Jag passade på och såg den här filmen när den visades idag på Viasat film, och det är tudelade känslor som jag har till Machine gun preacher... Jag gillar Gerard Butler, men dessvärre spelar han över en aning i den här rollen samtidigt som man inte kan undgå att bli lite charmad av hans offensiva agerande och att han ändå är ganska bra i huvudrollen. Som sagt, tvetydigt är förnamnet efter att jag sett den här, och Butler är både och- överspelande men samtidigt bra. Jag skulle inte kunna tänka mig någon annan i huvudrollen men ibland tror man nästan att Butler har siktet inställt på att få en Oscar för sin prestation men det vore han verkligen inte värd för den här rollen. En av många scener där det liksom blev för mycket är då han är i kyrkan som han har byggt själv (jojomensan) och predikar och tar i allt vad han kan, och alla besökare sitter och ser hänförda och trollbundna ut, trots att det Butler säger inte är direkt övertygande eller engagerande... 

Men jag tror att regissören Marc Foster ändå till stor del mest ville visa vad som händer och fortfarande händer i Uganda, och det är filmens starkare kort. Det är hemskt att se hur människor behandlas, hur barn tvingas döda sina föräldrar innan de blir barnsoldater och hur byar bränns ned. Det är sådant här som gör att jag tvekar till att se filmer som baseras på verkliga händelser, eftersom det påverkar mig så mycket mer än när jag ser fiktiva skräckfilmer/actionfilmer. När man ser sådant behöver man inte tänka att "det här har faktiskt hänt i verkligheten, de där människorna har blivit dödade på riktigt" osv. Och världen behöver nog få upp ögonen igen för vad som pågår i Afrika och Uganda. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Till viss del håller jag med om att filmen känns en aning för snabb, trots en speltid på nästan två timmar. Butlers karaktär kommer ut ur fängelset i filmens inledning, och vi förstår snabbt att han är kriminell och sysslar med droger och rån. Men sedan, nästan som över en natt, går han till kyrkan med sin familj och blir helomvänd på några sekunder och får en glasklar moralisk kompass över vad som är rätt och riktigt och vad som inte är det. Här hade regissören kunnat stanna kvar en stund extra och förklarat lite mer ingående och detaljerat ( samtidigt som jag förstår att det här inte är filmens fokus), men lite mer hade jag nog velat se för att det skulle kännas helt igenom trovärdigt med den här helomvändningen.

Sedan- det religiösa. Det blir lite för mycket om Gud och att oavsett vad man tidigare har gjort i sitt liv så blir man förlåten av Gud. Det blir lite för mycket sådant, samtidigt som jag tycker det är fascinerande att en småkriminell kan "skåda ljuset" och slå om sitt liv helt och hållet. Och samtidigt- tvetydigheten håller i sig genom hela filmen- så blir det lite för mycket när hustrun hela tiden påpekar att "Gud har en plan för dig" osv. 

Samtidigt när man googlar på filmen får jag intrycket av att den ska vara en mer renodlad actionfilm, vilket jag också trodde att den var innan jag såg den, så den ger ett lite fel bild av sig själv. Den här är nog lite mer drama även om jag tycker att actionscenerna passar bra in och gör att i alla fall jag inte hinner bli uttråkad. Machine gun preacher är inget mästerverk, och knappast en film som jag kommer att ha bråttom att se om igen, men jag ångrar inte att jag tittade på den i alla fall.

Det verkar som att det ska bli en uppföljare till Burton-Depp-Disney-spektaklet Alice i Underlandet som av någon konstig anledning lyckades spela in en miljard dollar ungefär världen över. Jag tror inte att det beror på att det var så många som tyckte att filmen var bra, utan hoppades snarare på att samarbetet Burton-Depp skulle bli lika bra som det vanligtvis brukar bli. Men i Disneys händer tilläts varken herr Depp eller herr Burton att ta ut svängarna speciellt mycket, vilket gjorde själva filmen visserligen visuellt snygg men... tja, var fan fanns den svarta humorn? Var fanns allt sådant som vanligtvis kännetecknar en film av Tim Burton? Jag försökte hitta dem under de två timmar tortyren pågick när jag såg filmen, men mitt självplågeri var inte mödan värd för Alice i Underlandet var en väldigt opersonlig film från Burton. Men deras namn på affischen drog i alla fall till sig folk likt bin till honung, men inför uppföljaren ska "vi" väl inte gå på samma nöt igen, eller hur? Om nu Burton förnedrar sig och säljer sin själ för ännu en film om Alice, då ska vi inte springa benen av oss för att kolla in den? Nej usch fram för en mer vuxen film med allt det morbida och sjuka det innebär att vistas i Underlandet, och tacka nej till ännu en genomkommersialiserad skitfilm...

