Ja, jag säger det då igen- Norge vet hur man ska göra intressanta filmer;) Thale verkar ta vid där Trolljägarna började, och det ser ut som att Norge kommer att fortsätta på det inslagna spåret och göra sådana här "skräck"-filmer. Mycket bra. Inom den här genren har Sverige mycket att lära från vårt grannland, men vill de ge mig mardrömmar på riktigt så kommer snart nyheten att Strandvaskaren minsann ska få en uppföljare;P 

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=mKeTvmSU-VY

Håhåjaja, Wallander: Skytten visade sig vara betydligt segare och gå på mer tomgång jämfört med den förra filmen. Jag undrar ganska ofta vad det är som gör att de här filmerna tilltalar folk egentligen... Och kommer fram till svaret att det förmodligen rör sig om skildringen av Wallander, och de övriga karaktärerna. Men Wallander har mer och mer börjat negligeras och hans ensamhet och förmodligen olyckliga liv där det enda som räknas är arbetet och att inte vilja gå i pension. 

I den här filmen är det Pontus som står i fokus, och inget fel med det men kunde man ändå inte ha kommit på något mer spännande än att han har en son som han inte vill kännas vid och en fader som vill kontrollera hans liv? Det känns som att detta har vi minsann sett förr. Och jag vet inte heller om jag riktigt köper att Pontus är hetlevrad, risktagande och struntar i att lyda Wallanders order- det känns som att han har utrustats just med de egenskaperna i den här filmen men i de övriga däremot har man inte sett de här tendenserna lika tydligt. Och det gör att det känns lite billigt, minst sagt. Om man ska vara konsekvent så ska han vara lika våldslig och oaktsam inför order även i de kommande filmerna, men det misstänker jag att det inte kommer att vara så. 

Lite irriterad blir jag även då Isabelle helt klart klankar ned på Pontus val att inte vilja ha barn. Känner igen mig lite i den känslan, och har även haft "mardrömmar", eller vad man ska säga, om att hamna i Pontus situation och få en unge som man inte vill ha... Det är ju inte alls upp till "oss" att bestämma detta, och här finns en ganska stor orättvisa. 

Så mycket spänning finns inte i den här filmen, och jag lyckas ganska snabbt förvirra bort mig i alla namn som nämns halvvägs in i Skytten. För stort ointresse från min sida. Jag trodde att Stefan Sauk i rollen som Pontus pappa skulle tillföra lite utav en frisk fläkt men icke, Sauk var tämligen tråkig och stel i den här rollen och det brukar han inte vara...

Özz Njuen gör en ganska tam prestation som någon slags "kung" eller ledare för ett brottsgäng och det är föga troligt att en sådan filur kan hålla sig med ett lyxigt hus och ha en grindvakt samt "slänga ut" polisen när de kommer och hälsar på. Sådana här finns det gott om i amerikanska polisfilmer, men det blir föga troligt när Sverige försöker göra något liknande.

Nej Wallander: Skytten var ett fall nedåt. Den var ganska händelselös, trampade vatten i långa perioder och var inte direkt spännande.