Ibland är det en fördel att avvakta lite innan man börjar skriva ned vad man tycker om en film. Om jag hade skrivit den här recensionen direkt efter att jag hade sett Tomorrow, when the war began hade det blivit enbart positivt- det här är en bra film, faktiskt. Men när man börjar tänka efter så hittar man alltid lite smuts i hörnen och även fast jag tycker om filmen så måste man ändå påpeka att den har sina skönhetsfläckar. Det är nästan lite tråkigt att man aldrig kan vara riktigt nöjd med en film längre;P Man var lite enklare att charma förr i tiden, för hade jag sett den här filmen för tio år sedan hade jag förmodligen tyckt att den var något utav ett mästerverk.

Läs inte mer om du inte har sett filmen!

Men det är ändå småsaker som jag retar mig på i filmen. Jag tycker att den borde ha varit lite mer "vuxen"- det känns som att det här är en ungdomsfilm, eftersom en hel del saker förstärks och blir ganska övertydligt.Det känns ibland som att det här är en modernare version av Fem-böckerna av Enid Blyton. Det är ganska klart redan i inledningen av filmen vem huvudpersonen, Ellie, tycker om och det förstärks också då Lee "räddar" henne från ormen. Gängets värsting, Homer, har förstås på sig en tröja där det står Fuck the police. Men jag tycker om Homer bäst, likaså Ellie, eftersom de båda är handlingskraftiga! De övriga har alla sina attribut, alltifrån Robin som är religiös till den obligatoriska "bimbon" Fiona. 

Det finns en scen som retade mig lite. Den utspelar sig mellan Ellie och Fiona, de sitter i en tankbil och är i bergrepp att utföra en aktion- men de tar sig plötsligt tid för lite hederligt tjejsnack om killarna som de tycker om samtidigt som soldater smyger sig närmare och närmare... Det här är ju givetvis för att göra det spännande- men det blir inte särskilt trovärdigt då Ellie för bara en stund sedan skällt ut Chris för att han somnade när han skulle hålla vakt.

Det nämns aldrig rakt ut vilka invaderarna är, men av de vakter man får se så har de asiatiskt utseende så man kan väl tolka det som att det är Asien/Kina som invaderar Australien för att få tillgång till landets rika naturtillgångar. Ett scenario som mycket väl skulle kunna utspela sig antingen snart eller om tio, tjugo år? Det vilar en känsla av obehag efter invasionen, och det ligger inte långt ifrån att man börjar tänka lite på att "tänk om det här skulle inträffa i Sverige". Hur snabbt skulle det ta innan vi är besegrade? Hur skulle jag reagera? 

Tomorrow, when the war began är faktiskt spännande och fullgod underhållning medan den pågår, även om man i efterhand börjar tänka efter och kanske ifrågasätter en del av sakerna i filmen. Men slutet indikerar att det kanske kommer en fortsättning- och inte mig emot, jag ser gärna en fortsättning på den här filmen. Men i så fall hoppas jag att ungdomarna har "vuxit" till sig lite- i den andra filmen kan de inte fortsätta med att vara "oskyldiga" på samma sätt som de är i den här filmen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...