http://www.moviezine.se/nyheter

Blir väl förmodligen lite för trollbunden av den ganska fartfyllda trailern, och just SF brukar inte vara min favorit, men det här ser ut att kunna vara ganska underhållande i alla fall så försiktigt optimistisk är jag i alla fall;P

Jaha nu har man velat väcka liv i slumrande karriärer och samlat ihop stora delar av originalskådisarna från de första American Pie-filmerna, och sedan pressat ut en sådan krystad fortsättning att man knappt tror att det är sant. Det känns som köttfärslimpan man gjorde i måndags, och när man kommer hem på fredagskvällen så upptäcker man att man har glömt att köpa något gott att äta och bestämmer sig för att käka köttfärslimpan, och genom fantasins kraft försöker man göra den till något mer exklusiv än vad den egentligen är. När den första filmen hade premiär var jag själv i den åldern att jag tyckte att sådant här var roligt och ja, lite spännande samtidigt förstås, med vilda fester, vilda killar och vilda tjejer. Reunion visar knappt att åern har gått, både för mig och huvudkaraktärerna...Filmen återanvänder många, många skämt och ingen av de "komiska" situationerna känns realistiska, och de är definitivt inte roliga. Nej American Pie: Reunion är ett enda stort misslyckande från början till slut. Jason Biggs och Seann William Scott verkade komma från ingenstans och hela American Pie var en ganska oväntad succé och ingenting som hade varit överhypat i tre år innan filmen hade premiär, men efter första filmens framgångar verkar det ha slagit slint inte enbart för de unga huvudrollsinnehavarna! Jag kan se framför mig att nästan ingen av originalskådisarna var upptagna med framtida filmjobb när den här filmens regissör ringde dem och frågade om de hade lust med en återförening. Hela filmen känns som  konstgjord andning för att rädda åtminstone några karriärer, men jag tro inte att det fungerar. Vem vill liksom ha den här skiten på sitt CV och försöka sälja insig med att "jag var minsann med i American Pie: Reunion?

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Eugene Levy, en gång faktiskt rolig, har vattnat ur sin egen karaktär så fullständigt efter x antal usla American Pie-mellanfilmer som bara har American Pie på filmomslaget gemensamt med de ursprungliga filmerna. Jag tycker ju att, trots att man kanske fortfarande vill ha sina föräldras stöd ibland även i vuxen ålder, att Jim borde
kunna lösa sina problem bättre vid det här laget men ändå så har han en del pinsamma samtal med sin pappa, eftersom den här filmen vill försöka vara som sina föregångare. Men det blir mest bara tragiskt.

Nej, det här var inte roligt alls och enbart tröttsamt och tråkigt. Jag förstår inte varför filmen hade en speltid på nästan två timmar då stora delar av eländet hade kunnat vara avklarat på tjugo minuter. Seann William Scott får återigen höra att han är jobbig att vara med (What?) och liksom i den tredje filmen så får han höra hur han betraktas av de andra, och lovar att skärpa sig- eller ja, egentligen skärper han sig inte, för han är ju gängets clown, han som gjorde plugget uthärdligt. Så, tja han fortsätter att vara just precis det...Usch till och med Sherminator får vara med i en kort, tråkig och poänglös scen... Det kan nästan inte gå att beskriva hur dåligt det här är bättre än att just den snubben också fick lov att vara med en gång till!

Man hade ju hoppats att samtliga hade kunnat komma med lite klokskap nu när de inte går i skolan längre och har provat på det verkliga livet ett tag, men nej. Inte det heller. De har alla arbeten som de inte trivs speciellt bra med, de som har fru och barn är missnöjda inte bara med det uteblivna knullandet, utan också önskar att de var ungdomar igen. Jag förstår dem, men samtidigt hade jag önskat att de hade kunnat komma med lite mer av något som kunde likna livserfarenhet.

Men nej då American Pie: Reunion har ingenting att komma med och ingenting värdefullt att säga till gamla såsom nya tittare. Filmen är dessutom ganska fullspäckad med hänvisningar till de tidigare filmerna, så det ligger till att man har sett dem för att förstå allt. Men jag hoppas inte att den här filmen får någon att börja fundera på att se originalen, för så lockande kan det inte verka för nya tittare.

Nej usch jag hoppas att om man nu ska göra fler filmer i den här stendöda soppan så borde kommande film heta "American Pie the funeral" och då får man hoppas att  alla karaktärer har dött på grund av något och sedan är det slut. Men i mina mardrömmar så fortsätter eländet med Jims son, som då har blivit tonåring precis som pappa Jim var i originalfilmerna, och nu ska vi få följa sonens vilda äventyr...  Åh du milde tid, snälla gör så att inte den mardrömmen blir sann!

