Jag begriper inte riktigt varför man har bestämt att titeln på den här filmen ska vara i engelska, då man med engelska filmers titlar ska översätta dem till svengelska eller annat onödigt- som fallet ju är med Pirates of the Caribbean och sen kommer det på svenska istället- i främmande farvatten...

Och Stig-Helmers story ser ju ut att bli... ehm, bra. Nja, kanske inte. Trailern gav inte mig någon mersmak i alla fall, så jag kommer inte rusa ut på juldagen för att köpa biljett till det här.

http://www.youtube.com/watch?v=ERVrutb_nuI

Jag har inte riktigt tänkt på att det faktiskt är så att den första meningen i en bok är kanske bland det svåraste att börja med. Man sitter där med en helt fantastisk berättelse, man har gjort upp stolpar över hur handlingen ska utvecklas, man har kommit på intressanta karaktärer och man har arbetat med idéen i flera månader, kanske till och med år innan man kommer sig för med att börja med skrivandet. Och då infaller ju frågan- hur fan ska man börja alltsammans egentligen? Vad är det allra första man ska börja skriva, hur fångar man läsaren, hur ska man trollbinda läsaren redan från början? 

Enligt artikeln börjar påfallande många svenska böcker med en beskrivning av väder;P Men så är väl vi också ett ganska väderintresserat folkslag, av någon anledning. Vädret engagerar oss, och fikasamtal och lunchätningar kan ganska ofta glida över till att börja handla om väder. Så egentligen är det inte konstigt att även böcker inleds med det ack så viktiga- att förtjälja vilket väder som råder, så vi som läsare är insatt i detta direkt.

Av de exemplen som räknas upp i artikeln så är många exemplen tagna från äldre, klassiska böcker som Röda rummet och Doktor glas, och de har väl egentligen ingen upphetsande inledning. Ja, man kan nog säga att det är tidens tand som gäller. Förr var det kanske inte lika viktigt med att fånga läsaren direkt, men i dag så har vi allt mindre tålamod och det som inte intresserar eller fångar oss omedelbart riskerar att förkastas och så går vi vidare till något annat istället. 

Intressant var också att artikeln nämnde en inledning som var på hela sex sidor (!) och en som bara var några rader. Så, man kan helt enkelt konstatera att det går att inleda en roman på många olika sätt och det finns inte heller en regelbok som man kan köpa/låna för att fixa det perfekta inledningen.

Min favorit är Franz Kafka med romanen Förvandlingen, som lyckas fånga ganska väl vad hela novellen kommer att handla om. Och man blir ju jävligt nyfiken när huvudpersonen bara sådär har förvandlats till en insekt ( eller skalbagge eller vad han egentligen är, om detta tvistar de lärda ). 

Har ni någon bok som har en riktigt bra inledning? 

http://www.dn.se/nyheter/varlden/han-kom-som-ett-yrvader-

Okej, jag förstår att man aldrig kommer att lyckas återupprepa den första filmens succé och som gjorde att skräckfilmen mer eller mindre pånyttföddes och som gav helt nytt blod ( sorry) till en genre som hotade med att begå självmord. Men... Kan man i alla fall inte förvänta sig något nytt, något självständigt istället för en ganska tröttsam upprepning? Jag menar, vi har sett det här nu och vi har sett det i tre tidigare filmer. Vad befogade att den fjärde filmen överhuvudtaget kom till? Ja, inte för att man hade något nytt att berätta. Inte heller för att man hade något nytt att leverera till en genre som återigeån befinner sig i nedförsbacke. Och inte fan är det för att nya skådisar ska ta över de gamlas arbete, för de borde omedelbart kastas ut från Hollywoodfabriken. Det är det gamla, välbekanta gänget som dominerar här och nykomlingarna blir ständigt frånsprungna. Inte ens mordscenerna gör någon glad ( ja, kanske någon blir glad men de som blir det kan man nog räkna på ena handens fingrar). 

Läs inte mer om du inte har sett filmen.

