"Från producenterna av Millennium-trilogin" står det på den här filmens omslag, och det är nog en försäljningsfras som vi får lära oss att leva med i flera år framöver. Det betyder dock inte att en ny film från det gänget "måste" vara bra. Jag tillhör ju dem som inte alls tycker om Millennium-filmerna! Nobels testamente känns för light-budget, och omstarten för Liza Marklunds romanhjältinna kunde ha varit strået vassare. Det är kompetens utfört men vem kan betvivla det- i den flodvåg med svenska deckare som drabbar oss varje år så måste vi ju veta hur man snickrar samman ett kompetent hantverk, men det är en bokhylla från IKEA som ser pålitlig och snygg ut när man tittar på den men som sedan visar sig vara av diskutabelt material.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Malin Crépin är varken bättre eller sämre jämfört med hur Helena Bergström proträtterade rollen, men en stor fördel har Malin- vi slipper snorgråtandet. Pust. Men tyvärr finns lite kvar av det som finns i överflöd i böckerna- att det är så synd om Annika. Hela tiden. Oavsett om hennes dumme, dumme make vågar säga emot henne och Annika stormar ut ur lägenheten för att direkt flirt-jobba med en man som visat intresse för henne. Oavsett om Annika blir nedgraderad till simpel resarcher för sin manlige kollega Patrick. Vi ska gråta, ja rentav tjuta och bli upprörda över denna oerhörda sak chefen kan göra mot Annika. Detta till trots att de här nya versionen av Annika ska vara lite mer gröngöling än vad hon varit tidigare, och alltså kan slänga sig med uttryck som att "det här med gener är inte så poppis" och ja efter ett sådant konstaterande ska vi alltså vara på hennes sida? Ne skulle inte tro de va. 

Bra var i alla fall Björn Kjellman som ny boss på tidningen. Jag hoppas han får lite mer utrymme i de andra filmerna, vilket han borde få eftersom det händer lite mellan Annika och Schyman!

Trots att jag har läst boken så misslyckas jag med att hänga med i handlingen. Oj, varför mördades han? Vem är den här iskalla mörderskan som de kallar för Kitten egentligen? Vad är det för bråk filmens titel antyder på, Nobels testamente? Är jag så fullständigt ointresserad en halvtimme innan slutet att jag har tappat den röda tråden? Ja, så var det nog. Och att regissören misslyckas fullständigt med att reda ut vissa trådar, eller att skapa en spänning. Jag satt mest och bara tänkte "jaså", "sedär ja" och gääspade mig igenom eländet. 

Så, ett litet plus för att man nämner det här med kvotering av kvinnor och att man har lyckats få med ibland hur nyhetskåta journalisterna är. Men de är också de enda plus som jag har att ge till den här filmen!