Jag tycker Wallander-serien ser ut att vara på nedåtgående för tillfället- ingen av de två filmerna efter Hämnden har riktigt levererat, och i Wallander: Kuriren är det rent sagt väldigt svårt att känna något engagemang och jag tror inte riktigt på den här filmen...

Dragomir Mrsic spelar en väldigt typisk gangster som man ser alltför ofta i billig actionfilm från USA och tyvärr fungerar de ännu sämre i svensk film.Naturligtvis har denne gangster en "hemsk" hit-man och Mrsic karaktär Jovan pratar omväxlande ganska knacklig svenska samtidigt som han ger sina order till hi-mannen på serbiska  ( eller vilket språk det nu var).

Actionsekvensen inne i krykan som håller på att byggas om var enbart pinsam och väldigt dåligt utförd- det såg ut som att insatsstyrkan bara stormade in genom dörren och började skjuta lite varsom helst- knappast realistiskt. Skurkarna kastar sig till golvet och avfyrar några slumpvisa skott mot snutarna och poliserna fortsätter skjuta i blindo? Nej, jag har väldigt svårt att se att den svenska insatsstyrkan skulle agera på det sättet.

Dessutom- scenen där en polisman blir attackerad av en kamphund var en ren och skär uppvisning i dåligt svenskt (teater)skådespeleri. " Aj, nej... nej... skjut hunden... SKJUT...aj,aj" och sedan lite mer vrål när hunden tar sig ett smakprov på polismannens utsökta ben. Näh, jag tror- men vet inte till hundra procent- att man skulle bli betydligt mer rädd och skrika högljutt om man blir attackerad av en rasande hund. 

Isabelle, Nina Zanjani, får lite mer utrymme i den här filmen men jag tycker fortfarande inte alls om den här karaktären. Jag vet inte riktigt varför... Nina lyckas inte fylla ut Johanna Sällströms skor och har dessutom inte någon attityd heller så jag hoppas verkligen att hon växer i skorna i de kommande filmerna för annars förstår jag inte riktigt varför Wallander ska ha två nya "kollegor" ( fast de egentligen bara är praktikanter) vid sin sida. 

Nej, det som jag tycker fungerar bäst med Wallander: Kuriren är Wallander och hur han börjar oroa sig över den kommande pensioneringen eftersom, som han själv påpekar, bara har jobbet kvar. Vad ska han göra som pensionär? Ska han bara sitta i sitt nyköpta hus vid stranden och dricka konjak samtidigt som han kliar hunden bakom örat. Men lite hopp finns det i tunneln- något är helt klart på gång mellan Wallander och Katarina Ahlsell ( Lena Endre). 

Nu hoppas jag verkligen att de kommande filmerna börjar komma igång på ett bättre sätt och att kakraktärerna får lite mer djup. 

Jag tycker verkligen om inledningen på låten- soundet är perfekt och första lyssningen så väcktes nyfikenheten och man var rejält intresserad av fortsättningen- vilket ingen av Lady Gagas låtar har lyckats med på mig tidigare. "Popburgare" som Aftonbladet skrev- det är Born this way definitivt. 

Konstigt att man kan både tycka om en låt samtidigt som man inte riktigt tycker om den. Born this way börjar riktigt bra, sedan blir den lite sämre, för att sedan bli bra igen och slutet är dessutom också riktigt, riktigt bra. Kanske man måste lyssna igenom låten några varv tills den sätter sig.

http://www.youtube.com/watch?v=Z4a8QtvOkBQ&feature=topvideos

Något är fel när ett enda humorinslag håller- Richard Olssons "fantasi" som resulterar i en nyversion av Barbie girl. Annars var humorinslagen sällsynt tråkiga och fantasilösa och hela tävlingen var väldigt avslagen och musikbidragen kommer förmdoligen att leva vidare på Rix FM en stund innan de helt enkelt glöms bort. Inte ett enda bidrag sticker ut eller känns sådär omedelbart "rätt". Inte ens Babsans insats var något speciellt... Sanna Nielsen brukar vara en säker leverantör av musikhits men årets låt var... inte mer än en axelryckning. Det var som om man hört den låten tidigare redan, man lyssnade intresserat i två, tre sekunder innan hjärnan ströp hörselingången och man började ägna sig åt annat ( i mitt fall fortsätta läsa en serietidning som jag för tillfället fann mer intressant än att titta på Melodifestivalen med full uppmärksamhet). 

Och Marie Serneholt känns alldeles fel. Marie är verkligen ingen programledare. Marie klarar inte av att leverera repliker ens och hennes skämtande om förra veckans misstag föll platt till golvet. Jag instämmer med vad en insändare skrev på Aftonbladet direkt efter tävlingen- snälla svt, låt Richard Olsson ta hand om resten. 

Och snart får vi väl läsa krigsrubriker i Aftonbaldet om Kris och Katastrof och det ena med det andra. Så som Socialdemokraterna är i stort behov av är likaså Melodifestivalen i väldigt stort behov av- FÖRÄNDRING. Något nytt, fräscht. 

