Dogtooth, eller Kynodontas som den heter i original, såg jag mest för att jag hade lovat en att jag skulle se den. Annars hade jag förmodligen gått miste om den ( och såhär i efterhand, så hade det varit lika bra). 

Det första jag uppmärksammar är att det här är en väldigt långsam film och den är nästan filmad på samma sätt som en dokumentär. Man får en väldigt närgången bild av familjen och ingenting utelämnas- sexscenerna är närgångna och jag tror att de är på riktigt, eller i alla fall väldigt skickligt iscensatta. De tre barnen, två flickor och en kille som borde vara ungefär 18-20 år gamla, hålls instängda av mor och far och får bland annat lära sig ord genom att mamman spelar in band varje morgon. Men de lär sig inte ord på riktigt. En zombie blir en "stor gul blomma", och när en av flickorna frågar vad en fitta är, så blir svaret att det är en "stor lampa". Barnen ägnar också mycket tid åt att tävla mot varandra men det är inte vilka tävlingar som helst- en går ut på att flickorna provar ett nytt narkosmedel och de ska ta reda på vem av dem som vaknar först. 

Kynodontas passar verkligen inte mig. Jag vill att det ska hända saker i filmer, och den här var alldeles för långsam och långtråkig för att falla mig i smaken. Dessutom så får man ingen förklaring till varför föräldrarna håller barnen som fångar. Jag antar att förklaringen är öppen för tolkningar. Jag tror regissören delvis vill visa att man inte kan skydda sina barn för mycket, det går inte att stänga dem inne för att skydda dem mot den "hemska, onda världen" utanför. Barnen beter sig underligt, de talar och agerar utan stora gester och zombieliknande. Ingenting händer egentligen! Det enda som avbryter den isolerade hemmiljön är att pappan far iväg till jobbet varje dag, men vad han egentligen sysslar med framgår inte. 

Bästa scenen är utan tvekan när en liten kattunge har lyckats ta sig in på gården. Barnen, som inte har en aning om vad det är, blir vettskrämda när de får syn på katten, och i nästa sekund hämtar pojken en häcksax och har ihjäl katten. Pappan förklarar sedan att katter är något hemskt och farligt, och de ska skälla som hundar för att skrämma bort katter. Det här var den bästa scenen men inte den enda "konstiga" scenen, det finns gott om sådana i den här filmen. 

Det är egentligen inte underligt att sådana här filmer nästan alltid vinner priser på olika tävlingar. De som ser filmerna förstår säkert inte så jäkla mycket som de låtsas om, och istället för att erkänna att de inte begriper vad filmen handlar om så får den ett pris;P Jag erkänner emellertid att jag inte förstod mycket av den här filmen, och mitt intresse slocknade ungefär halvvägs in i den. Att man dessutom inte får någon förklaring till alltsammans irriterar mig väldigt mycket, här har man suttit och tittat på eländet i en och en halvtimme och så får man ingen förklaring alls! Det här var den konstigaste och sämsta film jag har sett hittills i år ( Valhalla rising är till och med bättre än vad den här är).

Vill ni se en underlig familj, samtidigt som det faktiskt händer en hel del saker, så rekommenderar jag Mum and dad istället.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...