Deckardebut för journalisten Ninni Schulman och visst märks det på språket att Flickan med snö i håret är skrivet av någon som vanligtvis jobbar med tidningstext- det är rappt, det är inte så många beskrivningar och en del scener i boken hade vunnit på att få broderas ut mer! Men deckarintrigen är välkonstruerad och som vanligt är i den här genren finns många hemligheter begravda som kommer upp till ytan vilket bara utökar spänningen och läsupplevelsen.

Men jag tycker det är lite värre ställt med personbeskrivningarna, och framför allt relationerna mellan karaktärerna. I huvudsak har jag svårt för att känna att huvudpersonen Magdalena Hansson ( inte konstigt att huvudpersonen råkar vara journalist) och hennes relation med adoptivsonen Nils. Alla situationer känns vansinnigt konstruerade, och man som läsare ska verkligen känna för Maggan och Nils men jag kan inte göra det, tyvärr. Kanske är jag dålig på att sätta mig in i känslorna och hur det skulle vara att åka buss i flera timmar mellan mor och far, men det funkar inte...

Även relationen mellan snutarna Petra och Christer känns konstruerat... Jag vet inte riktigt varför, men de känns inte riktigt som levande människor av kött och blod. Jag hade velat ha lite mer än att Petra tycker att Christer har blivit konstig på sista tiden. Mer kött på benen, liksom. Och jag undrar hela tiden hur man kan döpa en karaktär till Folke natt och dag? Jag trodde först att det var hans smeknamn men han heter tydligen verkligen så... 

Ibland känns det lite som att Ninni Schulman vill lite för mycket. Först handlar det framför allt om två mord på unga flickor, sedan framkommer det att det finns en bordellverksamhet som också kräver sin skildring och utöver detta vill Ninni också beskriva hemligheter och saker från det förflutna som seglar upp till ytan för de flesta av huvudkaraktärerna... Det känns ibland som att boken hade kunnat utökas med hundra sidor till, för att få med alltsammans utan att behöva stressa igenom allting. 

Ibland knäpper författarinnan läsaren på näsan och ger lite väl utsökta beskrivningar och särskilt följande mening reagerade jag på: " En svart läderpiska och två dildosar låg på botten i påsen" ( s. 231). Ja, var skulle grejerna ligga annars om inte i botten i påsen? Hade det inte räckt med att en svart läderpiska och två dildosar låg i påsen? 

Jag gillar inte heller beskrivningen av en tonårskille som dyker upp när Magdalena ska intervjua människor som känner en av de mördade tonårsflickorna. Magdalena tänkte sig ett fint reportage med sörjande tjejer men killen dyker upp och stör detta: " Ööööh! Är det här en intervju eller vadå? Jag vill också vara med. Jag kan svara på allt”, sa en lätt överviktig kille i svart Adidasjacka och keps samtidigt som han trängde sig in i tjejgruppen och drog fram en stol till bordet som han satte sig grensle över" ( s 89).

Men det här är bara småsaker egentligen, och Flickan med snö i håret är en läsvärd deckare som man kan avnjuta i höstmörkret och den är svår att lägga ifrån sig så se till att ha tillräckligt med tid innan du börjar läsa boken. Jag tror att det kommer att komma fler böcker om Magdalena och de andra karaktärerna! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...