Alla inlägg under december 2012

Av roboguy - 23 december 2012 03:06

Fingerpullad och nöjd, klart det kunde ha varit lite mer men man ska inte klaga på det man inte har rätt att klaga på, egentligen(!). 


Dan före dopparedagen, allt ska klaffa, julstämningen ska vara maximal och på topp och jävlar om något går fel under de kommande 24 timmarna! På julafton ska granen se ut som om den är kidnappad från en Disneyfilm, Kalle Anka och hans vänner ska börja klockan 15.05 och Benjamin Syrsa ska avsluta programmet med sin stillsamma sång för annars är det ju ingen "riktig" jul. Julskinkan ska vara perfekt tillredd, liksom all annan mat för annars är det ingen "riktig" jul. Fan vilka krav vi har på julafton. Den är väl ändå inte så jävla märkvärdig? Jesus och allt det där har vi ju liksom ändå gett fingret åt, så varför upphöja julafton på en alldeles säregen pidestal? Har vi verkligen inte kommit längre? Avskaffa julafton, påsk och midsommar. Avskaffa allt som har med religion att göra. För vi borde vid det här laget ha kommit längre och insett att Bibeln är en sagobok, och "kristna" högtider är lika mycket värt som kvittot som vi struntar i när vi hanldar på systembolaget.





 

ANNONS
Av roboguy - 22 december 2012 02:28

Ah, perfekt mustig och svettig actionfilm att inleda julfilmstittandet med. Con Air, denna så högt omtyckta film när man var betydligt yngre än vad man just nu, men sedd med nya ögon så framträder bristerna här och var men tar man den fortfarande för vad den är, mastig action från producenten Bruckheimer och regissören Simon West så får man onekligen valuta för pengarna. 


Det jag framför allt störde mig över efter den här omtitten var de extremt endimensionerade karaktärerna. Jag tycker nästan det är konstigt att jag inte har tänkt på detta tidigare, men å andra sidan så är det något år sedan jag såg Con Air sist. Ta bara Nic Cages karaktär- han är en schysst snubbe egentligen, men tvekar inte att slå ihjäl snubbar under olika anledningar- om de stöter på hans flickvän eller är de värsta avskummen i Amerika. I Cages karaktärs hjärna verkar det finnas en on/off-knapp som går på on så snart det finns någon form av hot. Kanske finns hos alla soldater, vad vet jag. Sedan har vi Cages älskvärda, blonda hustru som gråter på precis rätt ställen och som vid återföreningen i slutet ler och gråter vackert... 

Påtal om slutet tycker jag det är nästa parodiskt överdrivet. Det räcker inte med att man kraschlandar ett jätteplan mitt i Las Vegas, ohnej våra hjältar ska jaga efter skurkarna på polismotorcyklar samtidigt som skurkarna försöker fly i en brandbil samtidigt som de ödelägger staden lite mer... Kom igen, det hade funkat med ett mindre dramatiskt slut, faktiskt. 



 


Det var när jag såg den här filmen för första gången som jag upptäckte John Malkovich, och oj vad jag önskar att han kunde spela lite fler sådana här roller, rollen som hyggligt smart och brutal psykopat är som klippt och skuren för den här mannen. Steve Buscemi är med alldeles för lite som vanligt, men när han är med så är han på något sätt vansinnigt rolig fast man har sett om den här filmen ett flertal gånger vid det här laget. Danny Trejo hade jag nästan helt glömt bort fanns med i den här filmen, men det var lite roligt att "återupptäcka" honom. John Cusack kunde däremot ha fått lite mer "roliga" scener, för käftandet med en annan snut under stora delar av filmen blir aldrig riktigt roligt och att de sedan mer eller mindre förlåter varandra under det sliskiga slutet blir lite för mycket av det goda. 


Allt som allt, Con Air är ändå en actionrökare som fortfarande fungerar och som jag förmodligen kommer att fortsätta se om med jämna mellanrum. Men hade den kommit i år hade jag förmodligen sågat den längst med fotknölarna, men i och med att man såg den här under tonåren och gillade den skarpt, så är det svårt att hacka sönder den, även om det finns en hel del i övrigt att önska. 