Så, nu har jag fått gnälla av mig;P

Jag tycker nog det här projektet var lite mer intressant när det var Robert Rodriguez som skulle regissera och Rose McGowan som skulle spela Red Sonja. Filmen kanske kan bli okej ändå, om det nu blir Simon West som regisserar- Simon vet i alla fall hur en slipsten ska dras när det handlar om action. Men Amber Heard är inte så klockren som Red Sonja däremot, i alla fall inte i de filmer som jag har sett henne i ( All the boys love Mandy Lane, Pineapple express, Zombieland). Heard verkar vara lite för "mesig" för att rätt kunna tolka en krigarkvinna. Kan inte Lucy Lawless få en chans i en sådan här påkostad produktion?!;) Hon har rätt fysik och rätt tuffhet, åtminstone. 

http://www.moviezine.se/artikel/6692-amber-heard-som-red-sonja

En av årets första filmbesvikelser. Jag var så glad över att Dwayne Johnson äntligen hade övergett jönseriet i Dinsey och barnfilmer ( Nej, jag har inte sett honom i Tandfen och by Good det kommer jag heller aldrig någonsin att göra heller om jag inte blir neddrogad och tvingad att se den- det räckte gott och väl att se honom förnedras i filmen där han ska passa barn samtidigt som han är en hemlig agent) men i Faster har han inte så mycket att göra mer än att se bister ut och spänna alla de väluppbyggda musklerna. Nåväl, Dwayne gör "sitt jobb" i alla fall och i en sådan här film ska man kanske inte kräva mer av honom.

Billy Bob Thornton var en gigantisk besvikelse som en något nedgången snut. Jag hade hoppats på att Thorton skulle ha fått spela någon mer crazy karaktär men det blir inte någon av den varan alls i Faster, och jag undrar vad som fick honom att ställa upp här? Han har ju liksom ingenting att göra mer än att bli trackad av hans kvinnliga kollega- spelad av Carla Gugino som mest av allt går omkring och dricker kaffe hela tiden ( otroligt irriterande, men när man inte direkt fastnade för den engagerande handlingen så satt jag och blev irriterad över småsaker- och Guginos ständiga kaffedrickande gick mig på nerverna av någon anledning). 

Den enda karaktär som hade kunnat bli lite intressant spelades av Oliver Jackson-Cohen. Inget storspel från honom direkt, men jag gillade honom som The Killer- som, hoppades jag, skulle utmana Dwayne och att det skulle utvecklas till en spännande katt-och råtta-lek dem emellan, men av det blidde det ingenting alls mer än en hyggligt "spännande" bilscen där Dwayne överlistar yrkesmördaren. Det jag gillade mest hos Olivers karaktär var att denne hade en mobilsignal- nämligen signaturmelodin från Den gode, den onde, den fule. Ganska passande, faktiskt.

Slutet var bara tråkigt och förutsägbart och Faster kommer man att glömma bort väldigt snabbt;P Jag tror jag började glömma den redan halvvägs in i filmen för det var ungefär då jag började upptäcka hur lite den hade att komma med. Synd. Jag hoppas att de andra filmerna som jag ser fram emot kommer att vara bättre än vad Faster visade sig vara. 

" Nu skriver Bloody Disgusting att Raaphorst laddat om med Frankenstein’s Army sedan han hittat producenter som kommer att finansiera filmen. MPI Media Group/Dark Sky Films,  XYZ Films och Pellicola har meddelat att man tillsammans kommer att producera Frankenstein’s Army. Filminspelningen kommer att påbörjas under våren i Prag och Amsterdam och pågå fram till hösten.

Raaphorst tar i Frankestein’s Army hjälp av gamla journalfilmer när han berättar historien om några ryska soldater som under slutet av kriget snubblar över ett hemligt nazilaboratorium. Forskarna har där använt sig av den legendariske Dr Viktor Frankensteins forskningsarbeten för att ta fram en armé av supersoldater ihopsydda av stupade soldater. Det där lät väl inte så illa?

Dark Sky Films har blivit en erkänd skräckfilmsproducent med filmer som The House of the Devil, Deadgirl och nu senast Hatchet II på meritlistan. Och nazizombiefilmer sväljer vi ju med hull och hjälm."

Jag säger bara- JA! High five. Låt denna film bli en riktig godbit och spela in den snabbt ( men inte för snabbt så kvalla och liknande blir lidande) och se till så att den här filmen går upp på bio i Sverige;DJa jag vet, det är meningslöst att hoppas det, men man kan ju alltid hoppas Sverige tar sitt förnuft till fånga och ger ut mer sådana här filmer.

http://www.youtube.com/watch?v=1FgppuGB4PQ&feature=player_embedded

Hjälten är långt ifrån något av det bästa som kommit från Dean Koontz penna ( eller man ska kanske inte säga så längre, det är väl snarare dator/tangentbord numera?). Hjälten är ganska enkel i sin uppbyggnad och inte komplicerad- en kille, Timothy Carrier, råkar få reda på att en kvinna, Linda, ska dödas och Tim är inte den som tänker tillåta detta så han skyndar till Lindas hus för att rädda henne från mördaren Krait. 

