Kan nog inte låta bli ett litet utrop av glädje efter att man i artikeln har konstaterat att det blir en varm vinter i Sverige i år! Hurra. Den enda nackdelen med det är att det också kan resultera i ganska bra med snö, beroende på "Den milda luften kommer snarare innebära att det faller mer nederbörd än normalt eftersom den innehåller mer fukt".  Men det gör nog inte så mycket, förhoppningsvis,bara man slipper istidskyla och grader ned på trettio minusgrader så är jag tämligen nöjd. 

http://www.expressen.se/nyheter/ny-prognos-en-varm-vinter-vantar-sverige/

Det är något som fattas den här filmen, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men misstänker att den hade kunnat kännas lite mer engagerande om någon annan regissör än David Barrett hade gjort den. En snabb titt på imdb.com visar att Barrett huvudsakligen sysslar med stunts och regisserar tv-serier, och Fire with fire känns som ett lite längre utdrag ur en tv-serie som handlar om en brandman som hamnar i vittnesskydd men som bestämmer sig för att lösa sin kris på egen hand istället. Man får inget djup på karaktärerna, och därmed bryr jag mig inte direkt hur det ska gå för huvudpersonen, och jag bryr mig inte om någon av de andra karaktärerna heller, dessvärre. Kvar blir bara lite pang-pang och explosioner som inte ger någon mersmak alls.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Fire with fire underutnyttjar verkligen de stjärnor som filmen ändå lyckats locka till sig. Bruce Willis uppehåller sig mest på polisstationen ( en enda gång får vi se hårdingen titta fram, då han slår ned en hantlangare till skurken) och det känns mest som att gode Willis medverkar här mest för att ha något att fylla ut sin tid medan han är mer upptagen med kommade Die Hard och intressantare actionfilmer. Tråååkig, är han i vilket fall som helst i den här filmen. Men hans namn på dvd-omslagen gör nog att filmen lockar till sig en och annnan ytterligare tittare, men låt er inte luras. Det här är ingen Bruce Willis-film. 

Vinnie Jones brukar ju vanligtvis göra något sevärt när han spelar skurk, men tyvärr är han knappt med han heller. Och det stora skämtet, 50 Cent, är med i några få minuter men gör inte heller han något utav sin roll och efter att hans korta medverkan är över så har man helt glömt bort att han överhuvudtaget har varit med här. 

Den enda som verkar ha lite roligt i den här filmen är Vincent D'Onofrio, som filmens huvudskurk och skrupelfria boss i ett gäng som verkar ha lite ariska tankar och som går omkring med ett färgglatt hakkors som syns lite när skjortan är uppknäppt. Vincent D'Onofrio verkar åtminstone inte ta den här filmen på något stort allvar och gör en lagom slibbrig skurk, dock utan att man kommer att se om filmen enbart för hans rollprestation. 

Nej, det är verkligen något som saknas i den här filmen. Speciellt mycket fire, fart eller spänning blir det inte utan utgången är tämligen uppenbar och man sitter mest och prickar av alla klyschor som radar upp sig längst vägen. Det hade kunnat bli lite roligare om huvudpersonen istället för att vara brandman hade varit någon superagent, "the best of the best" och det där vanliga köret, så hade man sluppit se honom bli spöad gång efter annan. Det blir lite tjatigt, faktiskt. Stort minus också för hela slutsekvensen- banne mig om man inte rentav ser att eldlågorna är digitala(!). Ser fruktansvärt fejk ut. Och inget ordentligt slut får man heller... 

Det känns överhuvudtaget som att den här filmen är ett slafsjobb, ihopknåpat av en eller annan anledning men att man inte lagt ned så mycket energi eller tankeverksamhet på anrättningen. Det är som att man beställer en lyxburgare på Max, men istället för det vanliga innehållet så saknas lök, dressing och köttet är inte helt igenomstekt. 

