Filmen hade kunnat bli en riktigt bra film, om den hade gjorts på ett bättre sätt. The last seven börjar intressant. Man undrar vad det är som har hänt. Varför är London så tomt och öde? Vem är mannen som vi först får följa med? Jag tyckte att det var underligt att han inte fick lite mer panik, så man anade ugglor i mossen- han bara promenerar omkring, tittar sig omkring men trots att inte en enda människa syns till så behåller han ändå lugnet. Skulle man möjligen inte bli lite mer orolig och nervös om man inte ser till en enda människa i en storstad som London? Hade det hänt här så hade man knappt höjt på ögonbrynen, det händer ibland att jag inte träffar på någon annan människa på ett tag- men London? Då hade jag verkligen fått panikattack och snarare sprungit omkring än gått och känt hur hjärtat hamrat som en trumpinne. 

Strunt samma, sedan, då bilden börjar klarna med hjälp av alldeles för många tillbakablickar så känns det mer som att frågetecken hopar sig snarare än att man får några svar. Den som har väntat sig att zombies eller levande döda ska attackera de sista sju människorna blir besvikna ( jag hade i alla fall väntat mig något sådant). Något jagar dem, men det är inte riktigt det man tror att det är.

Slutet förstod jag inte riktigt, och The last seven var inte tillräckligt bra för att jag skulle känna det motiverat att se om filmen för att se om man förstår den bättre vid en andra genomgång. Till sist blir det bara en "jaha"-känsla, var det inte något mer än så. Filmen går att se på, men den kommer förmodligen inte att finnas med på speciellt många sammanfattningslistor när filmåret 2011 ska summeras. En lättglömd besvikelse. 

Ibland blir jag orolig över mitt minne- ibland känns det som att minnet har kraftigt försvagats-men så kan jag komma ihåg helt vittskilda saker som vad någon har sagt, vad som har hänt i en film osv. Men siffror har jag alltid haft svårt för att minnas.

Och man ska nog inte försöka sig på att få igång sin mobil när man har nyvaknat... Det misstaget gjorde jag nämligen i dag och jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag hade för PIN-kod, och då gjorde jag misstaget att försöka, och misslyckas, tre gånger på raken istället för att avvakta. Nu minns jag vilken PIN-kod jag har, men det gjorde jag inte just när jag försökte få igång mobilen;/

Så i helgen är jag utan mobiltelefon. Om nu någon av de jag smsar med läser det här så vet ni anledningen till att jag inte svarar. Mobil har jag igen tidigast på tisdag eller onsdag, då jag får hem nytt papper med PIN-kod. 

Det är när man är utan något som man inser hur beroende man egentligen är. Men jag kommer nog att klara mig ganska fint utan mobilen faktiskt. 

Jag tittade nyss på nystarten för Parlamentet. Det jag saknar först och främst är programledaren Anders S. Nilsson, för jag tyckte att han var outstanding och riktigt bra. Nya programledaren- njaa lite tveksam första insats men han kanske växer in i kostymen i de kommande avsnitten.

Vad gäller de nya momenten så tyckte jag om de flesta- speciellt det där med partipiskan och partimedlemmarna måste ändra på sina åsikter! Jag ska inte dra en parallell till verkligheten men jag tror faktiskt att det är lite på det viset även i riksdagen, att personliga åsikter som inte stämmer överens med partiet tycks ned och ska försvinna så att rätt åsikter torgförs. 

Gamla klassiker dör aldrig- så även Tips från coachen som är något av adelsmärket för Parlamentet- hade de plockat bort det här momentet så tror jag att de definitivt hade tappat en hel del tittare. Samma sak för Aktuell rapport som inte heller får försvinna....

Jag tyckte om det nya introt likaväl, jag var redigt trött på det gamla som kändes uttjatat redan när det var nytt. 

Och samma sak med omröstningen i slutet som numera inte avgörs av publiken i studion utan som faktiskt avgörs helt och hållet av tittarna som får gå in på TV4:s hemsida och rösta. Nice. 

Deltagarna i premiäravsnittet var i överlag bra och taggade, speciellt Soran, Henrik och Per. Tre plus för dem. 

Hoppas fräschören håller i sig framöver!

Känsliga tittare varnas! 

Sådant triggar alltid igång mig, och förmodligen många andra också, men de som tycker att Saw eller Hostel eller liknande filmer är hemska bör hörsamma varningen- det här är verkligen ingen film som "alla" tål att se. Med detta sagt så hade i alla fall jag väntat mig betydligt tuffare saker. Ja, jag är härdad, jag är kanske alldeles för mycket härdad då det inte är mycket som får mig att reagera längre. Lite tråkigt är det faktiskt.

Ni som inte har sett filmen bör sluta läsa här.

För det första- det som chockade publiken 1978 chockar inte dagens publik. Inte på långa vägar. De som har sett Saw och Hostel och liknande skräckfilmer från de senaste åren har sett ungefär vad som erbjuds här- fast i den här filmen har de faktiskt smakfullheten att klippa precis när saker och ting händer ( lite irriterande för min del, jag hade gärna sett betydligt mer detaljer, men det är ju jag det). 