 


ANNONS
Av roboguy - 19 december 2012 14:17

Att det ska komma snöflisor precis hela tiden för tillfället. Idag har det ju varit ganska lugnt ändå, men samtidigt så verkar det aldrig bli något uppehåll. Men man ska väl inte klaga för samtidigt gör molnen att temperaturen håller sig på 10-11 minusgrader, och det är inte farligt. Det är bättre än att det kryper ned till minus tjugo...


Det rullar på, rullar, rullar, bullar. Dagarna till julafton krymper, julstressen slår fullt ut hos väldigt många och det är trångt, stressigt och jävligt på varenda större butik överallt. Jag begriper inte att folk orkar med detta, varenda år. Kan man inte tänka två steg framåt och köpa allt som ska köpas redan i början av december? För juldekorera, det kan folket börja med hur tidigt som helst, ja redan i början av november (!). Usch, att man inte tröttnar på att julblingebling som står framme redan i november? Jag skulle spy åt alla tomtar och adventsljustakar vid det här laget. Nej när det är första advent ska alla juldekorationer fram, inte en dag tidigare än så, punkt. 


Det rullar på, rullar, rullar, bullar. Varje dag likadan, det är jävla svårt att skilja dem åt. Onsdag är det idag, mitt i veckan, lill-lördag också kallad, men det kunde för min del lika gärna vara måndag liksom tisdag eller fredag. Ingen skillnad på dagarna egentligen, liksom. 

 

Det bara glider omkring i lagom takt, ingen bjuder upp till dans, alla dansar omkring runtomkring mig, ingen ser, ingen hör, ingen bryr sig. 

 

 

 

 

 

Av roboguy - 19 december 2012 12:59

Både far och son Smith i en och samma film (igen) gör att Hollywood har sin motsvarighet till svenska Skargårdfamiljen, eller varför inte Wahlgren! Tröttsamt och förutsägbart börjar det bli och när dessutom Will Smith inte är lika rolig som han var när han slog igenom så finns det mycket som talar om att jag inte kommer att tycka om den här filmen. För att inte ens ha nämnt det största problemet ännu- regissören! M. Night Shyamalan har ju knappast imponerat sedan han fick in en fullträff med Sjätte sinnet och han vet ju att publiken efter det förväntar sig en lika effektfull sluttwist igen, en twist som han inte alls har lyckats återupprepa igen. Är mycket tveksam till att en sådan kommer att finnas med i After Earth, och hela trailern var så långtråkig att jag snabbspolade fram till slutet för att se om något intressant skulle komma där som gjorde att man kände att man måste se filmen. Men icke... nej den här ser jag förmodligen bara när den någon gång i framtiden dyker upp som söndagsfilm på TV4. 

 

 

 

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=e2qdvELqskc

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 






Av roboguy - 18 december 2012 15:16

Jag mer eller mindre snubblade över en ny tv-kanal i söndags, TNT, som jag inte hade en aning om att vi hade i kanalutbudet men som jag kan konstatera nu är värd att kolla in då och då, speciellt de söndagar som varken TV3 eller TV4 har någon bra film att erbjuda. I söndags visades Goda råd, och när filmen började kunde jag svära på att den måste ha spelats in i början av 90-talet men senare kontrollerade jag på imdb och nej, den är inte äldre än att den spelades in i början av 2000-talet. Där ser man, men jag vidhåller ändå att filmen kändes gammeldags ändå på något sätt. Jag visste inte heller från början om jag tittade på en mer eller mindre erotisk film eller en komedi, ty det var då själva fan vad det gökades under filmens inledning. Skämtandet var inte heller direkt något vidare, det var inte så att jag gapskrattade någon gång.


LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.