Ömsom ganska fjantig och på otroligt låg nivå, men ömsom har filmen ändå en del poänger ibland- men sammantaget blir ändå mitt slutomdöme om The Campaign tudelat och jag är inte helt nöjd med den. Men å andra sidan, Will Ferrell har gjort betydligt sämre rollprestationer och filmer genom åren, men den här står jag faktiskt ut med. Och bilden bakom politiken som den här filmen målar upp känns igen, det här har vi sett flera gånger tidigare och tyvärr sitter inte humorn riktigt där den borde vara i och med att den här hade premiär innan det amerikanska valet var avklarat och jag tycker man gott och väl hade kunnat få med betydligt fler knockouts med tanke på den situation som rådde inför valet. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Ibland kändes det som att Adam Sandler hade ett finger med i den här filmen, men trots att jag sökte efter hans namn på den här filmens sida på imdb.com så dök han inte upp någonstans, vilket var bara bra. Men dessvärre kändes en del scener som något som bara finns med i sådant som Sandler är med i, och den grundläggande tematiken var lika tunnt som vatten och väldigt lättgenomskådligt. Zach Galifianakis välmenande "dumskalle" faller jag inte alls för, då gillar jag bättre den skitstövel som Ferrell gestaltar men tyvärr blir aldrig tvekampen mellan dem riktigt rolig. Ibland får de in en giftig kommentar till varandra men det mesta blir bara för mycket- som att Cam hämnas genom att ha samlag med Martys fru men samtidigt vet man att det inte är så farligt för de här två älskvärda turturduvorna kommer naturligtvis att förlåta varandra lagom innan eftertexterna börjar rulla. Jag gillade däremot hur Cams fru porträtteras- hon är enbart vid sin makes sida medan han ser ut att vinna en jordskredsseger som vanligt, men när saker och ting börjar gå åt helvete så är hon borta direkt. 

En karaktär som underutnyttjas är kampanjstrategen som spelas av Dylan McDermott, som alldeles försent beskylls för det ena och det andra och man undrar ju vem han egentligen är. I en eventuell uppföljare så borde den här figuren få vara med betydligt mer.

Jag gillade verkligen inte det sirapsindränkta slutet, det var nästan bara för mycket, och i övrigt hade jag förväntat mig att få skratta mycket mer än vad jag gjorde medan jag såg The Campaign. Tyvärr räcker det inte med att en som ställer upp till att bli guvernör "råkar" slå både en bebis och en hund för att det ska bli roligt. Nej, en betydligt giftigare politisk komedi hade jag faktiskt väntat mig. 

Det var ett ganska inspirerande avsnitt som visades igår på TV6 halvsju i serien  How I met your mother. Jag minns aldrig vad karaktärerna heter men det var i alla fall snubben som tydligen hela serien kretar kring som började snacka om hur hans val gjorde att han till slut träffade en kvinna som, tror jag, visade sig vara barnens mamma. Och jag började också fundera lite, över vilka saker och tillfälligheter som gör att man träffar sådana som man i efterhand tror är ödesbestämt att man ska möta. Jag trodde ju ett tag att jag hade lyckats träffa "the one and only" men så var inte fallet. Mest på grund av att det var jag som inte förstod det just då. Men jag har varit med om samma sak som huvudrollen i den här tv-serien har varit med om, att olika vägar och tillfälligheter gjorde att jag träffade en person som just då var jävligt speciellt. För om jag inte hade börjat på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag inte träffat z, och om jag inte hade blivit vän med just z så hade jag gått miste om att träffa y, och då vet jag inte riktigt hur det hade blivit efteråt. Troligtvis hade jag varit väldigt mycket mer ensam om jag hade inte blivit kompis med z, för då hade jag aldrig ens pratat med y. Jag tror ju inte så väldigt mycket på ödet egentligen, men jag tror banne mig att det var just ödet som slog till vid det här just specifika tillfället, precis som det gjorde på samma sätt som huvudpersonen i  How I met your mother . Hade jag just vid det tillfället då gjort andra val och inte alls börjat plugga upp betygen på Komvux just då jag gjorde det, så hade jag aldrig träffat z och y. Den enda frågeställningen nu är huruvida mycket jag har gjort bort mig, och att y verkligen inte, inte och inte har någon tid över för just mig längre. Om man ser det som att jag befinner mig numera på en prioriteringslista som y har så ligger jag just nu på plats 100, om jag har tur, vilket jag har vissa dagar, så befinner jag mig på plats 98 och får några enstaka sms åtminstone. Jag vet ju liksom att jag har gjort bort mig väldigt mycket, och att jag verkligen önskar att jag aldrig hade gjort det jag gjorde och att jag inte hade drabbats av en kris just när jag drabbades av krisen, men saker kan tyvärr inte göras ogjorda. Därmed förtjänar jag just plats 100, som y har gett mig eftersom y har så fullt upp med allting annat och att precis allt annat är mycket viktigare än vad jag någonsin kommer att bli igen.

