Det var ett ganska inspirerande avsnitt som visades igår på TV6 halvsju i serien  How I met your mother. Jag minns aldrig vad karaktärerna heter men det var i alla fall snubben som tydligen hela serien kretar kring som började snacka om hur hans val gjorde att han till slut träffade en kvinna som, tror jag, visade sig vara barnens mamma. Och jag började också fundera lite, över vilka saker och tillfälligheter som gör att man träffar sådana som man i efterhand tror är ödesbestämt att man ska möta. Jag trodde ju ett tag att jag hade lyckats träffa "the one and only" men så var inte fallet. Mest på grund av att det var jag som inte förstod det just då. Men jag har varit med om samma sak som huvudrollen i den här tv-serien har varit med om, att olika vägar och tillfälligheter gjorde att jag träffade en person som just då var jävligt speciellt. För om jag inte hade börjat på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag inte träffat z, och om jag inte hade blivit vän med just z så hade jag gått miste om att träffa y, och då vet jag inte riktigt hur det hade blivit efteråt. Troligtvis hade jag varit väldigt mycket mer ensam om jag hade inte blivit kompis med z, för då hade jag aldrig ens pratat med y. Jag tror ju inte så väldigt mycket på ödet egentligen, men jag tror banne mig att det var just ödet som slog till vid det här just specifika tillfället, precis som det gjorde på samma sätt som huvudpersonen i  How I met your mother . Hade jag just vid det tillfället då gjort andra val och inte alls börjat plugga upp betygen på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag aldrig träffat z och y. Den enda frågeställningen nu är huruvida mycket jag har gjort bort mig, och att y verkligen inte, inte och inte har någon tid över för just mig längre. Om man ser det som att jag befinner mig numera på en prioriteringslista som y har så ligger jag just nu på plats 100, om jag har tur, vilket jag har vissa dagar, så befinner jag mig på plats 98 och får några enstaka sms åtminstone. Jag vet ju liksom att jag har gjort bort mig väldigt mycket, och att jag verkligen önskar att jag aldrig hade gjort det jag gjorde och att jag inte hade drabbats av en kris just när jag drabbades av krisen, men saker kan tyvärr inte göras ogjorda. Därmed förtjänar jag just plats 100, som y har gett mig eftersom y har så fullt upp med allting annat och att precis allt annat är mycket viktigare än vad jag någonsin kommer att bli igen.

Det enda som retar mig är att jag förmodligen har gjort bort mig... igen. Jag har förmodligen missat ett tillfälle, ett av många som kanske hade förändrat mitt liv och kunnat göra det till något bättre. Hur många chanser förtjänar jag? Inga fler, förmodligen. Jag antar att jag inte kommer att ha ödet på min sida i fortsättningen, och framtida y och z kommer inte ens att se mig för att jag är alldeles förblndad med att hata mig själv för att ha gått miste om de erbjudanden som ödet hade lagt fram till mig tidigare. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...