Första halvan av filmen är ganska dålig. Den följer ganska slaviskt originalet, men slarvar på en punkt- de har för bråttom den här gången. Kvinnan, Jennifer, hinner knappt låsa upp stugdörren innan saker och ting börjar hända. 

I och för sig kompenseras detta med att filmens huvudhändelse har dragits ut- våldtäksscenen är inte det värsta jag har sett, men den kryper ändå lite under skinnet eftersom det är lite plågsamt att bevittna hur Jennifer blir behandlad av männen. Samtidigt, och det här känns lite sjukt att säga faktiskt, hade jag ändå väntat mig... ja, lite mer. Den här scenen är inte mycket värre än den som var med i originalet. 

Den andra halvan av filmen är betydligt bättre- och skiljer sig på flera punkter från originalet. Nu är det kvinnans tur att hämnas, och man står ofrånkomligt på Jennifers sida, naturligtvis. Ge de jävlarna vad de tål, ropar jag. Nu är det payback time. Och det blir det, med råge. 

Utan att avslöja för mycket, trots min varning för er läsare för en stund sedan, får en av männen kuken avklippt med hjälp av en häcksax för att därefter få den instoppad i munnen! Jennifer tar dessutom en gruvlig hämnd på sheriffen. Tortyrscenerna med männen är i mångt och mycket inte så mycket värre än de man har fått se i filmer som jag redan har nämnt, men i förhållande till hur de var i originalet så är de allt betydligt råare i remaken, faktiskt. Men de fick inte mig att höja på ögonbrynen nämnvärt.

Spoiler*  Sheriffen är egentligen den intressantaste karaktären. Han är familjefar, har en underbart söt dotter- och samtidigt är han med i våldtäkten av Jennifer. Varför?

I slutet ber han Jennifer om nåd, att hans fru väntar deras andra barn osv- men visade han någon nåd gentemot Jennifer? " Det var roligt så länge det varade" säger han flinande och tänker precis döda henne.... Men Jennifer tar ut sin hämnd på kräket, för upp en gevärspipa i röven på honom och ser till att det mest bara blir slarvsylta kvar av "lagens kåta arm".   Slut spoiler*

Det är den sista timmen som gör den här filmen sevärd på riktigt. Jag njöt av att få bevittna Jennifers hämnd. Samtidigt blev jag, liksom i originalet, lite bestört och irriterad över hur "enkelt" hon kommer över det inträffade och hur kallblodigt hon tar sin hämnd. Jennifer är helt enkelt för samlad, för "fin" efter allt det hon råkat ut för. I hämndens kölvatten kanske man ändå finner den här styrkan någonstans, men den här filmen hade faktiskt kunnat tjäna in lite extrapoäng på att vara lite mer psykologisk. Vad händer med oss när vi har råkat ut för det värsta tänkbara? Vilka mekanismer sätts igång i hjärnan? Visst, hämnd naturligtvis, men jag tror inte att det är den första känsla som kommer över oss. Jennifer går från offer till brutal hämnare på ett ögonblick- naturligtvis hade filmens speltid på drygt två timmar fått förlängas om vi skulle få följa med på den resa hon gör medan hon är försvunnen och antas vara död, och det är inte heller filmens avsikt att visa upp en psykologisk realistisk bild av hur det går till. Men lite, lite psykologi tror jag hade varit till filmens fördel. 

Jag saknade en scen från originalet som jag inte förstår varför de utelämnade i remaken... Den där Jennifer blir dragen efter en motorbåt av männen. Den scenen var inte så snyggt gjord i originalet, och den hade kunnat bli betydligt bättre i den här versionen.

Och till styvende och sist- hur behandlar vi egentligen kvinnor? Filmen gör inte anspråk på att komma med svaret, men man kan ju lägga in sin egna tolkning, vilket jag också gjorde. Så fort Jennifer, en attraktiv ung kvinna, visar upp sig så har männen bestämt sig för att hon är en slyna, för att hon inte vill ha dem och för att hon inte bjuder upp sig till dem. För killarna är hon enbart ett objekt, så fort hon kommer till bensinmacken. De tål inte att hon säger nej, avvisar dem... Därför måste de ju självklart visa sin makt gentemot henne.

Genusforskare och andra kan kanske komma med ytterligare argument, men jag nöjer mig med att i alla fall ha nämnt detta. Samma tankar slog mig när jag såg originalet. Med andra ord har inte synen förändrats så radikalt under de år som har gått sedan originalet kom och den här remaken hade premiär?!

I spit on your grave anno 2011 får godkänt av mig. Den är klart bättre jämfört med originalet faktiskt- det är få gånger man kan säga så, men i det här fallet så stämmer det. Jag var inget stort fan av originalet, förmodligen för att jag inte såg den då den hade urpremiär- den tidens publik hade inte sett de filmer vi har sett. Vad kommer framtiden att chocka med? Kan dagens publik chockas? Ja, klart den kan bli chockad- i alla fall de som inte ser på skräck och splatter dagligen blir chockade av det ( mesta ). 

Åh vad jag vill se Jennifer ta ut sin hämnd igen! Jag tror jag måste titta på lite urvalda godbitar från den sista delen av filmen, redan nu...