de små grå cellerna, och Hercules Poirot hade förmodligen knäckt den lilla gåta som finns i filmen på en kafferast, men för mig fungerar det och det är såhär en, lite för barnslig dock, actionkomedi ska se ut. Och man vill se mer av Malkovich efteråt. 




  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se