Det enda som retar mig är att jag förmodligen har gjort bort mig... igen. Jag har förmodligen missat ett tillfälle, ett av många som kanske hade förändrat mitt liv och kunnat göra det till något bättre. Hur många chanser förtjänar jag? Inga fler, förmodligen. Jag antar att jag inte kommer att ha ödet på min sida i fortsättningen, och framtida y och z kommer inte ens att se mig för att jag är alldeles förblndad med att hata mig själv för att ha gått miste om de erbjudanden som ödet hade lagt fram till mig tidigare. 

Man kan ju fråga sig varför Saw-regissören James Wan ligger bra till i förhandlingarna till att återföra klassiska tv-hjälten MacGyver till bioduken, men underligare saker har ju så klart inträffat. För mig är det i alla fall enbart Richard Dean Anderson som skulle kunna fortsätta i den här rollen, men man har ju våldtagit så många andra klassiska tv-serier vid det här laget så vad många fans tycker är ju inte så jäkla viktigt längre. Det är däremot lite konstigt att man inte satsar på att göra en tv-serie med nya karaktärer först innan man ger sig på långfilmsförsöket. Eller är man kanske rädd för att tv-serien skulle floppa och därmed göra det svårare ( omöjligt) att återinföra den här hjälten på vita duken? 

http://www.moviezine.se/artikel/11797-james-wan-tar-macgyver-till-bioduken

Filmen ställer en del intressanta frågeställningar och har en independent-känsla som gör att den känns mer äkta jämfört med om det hade funnits stora Hollywood-miljoner bakom filmen, och det fanns med ganska älskvärda karaktärer men tyvärr blev jag aldrig riktigt "drabbad" eller "berörd". Jag har svårt att känna något för huvudpersonerna, och väntar mest på att något stort ska inträffa men det kommer liksom aldrig. Humorn vet jag inte riktigt var den ligger, det blir aldrig några ha-ha-moment och Ruby Sparks är väl inte menad som en komedi egentligen. Jag har svårt för att riktigt komma med det klara med vad jag tycker om den här så det blir någonstans mitt emellan- filmen är inte dålig, men den är inte heller bra. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

En av filmens intressantaste frågeställningar är den om huruvida vi skulle bli lyckligare om vi, i likhet med huvudpersonen i den här filmen, plötsligt fick en karaktär att leva som vi skrev om. Man skulle kunna börja ändra saker som man inte tycker om direkt, för att skapa in perfekta kvinna/man. Har hon för små bröst, inga problem då skriver man bara att hon får större bröst. Har han för liten kuk? No problems, man sätter sig bara vid tangenterna och skriver vilken längd man önskar. Har ens partner huvudvärk och inte känner för att rumla omkring i sängen? Tja, knack knack pling, så var den saken förändrad... Filmens svar blir det givna och man behöver inte vara Einstein för att kunna ana åt vilket håll det lutar.

Det var trevligt att se Antonio Banderas i en sådan här smalare film, men jag hade gärna sett lite mer av honom och att han kunde ha fått spela lite mer crazy. Men så är ju inte det här Banderas film heller, så man får vara nöjd med det lilla man får se av honom. 

Jag vet inte vad mer jag ska säga om Ruby Sparks, men jag misstänker att jag inte kommer att se om den här på bra länge, om ens någonsin... 

