Den nya kommande serien i TV6, "112 Aina", ligger verkligen helt rätt i tiden. Jag vet inte om de huvudsakligen kommer att driva med "112 På liv och död", men att det ska handla om parodier på alla dessa yrkesdokumentärserier som sköljt över oss likt en tsunami den senaste tiden tycker jag verkar riktigt lovande och intressant. Då återstår bara att hoppas på att de gör något bra utav detta, men i alla fall  Måns Nathanaelsson är en liten återuppväckt favorit hos mig efter att jag har sett honom i de två säsongerna av "Karatefylla". 

Även resten av vad som komma skall efter att rakterna tystnat och Sverige nyktrat till efter nyår ser bra ut, även om jag gärna hade sett någon lite större nyhet istället för att flera redan etablerade serier som tydligen återkommer. Men Erik och Mackans än så länge obetitlade nya program som tydligen ska handla om konspirationsteorier kommer jag definitivt att ta en titt på. "Never ever try this at home" låter på förhand som en svensk lightläsk-version av Jackass, men kan kanske ändå funka att se på en tråkig repris-söndag åtminstone... 

http://www.dagensmedia.se/nyheter/tv/article3590041.ece

The Apparition är mer eller mindre en standardskräckis och följer verkligen formel 1A när det kommer till skräckfilm. Har man sett någon skräckfilm tidigare under sitt liv så lär man hitta fällorna i den här filmen och bli föga överraskad eller skrämd när det är meningen att man ska bli det. En dussinthriller som förmodligen snabbare än Fantomen rör sig än blixten kommer att hamna i en dvd-reahylla på Ica. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN. 

The Apparition är förbannat kort. Knappt 1h och 10 minuter lång, och på så kort tid finns det inte utrymme till att varken bygga upp en bra stämning eller att presentera huvudpersonerna. Man förstår bara att de ganska nyligen har blivit tillsammans, är härligt nykära och har flyttat in ett jävla stort hus som ägs av Kellys föräldrar. Den genomgoda och söta Kelly drar sitt strå till stacken här på jorden genom att jobba som veterinär ( ååååh hur många goda, snälla flickor har inte det som drömyrke) och dessutom har hon haft den goda smaken att inleda en relation med grannen och hans älskvärda lilla dotter för Kelly vill inte att Robert Aschberg ska dyka upp och börja utreda varför de är så dåliga grannar med varandra i Grannfejden. Åh, är hon icke helt underbar, lilla Kelly? 

Allt går fort, fort, fort. Filmen kan nästan tävla i snabbhet med en F1-bil eller ett travlopp. Vårat förälskade par hinner knappt få ordning på IKEA-möblerna innan konstiga saker börjar hända. Dörrar som stängts för en sekund sedan är öppnade, grannarnas hund kommer invalsande och beter sig lite konstigt och dör ( och grannflickan säger gravallvarligt till Kelly "ditt hus dödade min hund" senare, trots att flickan inte ens befann sig i huset. Hur kunde hon dra den slutsatsen? Är det inte mer troligt att Kelly eller hennes kille hade ihjäl hunden? Neeeejdå för att mystiken ska tätna ytterligare, så säger självklart en liten flicka på kanske åtta jordår att huset hade ihjäl hennes hund. Solklar logik, ju).  Men varför filmen har så bråttom får sin förklaring senare när jag under eftertexterna ser att Joel Silver har haft ett finger i syltburken som exklusiv producent. Ahaja, mannen som inte vet vad det betyder att etablera en stämning utan vill att allt ska hända på en gång. Snälla, låt inte den här mannen ha ett finger med i skräckfilm! Han kan hålla sig till att producera svulstiga, svettiga, adrenalinpumpande actionfilmer a la Die Hard men han ska ge fan i att göra samma sak med skräck. Det är olika genrer, och med din erfarenhet borde du fan i mig känna till det, Silver. 

Påtal om eftertexterna gjorde man det lite fult genom att man visade bilder hela tiden medan en massa namn rullade och jag gick på det och trodde att det nära slutet skulle hända något som förklarade lite närmare vad den här anden som filmen handlade om egentligen var, men icke. Man filmar bara lite rökelser och liknande och elledningar verkar de av någon anledning ha förälskat sig i, för sådana filmar de ofta.

VARNING FÖR SPOILER, LÄS INTE MER...

Det enda som jag kan säga var lite bra med den här standardfilmen var att det inte blev något lyckligt slut. ÄNTLIGEN. Jag är så less på skräckfilmer där hårt prövade huvudpersoner tillslut besegrar den djävulska anden eller vad som nu är efter dem. Mer olyckliga slut står högst upp på min önskelista, så i alla fall det lyckades The Apparition göra bra. Men som sagt, i övrigt var det här inte något som jag skulle rekommendera hardcorefans av skräck då den inte levererar något som helst nytt eller intressant. En liten bagatell som man tittar på och därefter kommer att glömma bort jävligt snabbt...