Efter en snygg inledning med krossade glasskärvor som visar upp några av de metoder som användes i psykoterapi förr i tiden (el direkt i hjärnan till exempel) så fortsätter skräckfarbrorn John Carpenter på vältrampad och säker mark, och tillsist känner jag att The Ward lika gärna hade kunnat vara en del i Masters of horror istället för en självständig film. Carpenter hade kunnat skala bort en hel del men det som irriterar mig mest är att allt inträffar så snabbt att ingen stämning hinner byggas upp alls. Huvudpersonen, Kristen, anländer till North Bends mentalsjukhus- mystiska saker inträffar sekunder senare... Varför, åh varför, måste dagens skräckfilmer vara på det här viset. Är regissörerna rädda för att publiken ska hinna tröttna innan hemskheterna börjar? Jag tror inte det, inte om man lyckas bygga upp en obehaglig, krypande känsla. Men det har man helt enkelt inte tid med i dag, sorgligt men sant.

Läs inte mer om du inte sett filmen!

Amber Heard, som spelar huvudrollen, är på tok för snygg för att passa in i den här filmen... Ja, inte gör det något med ögongodis medan jag sitter och har tråkigt medan The Ward ångar på, men Heard ger inget trovärdigt intryck som "galen" tjej i sextiotalskläder. Jag tycker hon passar betydligt bättre i Drive Angry 3D.

Att filmen utspelar sig på 60-talet gör varken till eller från, mer än att Carpenter får en anledning till att läkarna på mentalsjukhuset får leka med lite elstötar direkt i hjärnan på patienterna. 

Annars är The Ward visserligen inte det sämsta som skräckfarbror Carpenter presterat de senaste åren, men den följer alla givna mallar och har man inte sett x antal skräckfilmer de senaste åren så kanske man kan bli överraskad, men jag som har sett en hel del skräck blir aldrig skrämd, överraskad eller särskilt brydd av händelserna och karaktärerna. Persongalleriet är riktigt klassiskt, och därmed jävligt tråkigt, för på mentalsjukhuset finns naturligtvis den obligatoriska tuffa sköterskan med stenansikte- Lundt- och sådana här måste bara finnas på mentalsjukhus ända sedan Gökboet såg dagens ljus. Sedan har vi lilla, stackars Zoey och hennes tygkanin, som flyr in i sig själv och blir rädd och orolig av minsta lilla. Zoey irriterade mig en hel del under filmens gång... Och så, ännu en klassiker i sammanhanget, alla stirrar på varandra, hela tiden, så fort något händer eller så fort någon har sagt något som är lite mystiskt... Jag blir småtokig själv på allt stirrande karaktärerna emellan.

Det blir inte bättre av att The Ward har ett litet skruvat slut, som jag till fullo inte riktigt hängde med i, mest på grund av att jag var helt ointresserad och hade gett upp hoppet för den här filmen. Men är man ute efter en gammeldags skräckfilm som inte erbjuder överraskningar eller särskilt mycket spänning så kan man ta sig en titt på den här. Och Carpenter borde snarast gå i pension. Kanske han lyckas skrämma någon gammal tant på pensionärshemmet, åtminstone...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...