Sååå har man då avvaktat länge nog för att till sist se en av årets mest hajpade filmer, och i ett försök att inte falla in i hajpandet av den så gav jag filmen en chans att mogna en aning och inte se den medan alla andra ansåg att man måste göra det. Det blir inte så bra alltid vid sådana här "måste-se-filmer", om man alltför snabbt tittar på den. Då är man inte så lite färgad av det upphaussade tonläget. Med det sagt, jag hade inte så enorma förväntningar på Prometheus som många andra hade, helt enkelt för att jag inte är helt såld i Alien-universumet men tycker ändå, konstigt nog, att Alien-varelserna är bland de häftigaste monstren som har gjorts på film. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det största problemet med filmen är att jag inte riktigt blir engagerad, och då vet jag inte om jag ska skylla det på regissören eller mig själv. Klart är i alla fall att Ridley Scott har sneglat lite avundsjukt på uppföljaren, som gjordes av James Cameron i Alien-trilogin, och här ska det med andra ord gå fort, fort, fort. Eller så är det helt enkelt för att Scott förstår att dagens popcornpublik inte orkar sitta på röven och tålmodigt invänta vad som komma skall längre, som han gjorde på ett banbrytande sätt med Alien. Det är tyvärr så att allt ska ha så jävla bråttom numera. Knappt har man landat på planeten förrän besättningen är ute och traskar omkring, stöter på lite konstigheter, en android visar sig vara lite sisådär att lita på och sådär rullar det på utan en chans till att spänning ska hinna byggas upp och de stora frågeställningarna vars svar jag trodde man skulle få här aldrig kommer ( men lugnt, sitt still i båten, det kommer ju en uppföljare of course). 

Sedan begriper jag inte vad folk ser hos Noomi Rapace, mer än att det är tydligt att Hollywoods idébrist även gör sig gällande bland skådespelare för de behöver tydligen inte kunna skådespela längre... Det hon presterade här kunde vilken svensk skådis som helst ha gjort med ett halvårs träning på engelska, för Noomis repliker låter allt annat än naturliga utan som att hon fortfarande står framför spegeln och tränar dem när det är dags för tagning. När hon inte rapar upp denna knackliga engelska har hon ju inte direkt mycket annat att göra heller mer än att spela förbluffad/förbryllad/skräckfylld... Ungefär i den ordningen. 

De övriga gör väl helt okej ifrån sig men det är ingen i den här besättningen som verkligen sticker ut och som ger mig ett mänskligt ansikte att luta mig tillbaka till och som jag tycker om. Ingen karaktär är så levandegjord att det går att börja känna lite empati och känsla för den. Alltså bryr man sig inte heller nämnvärt vad som händer med dessa pappersfigurer till karaktärer. 

Nej Prometheus var som bäst i slutet och har du inte sett filmen ännu råder jag dig att inte läsa följande...

Det var riktigt trevligt att återse en nyfödd Alien. Det ska bli lite intressant att se vad som kommer att hända hädanefter, men jag ser inte fram emot uppföljaren. Jo, kanske, om Ridley Scott överlämnar regisserandet till James Cameron;P Nej men jag hoppas verkligen få se lite mer i den kommande filmen, och att man inte lämnar flera frågor obesvarade. Och lite fler strider mot aliens vore väldigt roligt att få se, om man nu får önska sig något. 

Men som helhet, helt okej film. Man har ju så klart sett sämre än det här, men samtidigt har man sett betydligt bättre filmer också. Men den duger helt klart som underhållning medan den pågår, men sedan glömmer i alla fall jag ganska snabbt bort den. 

Det fungerade inget vidare med att dansa och tjoa runt en fallossymbol för att göra ett tappert men fruktlöst försök att bli kvitt förkylningen som man drabbades av under tisdagen den här veckan, men tack och lov så var den oerhört kort och inte så långlivad. Eller ja, jag räknar med det där att ligga nedbäddad i soffan som det som gick över snabbt, en dag låg man däckad "bara" och sedan var man pigg nog att kunna göra annat. Däremot sitter snuvan envist kvar, även om den också har minskat successivt, och den rinnande äckliga snornäsan man fick dras med tisdag-onsdag verkar ha gett upp sitt revir och har nu gått tillbaka till lågintensivt läge vilket inte innebär att man behöver snyta sig i tid och otid och nässprey behöves icke heller längre. Gööött. 

Så, nu och framåt så kan det ju även om det är en sliten klyscha, bara bli bättre och bättre. I alla fall på den här punkten. Jippe-hoo...