Det är tur att man har utvecklat ett ganska så bra sittfläsk på senare tid för annars hade jag förmodligen gett upp den här filmen medan den mest såg ut att vara en okritisk hyllning till amerikanska soldater stationerade i Irak, och det blev lite väl mycket av viftande med den amerikanska flaggan och hyllningar av de återvändande hjältarna så det nästan började sticka i ögonen. Men filmen tar sig så småningom och tillslut blir den en intressant skildring av de hemvändande soldaterna och hur de dels ska anpassa sig till ett normalt liv och dels blir tvingade att återvända till Irak på grund av "stop-loss"-regeln. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag har ingen aning om hur det är att vara soldat, och jag har verkligen ingen aning om hur det är att försöka anpassa sig till ett normalt, civilt liv efter att man har befunnit sig mitt i ett krig och i fallet med just Irak och Afghanistan fått vara rädd varje dag för att antingen bli beskjuten eller bli utsatt för bomber och attacker. Men jag kan i alla fall tänka mig att det inte är så jävla enkelt att koppla bort allt det där när man har kommit hem, och att man då "bara" ska vara en vanlig människa igen. Varför finns det inget tolvstegsprogram, eller liknande, för soldater som återvänder från krig? Det borde införas omedelbart. Att soldaten får vänja sig vid att inte varje sekund vara orolig för attacker, att inte behöva befinna sig på högsta beredskap, att få vara en vecka på en lugn, normal plats innan man ska återinföras i samhället igen. Det är inte konstigt att de här killarna fortfarande är påverkade av att ha befunnit sig i stridens hetta, och att de har svårt att "koppla av vad det nu än är"- tänkandet, att varje dag vara alert och redo för att man kan bli attackerad. Det är däremot konstigt att ingen av de mer eller mindre trasiga karaktärerna söker efter profesionell hjälp, samtidigt som de förstås har den slitna klyschan "män reder sig själv" att leva upp till. 

Underbara Abbie Cornish!

Jag tycker inte man riktigt kommer så nära karaktärerna som förmodligen var syftet med filmen, men man blir ändå gripen av historien på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig, och även om jag inte blir riktigt så förbannad eller förvånad över att saker och ting är som de är, eller var men jag har ingen aning om den här idiotiska regeln har blivit borttagen eller inte, och man undrar ju hur de egentligen tänkte med Stop-loss-lagen. 

Den karaktär som jag gillar mest i filmen spelas av Abbie Cornish, en riktig Texas-böna som dricker sprit som en hel karl och dessutom verkar vara en tjej med skinn på näsan vilket verkligen behövs i den här kretsen.

Stop-Loss är ingen film som man direkt kommer att minnas en längre stund men den var mest intressant för att man fick se hur illa det kan gå för dem som återvänder från ett krig och därefter förväntas fungera som alla andra människor i en okrigisk situation, och man har ju dessutom läst en och annan artikel om liknande soldater som drabbas av både det ena och det andra och framför allt att de fortfarande tror att de befinner sig på fientlig mark. Så jag ångrar i alla fall inte att jag såg klart filmen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...