Det krävs knappast en litteraturprofessor för att man ska inse vilken välkänd pjäs den här filmen har funnit inspiration ifrån, men vissa "konstnärliga friheter" har vidtagits och av originalet finns inte mycket kvar mer än grundstoryn. Gnomeo and Juliet var mer underhållande än vad jag trodde att den skulle vara, samtidigt som det är en hel del som man har sett flera gånger om. Jag tror dock att den här vänder sig till de som är yngre än mig, så man får ju ha överseende med detta och ta filmen för vad den egentligen är- en barnfilm. Tyvärr inte kryddad med så mycket "skämt" som går över huvudet på de yngre, så stundtals blir det lite för mycket kladd och alltför gulligt för min smak. 

Läs inte mer om du inte har sett filmen!

Filmens absoluta höjdpunkter tycker jag var inledningen- där en torr tomte ska berätta den långa inledningen till berättelsen. Jag gillade också sekvensen där huvudpersonen pratar med Romeo och Julia-skaparen William Shakespear, men jag tycker nog att William borde ha haft lite mer vettiga saker att komma med;P

De obligatoriska roliga bipersonerna består den här gången av Featherstone, en flamingo med en välinsmord mun men som är sådär härligt tokigtroligglad, precis som bipersoner i en sådan här film har en tendens att vara. Och visst, flamingon lockar ned några fniss från mig med men han är tyvärr inte den roligaste figur man har sett. Även Juliets bästa väninna, grodan,har sina stunder men de är alldeles för få och fyller inte tomrummet så värst bra. 

Men Gnomeo and Juliet är småputtrig och ganska underhållande medan den pågår, men visst- jag saknar det där lilla extra! Det där lilla extra som ofta återfinns i Pixars animerade filmer. Jag kan inte riktigt säga vad det är, men jag tror ni förstår ungefär vad jag menar i alla fall. Och det blir helt enkelt för mycket med den supertrimmade gräsklipparen i slutet, ett ganska väntat slut samtidigt som det inte kändes speciellt nyskapande eller dramatiskt. En liten fadd smak av att man ville ha lite mer än vad som erbjöds infinner sig när eftertexterna börjar rulla, och inte ens Elton Johns, vanligtvis så briljanta, musik är något lyft för den här filmen. Så till viss del är jag inte helt nöjd med filmen, samtidigt som den ändå levererade vad den skulle- underhållning för stunden!

Jag begriper inte vilka det är som går och ser alla remakes som strömmar över oss nu för tiden? Vilka de än är så verkar de vara många och villiga att slösa pengar på meningslös nyinspelning istället för att hålla igen med stålana och skicka en rövspark till filmbolagen om att nu får det räcka, kom med något nytt istället annars slutar vi att gå på bio. Men det verkar inte som att marknaden för remakes är mättad ännu, tragiskt nog!

Nåja, ingen tvingar ju mig att se på dem i alla fall och tur är det, jag ser hellre om originalen tusen gånger på raken än att gå och se en remake.

Som en klok ( nåja, någorlunda klok människa ) har sagt: " uuusch, inte fan kan man ju göra en remake på den (dem).. kommer bli som om oboy skulle smaka kaffe."

http://www.moviezine.se/artikel/7553-poltergeist-remake-paring-g

Det dröjde en stund innan jag förstod vad den här reklamen egentligen handlade om;P En av de mer "sjuka", men samtidigt småroliga, reklamfilmer jag har bevittnat på ett bra tag!

http://www.knulldeluxe.se/

Jag vet inte riktigt varför jag inte har fallit för Guillemro del Toro och Chuck Hogans Släktet och Förgörelsen... Men den första boken ägnade sig alldeles för mycket åt ganska tråkiga förklaringar och att bygga upp karaktärerna. Den andra delen är betydligt bättre då Förgörelsen satsar betydligt mer på action, fart och strider mot de förhatliga vampyrerna. Men jag tycker om att författarduon väver in element från den riktiga världen, såsom Ground Zero ( där vampyrerna huserade framför allt i den första boken ), nazismen och en "ny förklaring" till kärnkraftsolyckan i Tjerobyl.

Förgörelsen är ganska nattsvart och den börjar med mörker: " Det tog bara sex dagar för världen att gå under. Och vi bär själva skulden, vi och våra försummelser,vår arrogans...". 

Och det avslutas lika dystert: " Den eviga natten hade börjat". ( S. 344). I nästa del borde det bli lite ljusare, tycker man ju.

Huvudpersonen Eph Goodweather är precis lika tråkig som han var i Släktet, och inte blir det mer intressant av relationen med sonen, Zack, och det faktum att Ephs fru, tillika Ephs mor, har blivit en av de odöda. Tyvärr tillför inte det här någon spänning alls.