Ja, det gamla gardet, eller "överlevarna" om man säger så, återsamlas igen och tänka sig- någon börjar mörda människor till höger och vänster återigen. En misstänkt framkommer ganska snabbt- Trevor, den lite skumma killen, han med den farliga blicken ( vi som har sett x antal killar utesluter honom direkt som potentiell mördare, eftersom vi vet att han naturligtvis inte är mördaren men alla ska tro att det är han bla bla). Sedan har vi också filmnördarna som glatt står och påpekar vilka regler som gäller och att man numera, för att överleva i skräckfilmer, minsann borde vara gay. Men ingen som är gay står att finna i emsemblen, så då blir det ju nästan, men bara nästan, lite intressant att ta reda på vem som kommer att överleva alltsammans.

Jag gillade att Courteney Cox var med som stentuff reporter återigen, hon var nog ta mig tusan filmens ända behållning. Cox gör egentligen ingenting nytt, utan spelar samma roll som i de tidigare filmerna på reeplay, men det funkar ta mig tusan den här gången också. En sådan här brud vill man inte ha som sin fiende, helt enkelt. David Arquette däremot hade gärna fått skaffa sig lite mer skinn på näsan då han tio år senare är med igen, och med tanke på att han är gift med Cox:s karaktär så borde han ha lärt sig att åtminstone kunna ryta till då och då, men han är fortfarande samma töntiga småstadspolis som nu avancerat till sheriff. 

Av de nya skådisarna finns ingen som utmärker sig, inte det minsta. Jag irriterade mig väldigt mycket på den förtjusande unga poliskollegan till Arquette som praktiskt taget bara fungerade som söt tjej som beundrar sin chef och som ständigt såg pilskt mot honom. Bläh! Detsamma med Jill, spelad av Emma Roberts och hon är väl släkt med Julia Roberts eller något liknande?- som var så otroligt gäsp-framkallande ointressant att jag knappt kommer ihåg vad hon hade för del i alltsammans förutom då det som avslöjas i slutet. 

Några saker som inte var helt kasst i Scream 4:

* Inledningen, där man driver med alla remakes och uppföljare. Ganska bra inledning och inte den vanliga att en ensam kvinna får ett mystiskt samtal, blir mördad och filmen drar igång.

* Alla samtal om skräckfilmer och att Peeping Tom faktiskt var föregångaren till alla slasher-filmer, nördgrejer som i alla fall jag uppskattar. 

* När ungdomarna har sin Stab-a-ton, där de ska se alla sju Stab-filmer på raken, så ser man när första börjar " a Robert Rodriguez movie";P

* Sydney: " Du glömde regeln om nyinspelningar. Jävlas inte med originalet". Klockrent! Synd att inte alla regissörer har tagit till sig av detta.

Men, trots allt, fjärde filmen var betydligt bättre än den tredje filmen men kommer inte i närheten av första filmen. Tycker man om Scream så tycker jag att man får vad man kan förvänta sig. Men det är jävligt tråkigt att mordscenerna inte är speciellt nyskapande, eller ens minnesvärda. Något nytt kunde man väl ha orkat komma på?! Men alla skräckregissörer, ta ett steg tillbaka och låt nya förmågar ta över istället- å andra sidan, jag glömde ju det nästan, alla nya satsar ju bara på att få med så mycket gore och blod som möjligt men glömmer bort att skräck ska göra folk rädda också, så vi har kort och gott inte speciellt mycket att hoppas på ett bra tag framöver, tråkigt nog. Skräckfilmsgenren har kört fast återigen. Vem kommer att väcka liv i det i allt snabbare takt skrumpnande liket? Vi kan inte räkna med Craven eller Carpenter längre, så vem ska överta stafettpinnen...

Jag kollade in pilotavsnittet till Death Valley ikväll och jag hade verkligen inte förväntat mig speciellt mycket men måste ändå säga att jag gillade vad jag såg och den här är i alla fall inte som Games of Throne som var så seg och tråkig att jag gav upp efter att ha sett endast fem avsnitt. Death Valley är en helt annan slags serie och det är full fart från början, inga djuplodande karaktärsdykningar här inte utan här är det pang på rödbetan istället and I liked it, a lot. 

Den sköna tonen kändes bra, men jag hade velat ha lite mer "skräckmoments" men det är inte den här serien utan det är humorn det som gäller och en del fina saker fanns med redan i piloten, såsom vampyrhoreri- sex för att få blod.

En annan skön scen var blinkningen till programmet Cops, där snutarna hade stoppat en varulv som var ute och körde;P Varulven kom dock undan, eftersom han var så snabb så poliserna orkade inte springa efter honom.

Det här gav mig mersmak och jag kommer att fortsätta kolla på den här!