Usch känns tråkigt om man inte kommer att få se Angelina Jolie på vita duken när hennes barn blivit tonåringar, men det ligger väl ungefär x antal år framåt i tiden fortfarande och då får man förhoppningsvis trösta sig med att Jolie medverkar i "bara" bra och sevärda filmer innan hon tycker att hon har gjort sitt. Med andra ord, inga fler Tomb Raider-Lara Croft-saker, tack ( filmerna är så fruktansvärt dåliga och enbart sevärd... ja, för att det är Jolie som har på sig Crofts utstyrsel). Jag ser gärna en fortsättning på Salt dock, Jolie var klockren som tuff agent, och en fortsättning på Mr and mrs Smith hade inte heller varit helt fel utan passat precis lika bra som julskinkan gör på julbordet. 

Och för att fördriva tiden kan jag alltid ta tag i det jag länge har planerat- nämligen att se några av de filmer Angelina Jolie har gjort tidigare. Jag är grymt dålig på att kolla upp äldre filmer och jag har en hel del osett när det kommer till Jolie, så jag har i alla fall inte tråkigt medan man inväntar vad hon ska vara med i framöver. 

http://www.expressen.se/noje/extra/jolie-da-slutar-jag-som-skadespelare/

Åååhh, denna härliga skummande dryck som utkonkurrerar jätten Coca Cola vid den här tiden på året, vad jag längtar efter att få dricka julmust.Jag har lyckats att enbart synda en gång ( hittills i alla fall) och det var i slutet av november, nu ska jag lyckas ( försöka i alla fall) att inte synda en gång till innan det står 23 december i almanackan. Det blir en hård kamp, en svettig kamp, men det kan vara bra att strunta i den pockande, ihållande begäret och för en gångs skull visa prov på vilja. Nej en julmust innan juletid är okej, det är bättre än ifjol då syndandet nästan gjorde så att julmusten inte var lika god på julaftonen.

SNÖKAOS står det med braskande rubriker på varenda större nyhetstidning. Tja, det brukar det göra vid den här tiden när det faller lite snö i vår köngliga hufvudstad Tockholm. Di stackare, di stackare... 

Skönt är det däremot att det inte är lika överjävligt kallt idag som det var igår då det aldrig blev mindre kallt än tjugo grader. Idag är det betydligt behagligare, "bara" 14 minusgrader och ett lätt, flisande snöfall. Det räcker så. 

Det verkar bekräftas av tidningen Forbes att det ligger till som så att Eddie Murphy har sina glansdagar bakom sig, vilket inte kan överraska många efter hans medverkan i senare års skitfilmer. Jag har inte sett många av Murphys nya filmer, men jag har inte haft något intresse av att plåga mig själv heller. Filmerna med Murphy drar inte in pengarna som filmen kostade, och därmed är han lågt värderad numera. Det var svårt att tänka sig det när man såg En prins i New York och Snuten i Hollywood, men där ser man vad lite hybris och en icke-känsla för att välja rätt manus och film kan göra...

http://www.moviezine.se/artikel/11965-eddie-murphy-samst-paring-att-dra-in-pengar-i-hollywood

Jag vet ju sedan tidigare att det är vanskligt att skriva en recension av en film medan man fortfarande är hänförd av filmen och då hjärnan inte alls klarar av att se sprickorna i cementen, men jag tror ändå att jag uppfattade bristerna samtidigt som jag njöt av en riktigt härlig final av Nolans Batmanfilmserie. Jag var inte avundsjuk på Christopher Nolan som skulle skriva en fortsättning efter knockout-succéen med The Dark Knight, jag hade inte velat sitta där och fundera på en grand final som skulle göra ALLA nöjda och glada ( eller åtminstone göra 97 procent av fansen glada, för alla lyckas man aldrig göra nöjda förstås). Och jag tror inte att jag tar i för mycket med att säga att han faktiskt lyckades. Det här är en bra final. En riktigt jävla bra och maffig final till och med, precis som förväntat. Men... jag saknade dock det där förjäkliga lilla extra, det som verkligen hade gjort att man flög ur stolen med hakan flera meter hängandes nedanför sig medan man drar sig i sitt hår och undrar hur man gjordet det och det. Något sådant erbjuds man inte i The Dark Knight Rises, men som sagt- en bra avslutning. Och vem kan på rak arm säga att tre filmer i en filmserie är ungefär lika bra, står på egna ben och för en berättelse till a till ö? Nolan måste fan i mig vara något av ett geni som lyckades ro det här i hamn. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Istället för att fortsätta hylla filmen, tar jag upp det som jag anser vara de större bristerna med filmen. Anne Hathaway har jag aldrig tyckt om, och jag tycker inte att hon är tillräckligt bra som Selina. Det känns bara som spelad "tuffhet" hela tiden för allvarligt talat- vem kan ta hennes väna, snälla, gulliga ansikte för något annat än just vänligt och gulligt? Skinn på näsan är ingenting den här kvinnan har, och således tycker jag det blir väldigt fjantigt när hon besegrar dubbelt så stora män jämfört med hennes väna, lilla uppenbarelse. Inte ett gram av övervikt på den där kroppen, och jag tror helt enkelt inte på att hon kan spöa skiten ur vem som helst. Dessutom, kattöronen hon tyvärr måste ha på dräkten är bara löjliga. Löjliga, ingenting annat. Aldrig nämns heller Catwoman, så symboliken till katt genom några jävla små kattöron är fullständigt onödiga. 