Nej, den bästa karaktären- Setrakian- är lika intressant som han var i den första boken, men efter det som händer i uppföljaren så undrar jag verkligen hur det kommer att gå med den här bokserien.

Den näst bästa karaktären, Eldrich Palmer, har inte lika ljusa stunder i den här boken, och tyvärr får han inte heller vara med speciellt mycket. Författarna satsar mer på kärnkaraktärerna, men ingen av dem är särskilt intressanta eller spännande. Ärligt talat hade jag ganska svårt för att motivera mig själv att läsa klart eländet, men då jag ändå hade läst den första boken så ville jag trots allt se hur fortsättningen skulle bli. Men jag saknar framför allt sådana saker som Guillemro del Toro har med i sina filmer, fantasifulla varelser samt en ganska mörk touch. Chuck Hogan har jag inte läst något utav tidigare, men jag antar att han är lite vetenskapligt intresserad och att det är han som får beskriva fenomen och det som har med vetenskap att göra, men tack och lov är det mer sparsmakat i den här boken jämfört med hur det var i Släktet ( då bland annat beskrivningen av en solförmörkelse gjorde att jag nästan slutade läsa boken). 

Jag ser inte fram emot den tredje boken, men av någon anledning kommer jag förmodligen ändå att läsa den...

Men herregud,har de verkligen ingenting nytt att komma med istället? Och den nya vinkeln är visserligen ny, den har inte berättats på det sättet tidigare, men det känns ändå onödligt och inte riktigt motiverande för en animerad film om King Kong! Sluta mjölka den här storyn nu...

http://www.moviezine.se/artikel/7533-animerad-king-kong-paring-g

Minimalistiskt och sparsmakat och ganska lite yttrande av våldsamheter, och egentligen en skildring av en kufisk man i 30-40-någonting-åldern... Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag började se Tony- En seriemördare i London.

Läs inte mer om du inte sett filmen!

Jag tycker att Peter Ferdinando, som spelar Tony, gör en utmärkt prestation- utan att egentligen göra så mycket. Det är inte stora gester, galna blickar, frusterande andetag eller andra saker som brukar vara så utmärkande egenskaper för seriemördare eller galningar på film. Man vet inte riktigt var man har Tony, eftersom han verkar vara så gemytlig, nervös och orolig. Men man förstår efter bara ett tag att något är fel med den här mannen, eftersom han bor i en nedsliten lägenhet, går omkring och köper och tittar på massvis med actionfilmer ( och en hel del klassiska actionfilmer nämns i filmen, så ett litet plus i katen om du är välbevandrad inom 70-80-talets actionfilmer, då kan du pricka av vilka filmer som du har sett som en liten extra bonus medan du tittar på den här filmen ) och den stora frågan är egentligen- har Tony ingen kontakt med andra människor? Man får inte veta mycket om Tonys bakgrund, man får inte veta någonting- vilket gör det lite frustrerande. Tony verkar bara finnas, kort och gott. Och han sover tillsammans med ett lik, av någon anledning... 

Jag tycker om att man har gjort filmen så verklighetstrogen. Det är inte massvis med splatter eller blodutgjutelse här, och Tony känns mer eller mindre mänsklig. Man dundrar inte heller på med massvis av musik, utan det är enkelt och man får nästan känsla av att man tittar på en dokumentär ibland- fast kameran råkar bara ha hittat Tony och bara "följer efter honom". 

Jag tyckte däremot inte om slutet. Och som jag sa från början, jag hade förväntat mig lite mer... tja, mördande! Istället var det som att mördandet hamnade i skymundan, något som bryter den stilla, lugna ytan för ett ögonblick och sedan återgår allt till att handla om missanpassade, underliga Tony. Det var lite svårt att kväva en och annan gäspning för mig emellanåt, för det blev lite tråkigt ibland. 

Jag har väl inget emot Naomie Harris, men hon känns som ett ganska tråkigt val som Bondbrud... Jag har i alla fall inget starkt minne av henne från varken 28 dagar senare eller Pirates-filmerna. Nåja, det handlar väl mest om ett rykte fortfarande, inget konkret är påskrivet? Mycket kan hinna hända fortfarande och man väntar som bara den på att få veta mer om Bond 23;)

http://www.moviezine.se/artikel/7524-pirates-of-the-caribbean-stjarna-blir-nya-bondbruden

Ursch, en av sommarens gissel ( den andra är naturligtvis mygg ) men åska avskyr jag desto mer! Och jag antar att det snart kan börja blixtra och muntra även här snart, men jag hoppas att det blir kortvarigt och att det drar förbi snabbt. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13137442.ab