Under söndagskvällen blev det att se två svenska filmer, och det här var den första av dem. Men den här gillade jag inte alls, och jag kan lika gärna bekänna att jag aldrig har varit speciellt förtjust i Stig-Helmer. Jag tycker inte att de två första filmerna i den här alldeles för lååånga filmserien är att betrakta som svenska nationalklenoder, för de är helt enkelt inte alls så roliga som många verkar ha fått för sig att de är. Och sedan när uppföljarna staplades på varandra så kan man ju konstatera att Lasse Åberg inte verkar ha begripit att skämt som funkade för sisådär trettio år sedan är gammal skåpmat numera och inte tåls att repriseras återigen. Återvinning är en hit, men inte i komiska sammanhang dessvärre. 

LÄS INTE MER OM DU ( MOT FÖRMODAN) INTE SETT FILMEN.

Inte en enda gång under filmens speltid drog jag mungiporna uppåt utan satt bara och väntade på att filmen skulle ta slut. Jag tror att det hade gett mig mer att tokstirra på färg som torkar än att titta på den här, och den har ett sådant långsamt, släpande tempo att den får klockan att stanna och det känns som att filmen pågår i evigheter. Betraktelser av den nya tiden som Stig-Helmer gör framför allt i filmens inledning ( det här med dörrar som öppnar sig automatiskt på ICA verkar för denne man vara en nyhet som introducerades först igår), och två tonårstjejer som är åt emo-hållet verkar vara de enda ungdomarna som befolkar Stockholm och varje gång de passerar Stig-Helmer så påpekar de hur rätt hans töntiga kläder är. Inte ens två kvinnor i burka får någon komisk slutpoäng, utan Stig-Helmer och hans norska polare reagerar knappt över denna klädsel. 

Kanske hade det varit mer modigt om Lasse Åberg hade överlåtit regin till någon annan istället, som hade kunnat ge lite fräscha ögon åt berättelsen? Kärleksstoryn är bland det löjligaste jag har sett och slutscenen där norske kompisen har ordnat en superhuberåterförening mellan turturduvorna fick mig nästan att börja kräkas över hur sötsliskigt det var. Att man dessutom mest av allt har lagt krutet åt att skämta om prylar som är nya under Stig-Helmers ungdomsår känns bara trist, vi vet att folk inte trodde att mobiltelefoner eller radio kunde krympas mer än vad som var fallet på 1950-talet, men det blir inte roligare över att äldre människor ska tjata sönder det "komiska" i sådana påpekanden. 

Nej usch The Stig-Helmer story var verkligen tråkig och jag fick nästan lust att gå och börja skära av mig fingrarna istället bara för att man skulle få uppleva något som var roligt eller knasigt. Och jag minns knappt något utav filmen trots att det inte är så många timmar sedan jag såg den. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...