Okej den som inte vill se hur The woman in black börjar ska inte kolla in den här tjuvtitten på filmen. Då räcker det med att säga att det ser riktigt lovande ut;) Tror det här blir Harry Potters inträde till mer vuxna filmer, och det här blir nog inte det sista vi ser av honom i skräcksammanhang! Ser mycket fram emot den här filmen i alla fall och fan ta den om den inte levererar...

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=KNYK6bX-md4

Nja, jag tycker att den senaste omgången av Wallander-filmerna har gått ned märkbart i tempo och spänning sedan rivstarten för tre veckor sedan och numera är det långt mellan varven innan det händer något och tråkigt nog är upplösningarna av deckargåtorna under all kritik. Det går helt enkelt lite för enkelt när alltsammans ska få en avslutning och det gillar jag inte...Och i den här filmen var det väääldigt mycket gråtande och grinande och unga tjejer som tittade "argt" på sin körsjungar-lärarinna. Suck. I don´t like that. 

Däremot fanns det med en liten överraskning i den här filmen. Nämligen Bea, som jag tyckte var riktigt snygg och undrade vem detta kunde vara och överraskad blev jag när jag sedan upptäckte att det är ju Lotta på Bråkmakargatan-skådisen Grete Havensköld! Hon utmärkte sig inte direkt i den här filmen, och hade inte speciellt mycket att göra, men det var ändå roligt att se att hon fortfarande medverkar i filmer lite då och då. 

Annars så var det mycket trampa vatten-scener och som vanligt med svensk film, lite genus-skräp inblandat. Det var emellertid härligt att Wallander fick komma med ett inlägg, det om varför manliga drifter alltid anses som primitivt medan kvinnligt dito anses som något annat, lite finare ibland. Mitt andra lilla "hatobjekt", Isabelle spelad av Nina Zanjani, fortsatte i gammal god stil med sitt ständiga ifrågasättande som i inledningen när en av hennes manliga kollegor säger "puma" om den försvunna flickan ( inte speciellt smart sagt det håller jag med om förvisso, men vid den tidpunkten visste ju polisen inte om det handlade om ett brott eller om flickan försvunnit frivilligt), och sedan fortsatte det med att Isabelle var helt inriktad på att förövaren måste vara en man och flickans föredetta pojkvän, tillika ex-nazist, var naturligtvis den förste som hamnade överst på misstänkt-listan. Tror det här är ganska vanligt förekommande inom polisväsendet idag, att man baserar misstankar enligt gamla, cementerade mönster...

Lia Boyse var den ende av de medverkande som stack ut lite. Jag vet inte riktigt vad det var, men "något" med henne gjorde att man misstänkte att hon inte hade rent mjöl i påsen och att det var något skumt med hennes förhållande till framför allt två av flickorna i sångkören, och att hon dessutom aldrig var riktigt nöjd med flickornas sångprestationer...

Annars var det inte direkt något som var anmärkningsvärt eller stack ut, utan Wallander: Dödsängeln var en hyfsat snabb produktion utan varesig mycket dramatik eller spänning, tyvärr... Jag hoppas att det blir lite mer fart framöver. 

Med ett häftigt namn som The hunter och med skådespelare som Willem Dafoe och Sam Neill trodde jag att det var som upplagt för en härlig thriller- men det visade sig att den här filmen inte var riktigt vad jag hade förväntat mig. Den är inte direkt dålig, men den är samtidigt väldigt långsam periodvis då det inte händer speciellt mycket men ytterst handlar det också om- varför man ska bry sig om hur det går, egentligen! 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Ja, jag har svårt att riktigt engagera mig i den här filmen och det beror en hel del på att regissören borde ha kunnat förklara bättre varför man som tittare ska "bry" som om Dafoe ska lyckas hitta den tasmanska tigern överhuvudtaget. Det kan också bero på att fokus först och främst inte heller handlar om jakten på den utdöda tigern, utan mer om familjen som han bor hos medan han utför uppdraget. Som vanligt tycker jag att de två ungarna är mest av allt irriterande, framför allt flickan som är sådär härligt ( eller inte) äppelkäck och som pratar i ett medan sonen är mer tystlåten. Det klargörs aldrig vad som är "fel" med pojken men jag tolkar det som att han vet något om antingen deras försvunne fader eller om den tasmanska tigern. Antingen eller, men här tycker jag man hade kunnat förklara lite bättre vad det är med ungen... 

Sam Neill gör ingen av hans bättre prestationer här. Återigen, vilket verkar vara ett tema för filmen, klargörs det aldrig riktigt vad Neills karaktär är för en filur. Jag tolkar, återigen, att han är intresserad av kvinnan, Frances O´Connor, och blir lite irriterad över Dafoes uppdykande i hans planer men sedan varför Neill dessutom är med killarna som inte tycker om trädkramarna förklaras aldrig. 

Dessutom trodde jag att Willem Dafoe skulle vara mer crazy och att han skulle vara något "annat" än en forskare bara...

Annars, för att nämna något bra också för omväxlings skull, så har filmen med många fina naturbilder medan Dafoes Martin David forcerar vildmarken i sin jakt efter tigern och lite spänning skapas trots allt i det faktum att man redan i filmens inledning säger att det kan finnas andra därute som också är och letar efter djuret. 

