En något senkommen uppföljare till The Wicker Man, men vad gör väl det- trailern verkar ändå vara ganska lovande. Hoppas bara att regissören kommer ihåg att det krävs betydligt mer 2011 än vad det gjorde förr för att lyckas chocka publiken, som har blivit betydligt mer hårdhudade. Men jag tror inte heller att det är regissörens avsikt, att chocka... Härligt också att återse Christopher Lee i en film igen, det bådar gott. 

För övrigt borde jag faktiskt se originalet. Det är lite ( eller rentav jävligt ) dåligt att jag inte har sett den ännu, men jag blev inte direkt peppad att se den heller efter att ha tagit ( lidit snarare ) mig igenom remaken med Nicolas Cage. 

Men The Wicker Tree kommer man defnitivt att se.

http://www.traileraddict.com/trailer/the-wicker-tree/trailer

Det enda, men mest irriterande, klagomålet jag har angående Dying Breed är att för att vara en film om kannibaler så förekommer det alldeles för lite av kannibaler i filmen, tyvärr. Istället handlar det mer om huvudpersonerna och deras relation till varandra medan de tar sig till Tasmanien för att spåra upp ryktet om att en tasmansk tiger har setts ( ett djur som sägs vara utdött ). Hallå! Vill jag se en dramafilm så ser jag det, men det här trodde jag handlade mer om skräck men tydligen misstog jag mig en aning... Å andra sidan, visst finns det en del bra scener här, men ingenting som får det att vända och vrida sig i min mage direkt.

Läs inte mer om du inte har sett filmen!

Det är lite jobbigt när man identifierar sig med en av karaktärerna i en film, speciellt när den karaktären påminner en om en själv i den grad att man skäms lite över att man är ungefär på samma sätt. För min del handlade det om Matt, som är tillsammans med Nina. Matt är vad man skulle kunna kalla för en "toffel", ungefär som jag kan vara, tyvärr... 

Betydligt häftigare är Matts polare Jack, en kille som aldrig verkar kunna ta det lugnt och som verkligen lever för dagen ( en sådan som Matt/jag önskar att vi vore lite mer av). Jag kan väl inte direkt påstå att Nathan Phillips är en stor skådis, vilket gäller för de övriga karaktärerna i den här filmen, men han gör ett bra jobb som Jack, och jag gillar honom verkligen!

Sedan var det ju det här med avsaknaden av kannibaler, och vilka de egentligen är. Jag får inte riktigt ihop det- men jag antar att det kanske är meningen också? Hemligheten som avslöjas i slutet har man delvis kunnat lista ut sedan tidigare, men det hänger ändå inte riktigt ihop med vad övriga filmen handlar om på något konstigt sätt. Ibland känns det lite som att man ser på två, helt olika filmer som råkat "klippas" ihop fel i redigeringsrummet... 

Och slutet... Ja, jag både gillade och inte gillade slutet. Det var lite för omständligt, samtidigt som det-tack och lov- inte var något vanligt, lyckligt slut! Det var ett riktigt bittert slut, faktiskt! Och det gillas, av mig!

Kort och gott så är Dying Breed helt okej. Den funkar, som en stunds tidsfördrivelse. Men jag hade gärna sett lite mer av kannibalerna! 

Jag återvände till duttpennornas värld och en plats där olika nummer läses upp i en högtalare samtidigt som man sitter och spänt duttar på ett papper där det finns ett antal rutor med nummer och då man hoppas på att man ska få in en rad, två rader eller till och med tre rader med siffror ( jackpott)- bilbingo var vad som stod på schemat ikväll och jag minns inte när jag senast spelade bilbingo, men det var ändå ganska roligt att prova på det igen. Och döm min förvåning när man ser yngre människor där också- ja, jag levde i en fantasibubbla som sprack ikväll eftersom jag inbillade mig att de i min ålder inte höll på med sådant tjafs som bilbingo och att det bara attraherade utövare som var antingen blivande pensionärer eller som hade varit det i flera år;P Men nej, man ska inte gå omkring med sådana fördomar, och det var obetänksamt gjort av mig.

Tyvärr innebar min comeback ingen vinst den här gången. Spelängeln ( eller om det kanske är djävulen) var upptagen på annat håll och jag kom aldrig riktigt nära i något av de tio spel som jag deltog i. I och för sig var det inte det viktigaste att vinna, det var själva upplevelsen att vara tillbaka och hålla på med spelbingo som var det centrala med kvällen. Dock hände väl ingenting som är intressant att rapportera om- mer än att någon ( ungar, förmodligen ) "fejk-tutade" med signalhornen på en bil som förmodligen stod några hundra meter bort från den plats där bilbingon pågick. Högtalarspeaker-mannen trodde de två första gångerna att det var någon som hade fått bingo, men när "fejk-tutandet" fortskred så ignoerade vi det helt enkelt och det var lika bra det. 

Och vi hade tur med vädret, solen var framme i princip ändra fram till slutet även om det efter klockan nio blev en aning kyligare. 

Tror det kan bli lite mer bilbingo-lirande för min del denna sommar, faktiskt!

     Det blev fullproppat på parkeringen innan bilbingon började klockan 19.00 Trots att mina fördomar grusades sönder så var det faktiskt pensionärerna som var på plats först- i god tid, de första måste rimligtvis ha dykt upp vid 18.00 Men vad gör det, då har man ju en timme på sig att sitta och fika och socialisera, innan allvaret börjar;)