Jag både gillar och ogillar skurken Bane. Gillar-han är så brutal, mer brutal än vad jag någonsin har sett Bane vara fast å andra sidan- jag har bara sett Bane i praktfiaskot Batman and Robin, så det var inte så svårt att göra mig förtjust med en brutalare Bane än vad som var fallet i den vedervärdiga filmen. Ogillar- hans fjantiga röst. Och... sättet han blir besegrad på. Från att ha varit i det närmaste obesegrad och överlägsen så blir han sänkt med hjälp av ett vapen (!). Jösses, jag trodde snubben kunde förutse sådant, att han hade ögon i nacken men en hel jävla motorcykel lyckas "smyga på honom" utan att han märker det. Inte så troligt, med tanke på hur just jävla överlägsen karaktären var fram till dess. Men å andra sidan, filmen måste ju ta slut någon gång. Men jag ville allt ha ett bättre slut för den här skurken. Bane är ingen ny "klassiker" såsom Jokern blev efter både filmen, och så skådespelarens alldeles för tidiga död, men han var i alla fall lyckad just här. Dock kvarstår min önskan om att i kommande filmer om Batman så ska man ha någon skurk som inte har varit med i någon film tidigare. Jag tror ju inte Jokern gör comeback i första taget i en ny skådis skepnad, Bane lär inte heller få återkomma så nu återstår det bara att plocka fram någon annan av de skurkar som finns i Batmans värld. Hoppas jag... 

Öppningssekvensen ( som rapporterades att den skulle vara hur häftig som helst ungefär) var inte så häftig. Den var tyvärr lite tråkig, och jag tyckte det var rörligt att få ordning på alla karaktärer i början. Jag hade helt klart velat ha en annan inledning på den här filmen.

De som varit med alltsedan början gör allting helt rätt- Bale, Freeman, Cain och Oldman- där finns ingenting att klaga på och dessutom har de tack och lov gjort Batmans röst mindre mörk och löjlig som fallet var framför allt i den förra filmen. Det tackar jag verkligen för. Jag gillar verkligen scenen där Batman informerar om vad som egentligen kan vara en hjälte till Gordon, och att Gordon då drar sig till minnes hur han tröstar unge Wayne som nyss förlorat sina föräldrar. Jag har läst kritik mot filmen på grund av att Batman inte ska vara med så mycket i filmen, men det tycker jag inte stämmer alls. Framför allt Batman begins var just "Batmans" egna film, den handlade nästan bara om Batman. The Dark Knight handlar mer om vilken roll Batman ska ha samtidigt som den handlar om hur rättvisa kan se ut från olika synvinklar. The Dark Knight Rises har med ännu en underliggande struktur, nämligen hur rika människor lever hur bra som helst samtidigt som de inte räds för att utnyttja fattiga. Jag tycker om att man har fått med det här i en film som egentligen handlar om en seriefigur, hur våra pengar utnyttjas och hur de rika blir rikare samtidigt som den stora skaran människor får det sämre. De här tycker jag inte "förtjänade" att bli räddade mot slutet, men jag är i alla fall glad över att det här fanns med. 

Men på det stora hela taget, som säkert alla har förstått vid det här laget, så är jag ganska nöjd med den här finalen. Det ska bli jävligt intressant att se hur man går vidare med figuren Batman vid det här laget, men man har i alla fall lämnat en intressant öppning i slutet av The Dark Knight Rises. Frågan är bara om man spinner vidare på det, eller ser till så att Batman återfinns på sitt vanliga jobb igen, för jag betvivlar att Batman får vara ifred efter att Nolans tre Batmanfilmer har gått hur bra som helst.