Men som helhet kunde The Hunter ha gjorts tätare och en aning mer angelägen...

Har jag missat något? Till vilken film är det här uppföljaren? Haha jag har googlat på journey, Journey-the adventure m.m men hittar ingenting alls... Så jag får erkänna mig besegrad och helt enkelt fråga- vilken jäkla film är den här uppföljare till egentligen?!

Ja, den här filmen tillhör verkligen inte sådana filmer som jag i vanliga fall ser på men jag tycker jag borde fylla på mitt Woody Allen-CV lite men antagligen börjar jag i fel ända eller så är Woody Allen helt enkelt inte "min" typ av regissör. Jag har nog inget stort intresse av hans äldre, mer älskade filmer eftersom de inte är den slags komik/drama som jag uppskattar, men jag tyckte ändå att jag kunde se lite av hans nyare alster för att försöka få en liten bild av den här regissören. Men... Ja, det funkar inte riktigt mellan oss. Varken den här eller den förra som jag såg, Cassandras dream, är direkt bra filmer. För pratiga, för händelselösa, för ointressanta, för tråkiga helt enkelt. Jag engageras inte, tycker inte det är mer än gäsp-framkallningar. Så nej, Midnatt i Paris var inte direkt bra och var ingenting för mig.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Men det fanns några ljusglimtar i alla fall:

* Owen Wilson, ja han gör ingenting märkvärdigt egentligen utan spelar typiskt Wilson-ig och man har sett det flera gånger tidigare- lätt förvirrad, godhjärtad och med ett ständigt brett leende till övers för var och en. Men här tycker jag att just den stilen passar utmärkt, av någon besynnerlig anledning. 

* Ernest Hemingway, utmärkt gestaltad av Corey Stoll, gör verkligen en sinnebild av författaren som är en riktig charmör samtidigt som han dricker ett eller två glas för mycket. Naturligtvis ska han ge Wilsons karaktär Gli ett och annat råd, men så mycket hängde jag med i filmen att jag förstod att det var en slags inre resa för huvudpersonen. Men Hemingway brought back to life var en fröjd att beskåda i alla fall, speciellt med tanke på att jag förr i tiden var ganska fascinerad av den här mannen. Jag minns inte riktigt varför längre, dock...

* Dali, men han fick vara med alldeles för lite. Jag förstod däremot inte riktigt varför han pratar om noshörningar i var och varannan mening? Hmm kanske vet jag alldeles för lite om den här konstnären... 

Men förutom de här... Ja, vad vill filmen egentligen? Inledningen fungerar ju mer eller mindre som reklamfilm för Frankrike och Paris, det är verkligen löjligt vackra bilder Woody Allen bjuder på och till och med jag får nästan lust att ringa SAS direkt och boka första, bästa biljett till den franska huvudstaden. Men ja, jag har svårt att se vad Midnatt i Paris egentligen vill säga och berätta och slutet förvillar mig en aning. Ja, jag begriper ju att Wilson inte passar med hustrun, det börjar man misstänka ganska tidigt men jag tycker alltsammans avrundas lite för snabbt och att man inte riktigt får något tillfredsställande slut på alltsammans. 

Nej, jag tror jag helt enkelt ger upp det här med Allen och hans filmer. De är inte riktigt det jag uppskattar och jag tror inte jag kommer att tycka om hans andra filmer heller direkt. Eller så får jag avvakta några år och ge honom ett nytt försök när jag själv har blivit lite äldre, och förhoppningsvis lite klokare... 

Apropå saker att se fram emot under 2012 ( the big thing blir ju naturligtvis jordens undergång...) men medan vi inväntar det så kan vi den 5:e juni ta oss en titt på när planeten Venus passerar mellan solen och jorden och därmed syns som en liten svart prick över "solens yta". Ganska spektakulärt minsann, och man får hoppas att det inte är molnigt ty nästa gång det här inträffar är 2117... Så fixa kikare och be vädergudarna om lite tur så blir det här kanon;=

Det är inte mycket man får se, mer bara en ultrasnabb glimt, men The avangers ser man verkligen fram emot och hoppas den pallar för trycket och att det verkligen fungerar med så många superhjältar i en och samma film. Vilka fler filmer ser man fram emot att få se något från under Super Bowl-finalen? Hmm ja det vore väldigt trevligt att få se något ur The dark knight rise, men det tror jag också att vi kommer att få. Och sen, ja varför inte, kanske man får ett första smakprov från kommande Bondfilmen?;P Men det är väl kanske lite mer osannolikt...

http://www.youtube.com/watch?v=fZsu3sbWnAU

Ja, man griper efter varje halmstrå som kastas ut från den kommande Bond-filmen Skyfall och likt hungriga vargar kastar man sig över det senaste. Nu har man släppt ännu en liten teaser-bild, och den triggar verkligen igång min tankeverksamhet ( om jag nu egentligen besitter någon sådan) och krasst konstaterar jag att frågan jag vill ha svar på är- varför har Bond så mycket skägg? Är han jagad? Är han på flykt undan någonting? Vad har förorsakat den betydande skäggväxten på Daniel Craig, en skäggväxt som han inte har haft i de tidigare filmerna... Frågorna är många, svaren desto färre.