Det var ett ganska inspirerande avsnitt som visades igår på TV6 halvsju i serien  How I met your mother. Jag minns aldrig vad karaktärerna heter men det var i alla fall snubben som tydligen hela serien kretar kring som började snacka om hur hans val gjorde att han till slut träffade en kvinna som, tror jag, visade sig vara barnens mamma. Och jag började också fundera lite, över vilka saker och tillfälligheter som gör att man träffar sådana som man i efterhand tror är ödesbestämt att man ska möta. Jag trodde ju ett tag att jag hade lyckats träffa "the one and only" men så var inte fallet. Mest på grund av att det var jag som inte förstod det just då. Men jag har varit med om samma sak som huvudrollen i den här tv-serien har varit med om, att olika vägar och tillfälligheter gjorde att jag träffade en person som just då var jävligt speciellt. För om jag inte hade börjat på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag inte träffat z, och om jag inte hade blivit vän med just z så hade jag gått miste om att träffa y, och då vet jag inte riktigt hur det hade blivit efteråt. Troligtvis hade jag varit väldigt mycket mer ensam om jag hade inte blivit kompis med z, för då hade jag aldrig ens pratat med y. Jag tror ju inte så väldigt mycket på ödet egentligen, men jag tror banne mig att det var just ödet som slog till vid det här just specifika tillfället, precis som det gjorde på samma sätt som huvudpersonen i  How I met your mother . Hade jag just vid det tillfället då gjort andra val och inte alls börjat plugga upp betygen på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag aldrig träffat z och y. Den enda frågeställningen nu är huruvida mycket jag har gjort bort mig, och att y verkligen inte, inte och inte har någon tid över för just mig längre. Om man ser det som att jag befinner mig numera på en prioriteringslista som y har så ligger jag just nu på plats 100, om jag har tur, vilket jag har vissa dagar, så befinner jag mig på plats 98 och får några enstaka sms åtminstone. Jag vet ju liksom att jag har gjort bort mig väldigt mycket, och att jag verkligen önskar att jag aldrig hade gjort det jag gjorde och att jag inte hade drabbats av en kris just när jag drabbades av krisen, men saker kan tyvärr inte göras ogjorda. Därmed förtjänar jag just plats 100, som y har gett mig eftersom y har så fullt upp med allting annat och att precis allt annat är mycket viktigare än vad jag någonsin kommer att bli igen.

Det enda som retar mig är att jag förmodligen har gjort bort mig... igen. Jag har förmodligen missat ett tillfälle, ett av många som kanske hade förändrat mitt liv och kunnat göra det till något bättre. Hur många chanser förtjänar jag? Inga fler, förmodligen. Jag antar att jag inte kommer att ha ödet på min sida i fortsättningen, och framtida y och z kommer inte ens att se mig för att jag är alldeles förblndad med att hata mig själv för att ha gått miste om de erbjudanden som ödet hade lagt fram till mig tidigare. 

Man kan ju fråga sig varför Saw-regissören James Wan ligger bra till i förhandlingarna till att återföra klassiska tv-hjälten MacGyver till bioduken, men underligare saker har ju så klart inträffat. För mig är det i alla fall enbart Richard Dean Anderson som skulle kunna fortsätta i den här rollen, men man har ju våldtagit så många andra klassiska tv-serier vid det här laget så vad många fans tycker är ju inte så jäkla viktigt längre. Det är däremot lite konstigt att man inte satsar på att göra en tv-serie med nya karaktärer först innan man ger sig på långfilmsförsöket. Eller är man kanske rädd för att tv-serien skulle floppa och därmed göra det svårare ( omöjligt) att återinföra den här hjälten på vita duken? 

http://www.moviezine.se/artikel/11797-james-wan-tar-macgyver-till-bioduken

Filmen ställer en del intressanta frågeställningar och har en independent-känsla som gör att den känns mer äkta jämfört med om det hade funnits stora Hollywood-miljoner bakom filmen, och det fanns med ganska älskvärda karaktärer men tyvärr blev jag aldrig riktigt "drabbad" eller "berörd". Jag har svårt att känna något för huvudpersonerna, och väntar mest på att något stort ska inträffa men det kommer liksom aldrig. Humorn vet jag inte riktigt var den ligger, det blir aldrig några ha-ha-moment och Ruby Sparks är väl inte menad som en komedi egentligen. Jag har svårt för att riktigt komma med det klara med vad jag tycker om den här så det blir någonstans mitt emellan- filmen är inte dålig, men den är inte heller bra. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

En av filmens intressantaste frågeställningar är den om huruvida vi skulle bli lyckligare om vi, i likhet med huvudpersonen i den här filmen, plötsligt fick en karaktär att leva som vi skrev om. Man skulle kunna börja ändra saker som man inte tycker om direkt, för att skapa in perfekta kvinna/man. Har hon för små bröst, inga problem då skriver man bara att hon får större bröst. Har han för liten kuk? No problems, man sätter sig bara vid tangenterna och skriver vilken längd man önskar. Har ens partner huvudvärk och inte känner för att rumla omkring i sängen? Tja, knack knack pling, så var den saken förändrad... Filmens svar blir det givna och man behöver inte vara Einstein för att kunna ana åt vilket håll det lutar.

Det var trevligt att se Antonio Banderas i en sådan här smalare film, men jag hade gärna sett lite mer av honom och att han kunde ha fått spela lite mer crazy. Men så är ju inte det här Banderas film heller, så man får vara nöjd med det lilla man får se av honom. 

Jag vet inte vad mer jag ska säga om Ruby Sparks, men jag misstänker att jag inte kommer att se om den här på bra länge, om ens någonsin...