Jag hade svårt för karaktärerna. Speciellt strebern som Charlie Sheen spelade, som man egentligen kunde säga var en mildrare variant av den som han spelade i klassikern Wall Street- men här plockade man fram den stora sockerkanonen och fullständigt kletade ned mig med sliskigheter och jag fick närapå en sockerchock- strebern förvandlas naturligtvis till en riktigt härlig man som finner sin egentliga, stora kärlek när han har blivit av med sin förmögenhet, han ser till sitt kvinnliga jag och lagom innan eftertexterna börjar rulla så har han hämnats på dem som jävlades med honom i inledningen. Att det skulle gå på det sättet kunde man lista ut redan under förtexterna...

Denise Richards var däremot en trevligare karaktär, för jag inbillar mig att den hon spelade i filmen är hon i verkliga livet, men så är det förmodligen inte alls. 

Jon Lovitz karaktär fann jag bara mer och mer tröttsam ju längre filmen pågick, och trots att han desperat kämpade med att vara rolig och inflika "kvicka" kommentarer så blev han aldrig rolig. 



   


För att vara en film från 2001 så visade den sig vara ändå lite aktuell fortfarande, i och med Denise Richards karaktär som enbart är tillsammans med Sheens karaktär medan han har stålar på banken och när de försvinner drar hon vidare med en rik krös till Brasilien för att mot slutet vara med ännu en man med gott om pengar. Det är konstigt att det fortfarande anses vara så okej för kvinnor att hålla på så, medan män kallas för både det ena och det andra om de är med en kvinna som har gott med pengar. Vi har verkligen kommit långt, jättelångt...


Goda råd var i alla fall en tillräckligt avslappnad film som inte krävde att man behöll fokus till hundra procent, och hjärnan kunde hålla sig på vilopaus vilket aldrig är helt fel när man ser på en söndagsfilm. Och TNT får man alltså hålla koll på fortsättningsvis. 





 

Av roboguy - 17 december 2012 14:20

Av någon anledning har jag aldrig lyckats se den fjärde Supermanfilmen med Christopher Reeve i huvudrollen, så idag passade jag på när den visades på Viasatfilm classic. Det var inte mycket som var bra med filmen, och det är framför allt svårt att tro på specialeffekterna. Allt, framför allt striderna mellan Stålis och Atommannen, ser ut att gå i ultra slow motion och flera gånger hinner man tänka att en superskurk av Atommannens klass borde kunna orsaka mer förödelse än att orsaka ett vulkanutbrott och fara omkring och flyga med Frihetsgudinnan innan han bestämmer sig för att släppa ned den på en gata passande nog precis utanför Daily Planet... 


En annan sak som för mig verkar som att man inte har tänkt på manuset ordentligt är varför Atommannen blir besatt av karaktären som spelas av Mariel Hemingway? Det verkar mest som att han råkar se hennes bild i tidningen och sedan bestämmer sig för att det är den kvinnan han vill ha, men av vilken anledning? Blir Atommannen drabbad av Amors pilar på en gång, eller har han några andra planer? Och hur tusan överlever hon när hon plötsligt befinner sig i rymden? Det finns helt enkelt en hel del logiska luckor i det här manuset.


Filmens budskap om hur vacker vår planet är och att vi borde göra oss av med kärnvapnen är vacker och fin så det förslår, men det känns väldigt mycket som att man försöker proppa i oss moralkakorna med extra mycket vispgrädde. Jag är väldigt glad över utvecklingen som superhjältarna numera befinner sig i, där de inte är så perfekta som Superman är i Reeves skepnad och att allt inte riktigt är lika svart och vitt längre. Tur att saker och ting utvecklas, minst sagt.


       


Nej det enda som egentligen var någon glädjekälla i Superman IV: The Quest for Peace var att Gene Hackman fortfarande var lite smårolig som Luthor fortfarande men om Supermans ärkefiende ska vara med i den nya filmen som snart har premiär hoppas jag på en betydligt mörkare rolltolkning. I överlag så är det Superman 2 i den här gamla filmserien som fortfarande är den som är bäst, och den som jag verkligen skulle vilja visas i repris snart på någon tv-kanal. 




