Fruktansvärt bra... skulle jag vilja säga att den här filmen är men tyvärr, det här är ju inte riktigt en sådan film som jag uppskattar. Det går lite för segt hela tiden, jag blir inte indragen som av häxkrafter i historien och hur gärna jag än vill säga det så tycker jag inte att Elizabeth Olsen är bra i huvudrollen även om hon är utan större konkurrans klart mer intressant än de andra två syrrorna som verkligen inte medverkar i filmer som jag ser. Men okej då, det skadade verkligen inte att se den här filmen och stundtals är den faktiskt riktigt intressant även om den aldrig griper tag i mig och skakar om mig likt en kall pucko. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Men det verkar onekligen som att 2012 delvis är Elizabeth Olsens år, för efter en snabb titt på imdb.com ser jag att hon medverkar i inte mindre än två filmer samt att även 2013 ser hyggligt fulltecknat ut för henne. Och varför inte, liksom? I den här filmen var hon bra, men jag kan inte säga att hon var outstanding, det vore ju att frångå mina principer och för att förtjäna ett sådant omdöme från min sida så ska man göra något riktigt extraordinärt och det räcker inte med att helt enkelt spela "krånglig" och titta mysko på människor samtidigt som man verkar vara normal men egentligen är på gränsen till ett sammanbrott. 

Sedan så börjar Martha Marcy May Marlene lite "mitt i allt", men man får reda på lite mer om själva sekten och dess gruppmedlemmar genom tillbakablickar men jag tycker inte riktigt att de har så mycket att säga. Visst, man förstår ju varför Marcy drar därifrån, men man undrar ännu mer varför hon alls drogs in i den där gruppen ( okej, hon har en död mamma, en syrra som verkar vara väldigt bestämmande osv osv). 

En karaktär som stjäl varje scen han medverkar i är dock Patrick, spelad av John Hawkes! Jag tycker att han påminner om någon annan skådis ( Sean Penn i hans yngre dagar) och det finns något magnetiskt hos honom och i karaktären Patrick som gör att man nästan omedvetet får en jävla respekt för honom och att man gör bäst i att lyssna på det han säger. Den här karaktären hade jag gärna velat veta betydligt mer om, och gärna lite mer information om den sekt som han uppenbarligen är ledare för.

Allt sammantaget, så var den här okej, den är långsam och den lyckades inte trollbinda mig, men den gör inte ont att se på och lite intresserad blir man trots allt. Innan jag såg den fick jag också höra att antingen gillar man slutet eller så gör man det inte, och jag tror jag tillhör dem som gillar slutet- det var öppet, men inte så öppet som jag trodde att det skulle vara utan jag tyckte att slutet passade ihop med filmen i övrigt.

Suck! Nej jag måste tyvärr säga att jag är besviken på Timo Vuorensola, jag hade trott mer om honom och ända sedan jag såg en trailer för den här filmen för två, tre år sedan så har jag längtat men det höll inte... Fan! Och jag som lovat att inte se fram emot någon mer film om den här skulle visa sig vara en besvikelse, men det blir svårt för att inte säga omöjligt att upprätthålla det löftet, speciellt med The dark knight rises väntandes runt hörnet. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Vad är det då som inte funkar. Tja, jag hade förväntat mig något... galnare. Att nazisterna när andra världskriget började gå åt helvete åkte till månens baksida och gömde sig där ( hur nu det alls har kunnat gå till förtäljer inte historien) är en jävligt härlig tanke men den blir lite utdragen. En eller två gånger för ofta visas hakkors-byggnaden upp, liksom för att man riktigt ska förstå hur jävla häftigt det är att nazisterna befinner sig på månen utan vår vetskap. Sedan undrar jag mycket över hur Renate Richter kan bli omvänd från övertygad nationaldemokrat till motståndare på kortare tid än man hinner säga "jag vill ha en kaka". Det är inte trovärdigt direkt, men å andra sidan är det inte direkt trovärdighet som är den här filmens styrka.

Men det fanns bra saker också, det är bara synd att de dyker upp sällan, alldeles för sällan för att jag ska bli nöjd. Driften både med USA:s utrikespolitik och Sarah Palin-kopian är roliga element, även nyss nämnda Richter har en rolig grej då hon tror att en nedklippt version av Charlie Chaplins klassiker Diktatorn i själva verket är en hyllning till Hitler och nazismen. Klacksparkarna haglar ibland, men de träffar alldeles för sällan mitt i prick och det blir aldrig riktigt hysteriskt roligt! 

Och för att inte tala om slutet, det är nära på kalkonvarning på slutet! Tyvärr märks det ganska ofta att det här är en film från en regissör som inte riktigt har gjort något liknande tidigare, och en del amatörmässiga snedsteg gör man ibland och man kanske ville lite för mycket men var begränsade framför allt finansiellt då det i huvudsakligen är entusiastiska fans som har varit finansiärer ( vilket i sig är riktigt bra för att ge de stora bolagen en klackspark i röven och visa att deras polerade filmer inte är det enda som finns här i världen). Men... Iron Sky är alldeles för snäll och är till och med så vänlig att man skulle kunna visa den i skolan som en smårolig avslutningsfilm innan eleverna drar iväg på sommarlov.

Så tyvärr, mina förväntningar infriade inte den här filmen. Smårolig när den är som bäst, är en bra sammanfattning av Iron Sky. Men inte så mycket mer...