Det som är mest spännande med den här boken är att Koontz enträget vägrar berätta vem Timothy egentligen är. Från början tänkte jag att han helt enkelt är en vanlig kille som råkar få reda på att någon ska dödas och bestämmer sig för att ta sig vatten över huvudet för att rädda Linda. Men så småningom nystas mer och mer upp om hjältens förflutna, men Koontz ger bara ut brödsmulor under berättelsens gång- även om man kan ana hur det ligger till innan förklaringen presenteras i slutet. Men det här var snyggt gjort av Koontz, det gjorde att man läste boken från början till slut bara för att få rada på vem huvudpersonen egentligen är. Och för att man vill veta hur det ska gå, förstås.

Linda däremot blir jag inte riktigt klok över. Men det konstateras ganska snabbt att hon är precis den kvinna som Tim söker efter:

" Tim sa till Linda: Pete vill veta vilken som är din favorit-tjejfilm."

" Det är hugget som stucket mellan Die hard och Man on fire, den med Denzel Washington". (s. 103). Oj, en kvinna som tycker om både Die hard och Man on fire? Vem skulle inte vilja ha henne;) Däremot är det inte svårt att föreställa sig att Linda blir alldeles blöt mellan benen på grund av Tim, han är ju precis som vilken actionhjälte som helst, även om han mest beskrivs som stor som en björn.

Mördaren är däremot lite för komplicerad för att passa in i den här enkla berättelsen. Krait tror sig vara utsänd från "spegelvärlden", han har ett något för stort intresse för speglar och han speglar sig hela tiden så fort han har chansen för han tror att det finns en dold värld bakom speglarna och att han egentligen tillhör den världen, och han säger sig gång på gång vara utsänd i världen för att döda så många som möjligt. Det hade varit bättre om Koontz hade nöjt sig med en "smart" galning enbart. 

Jag gillar det filosofiska språket som Dead Koontz då och då lägger in i sina böcker, Hjälten är förstås inget undantag: " En människas liv kan förändras i grunden på nolltid. I vartenda ögonblick i livet kan betydelsefulla förändringar ske, och i varenda sekund kan klockans tickande vara ödets röst som viskar fram ett löfte eller en varning". (s. 20). Ja, betyder det där egentligen något? 

Däremot måste jag ge översättaren lite ris. Jag vet inte vad han hade för betyg i engelska, men eftersom han har det yrke han har så borde han i alla fall ha bättre än ett G. Men det syns inte i översättningen då ord ibland har kastats om fullständigt och att meningar ibland inte är fullständiga heller. Inte bra detta, då lärare ofta säger att man ska läsa böcker för att lära sig språket och hur man ska skriva- vilket budskap sänder det då ut om det slarvas såpass mycket i böcker som det har gjorts i Hjälten?

Hjälten passar perfekt för den som inte vill tänka alltför mycket och som vill läsa en enkel och hyfsat spännande thriller. Boken går snabbt att läsa ut, jag läste klart den på ungefär fem timmar. 

Snart bokrea igen, 23 februari närmare bestämt, och även om det här har blivit lite mer avslaget så är det ändå ett utmärkt tillfälle att ge sig ut och fynda böcker- ibland sådant man hade tänkt sig redan innan man gick in i bokaffärerna, och ibland kommer man hem med fler böcker än vad man hade tänkt sig. I går fick jag ett häfte från Akademibokhandeln, men i den fanns tyvärr inte något som verkligen gjorde mig riktigt sugen. 

De få guldkorn jag lyckades lokalisera var följande:

* Ord med historia, 89 kronor. Alltid intressant att kunna sitta och bläddra och läsa och ta reda på varifrån olika ord kommer ifrån och vad de har för ursprung.

* Femtio seriemördare, Charlotte Greig 59 kronor. " 50 av världens mest ökända seriemöradre, från Jack Uppskäraren till Ted Bundy, beskrivs i detalj. Hur blev dessa människor som de blev?". Ja, vad kan jag säga?! Alltid fascinerande att läsa om sådant här faktiskt.

* Gay! 149 kronor. " Monumentalt standardverk, det första i sitt slag. Historiker från flera läder visar hur synen på homosexualitet har skiftat från antikens Grekland till dagens frigörelse och moderna lagar". 

* Universums historia 39 kronor. Beror lite på hur "lättläst" den här boken är, jag måste bläddra lite i den innan jag slutgiltigt bestämmer mig huruvida jag ska köpa den eller inte. Men universums historia brukar alltid vara väldigt spännande så det är inte omöjligt att den här boken följer med mig hem.

Berättelser om det okända, Clas Svahn. 59 kronor. " Mysterier från Sverige och världen: sanningen bakom vandrande bord, bönesvar och djurens sjätte sinne". Jag har läst alla Clas Svahns böcker i det här ämnet, och han skriver alltid på ett intressant och vetenskapligt sätt, så det är närmast självklart att jag måste ha och läsa hans senaste bok.

Jag hoppas på att man finner några överraskningar också, helst böcker som på något vis handlar om film förstås;)