 

Av roboguy - 15 december 2012 03:00

Det är tur att man har utvecklat ett ganska så bra sittfläsk på senare tid för annars hade jag förmodligen gett upp den här filmen medan den mest såg ut att vara en okritisk hyllning till amerikanska soldater stationerade i Irak, och det blev lite väl mycket av viftande med den amerikanska flaggan och hyllningar av de återvändande hjältarna så det nästan började sticka i ögonen. Men filmen tar sig så småningom och tillslut blir den en intressant skildring av de hemvändande soldaterna och hur de dels ska anpassa sig till ett normalt liv och dels blir tvingade att återvända till Irak på grund av "stop-loss"-regeln. 



LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.





Jag har ingen aning om hur det är att vara soldat, och jag har verkligen ingen aning om hur det är att försöka anpassa sig till ett normalt, civilt liv efter att man har befunnit sig mitt i ett krig och i fallet med just Irak och Afghanistan fått vara rädd varje dag för att antingen bli beskjuten eller bli utsatt för bomber och attacker. Men jag kan i alla fall tänka mig att det inte är så jävla enkelt att koppla bort allt det där när man har kommit hem, och att man då "bara" ska vara en vanlig människa igen. Varför finns det inget tolvstegsprogram, eller liknande, för soldater som återvänder från krig? Det borde införas omedelbart. Att soldaten får vänja sig vid att inte varje sekund vara orolig för attacker, att inte behöva befinna sig på högsta beredskap, att få vara en vecka på en lugn, normal plats innan man ska återinföras i samhället igen. Det är inte konstigt att de här killarna fortfarande är påverkade av att ha befunnit sig i stridens hetta, och att de har svårt att "koppla av vad det nu än är"- tänkandet, att varje dag vara alert och redo för att man kan bli attackerad. Det är däremot konstigt att ingen av de mer eller mindre trasiga karaktärerna söker efter profesionell hjälp, samtidigt som de förstås har den slitna klyschan "män reder sig själv" att leva upp till. 



         

Underbara Abbie Cornish!


Jag tycker inte man riktigt kommer så nära karaktärerna som förmodligen var syftet med filmen, men man blir ändå gripen av historien på ett sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig, och även om jag inte blir riktigt så förbannad eller förvånad över att saker och ting är som de är, eller var men jag har ingen aning om den här idiotiska regeln har blivit borttagen eller inte, och man undrar ju hur de egentligen tänkte med Stop-loss-lagen. 

Den karaktär som jag gillar mest i filmen spelas av Abbie Cornish, en riktig Texas-böna som dricker sprit som en hel karl och dessutom verkar vara en tjej med skinn på näsan vilket verkligen behövs i den här kretsen.


Stop-Loss är ingen film som man direkt kommer att minnas en längre stund men den var mest intressant för att man fick se hur illa det kan gå för dem som återvänder från ett krig och därefter förväntas fungera som alla andra människor i en okrigisk situation, och man har ju dessutom läst en och annan artikel om liknande soldater som drabbas av både det ena och det andra och framför allt att de fortfarande tror att de befinner sig på fientlig mark. Så jag ångrar i alla fall inte att jag såg klart filmen...




 


Av roboguy - 12 december 2012 21:39

Jag blir nästan lite förvånad över mig själv med tanke på hur glad jag blev över ett litet sms som kom på eftermiddagen. Slentrianmässigt kollade man vem som hade skickat men när jag såg hennes namn så blev det desto mer angeläget och bråttom att se efter vad hon hade att säga... Och det gällde om jag hade läst Fifty shade of Grey! Och trots att det var frågan och vad sms:et handlade om, så tvärvände mitt humör omedelbart. Från att ha varit på ett dåligt, irriterat humör så svängde det till åtminstone lite gladare och trevligare. En liten tidig julklapp, ser jag det som. Tänk ändå vad ett litet sms kan åstadkomma!





 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se