I och för sig är överraskningsmomentet borta sedan första filmen ( gimmicken med äldre skådisar som får ge sig in i leken igen och bevisa att de still going strong trots att de borde vara lugna pensionärer vid det här laget) men om man har en rolig, intressant story igen så fungerar nog Red en gång till- kanske mest för att jag gillade första filmen men tyckte man underutnyttjade John Malkovich nog för mycket så jag hoppas på en större roll för honom i den andra filmen. Jag ser också gärna mer av grand old lady Helen Mirren i film numro två men samtidigt vill jag inte att det ska bli lite för uttjatat. Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones blir intressant att se vad de kan tillföra ensemblen, men mest av allt vill jag att Bruce Willis fortsätter på den inslagna banan som han hade i den första filmen och ser mest förvånad ut över att han återigen hamnar mitt i hetluften...

Jag är nog inte ensam om att önska, att man ibland kunde fly tiden

börja om på nya kula, uppfinna sig själv på nytt.

Att gå tillbaka bara sex år i tiden skulle göra stor skillnad,

saknar den tid då allt var mycket annorlunda.

En tid som känns så oskuldsfull, naiv och dum.

Men jag återvänder mer än gärna till den tiden ändå.

Att följa fyra osympatiska snubbar som man känner inget och intet för i ungefär en och en halvtimme medan en av dem ska komma fram till om han verkligen ska gifta sig eller inte, samtidigt som ansträngda försök till humor förekommer är ingen trevlig upplevelse. Ready or not var nästan obarmhärtigt dålig och jag begriper helt enkelt inte hur sådana här filmer kan få tillstånd att filmas eller vem som ser den för den här kan man åtminstone inte uppskatta om man inte innan har hällt i sig tillräckligt mycket alkohol för att man ska låta bli att köra bil. 

LÄS INTE MER OM DU INTE (LYCKANS OST) SETT FILMEN.

Det känns lite som att Ready or not är The hangover-filmernas osnytna lillebror, men eftersom den här kom 2001 så borde de förmodligen inte vara besläktade med varandra. Men jag förstår inte alls vad de fyra snubbarna skrattar åt egentligen för ingenting av det de gör är det minsta roligt och hela filmen är en lång, plågsamt tråkig transportsträcka fram till det ganska förutsägbara slutet ( som för all del kan sägas vara gulligt men det hade blivit så mycket bättre om man hade orkat göra huvudpersonerna till några man kan känna för och hålla på). 

Dessutom blir jag lite förvånad över att se ännu en "komedi" som handlar om tveksamheten till varför man ska gifta sig för nackdelarna är ju så många; att man har sex med en och samma person för resten av livet, att kvinnan/mannen inte är den de var efter en lång tids äktenskap som när man för första gången träffades. Ungefär samma argument som man numera hör i var och varannan film. Man undrar ju nästan varför bröllop existerar längre? 

Nej Ready or not gör man bäst i att undvika. Jag borde ha struntat i den redan efter tio minuter, men mitt tålamod är ju likt en ängels så jag står nog ut med i princip allt... 

Enda minuset i Steven Soderbergh nya film är väl att Channing Tatum finns med, bland övriga stora skådisar som Rooney Mara, Jude Law och Catherine Zeta-Jones men det går väl om... bara trailern hade gjort mig lite mer intresserad än vad den gjorde. Tycker inte det här såg speciellt intressant  ut, faktiskt. Snarare rena rama sömnpillret. 

Enligt en ny forskningsstudie har det visat sig att cigarettfimpar används av småfåglar när de bygger sina bo, eftersom giftet i ciggstumparna håller borta kvalster och annan otrevlig ohyra som fåglarna inte vill ha. Så med andra ord så finns det någon nytta med att röka och att kasta sina cigarettfimpar lite här och var, gärna där det finns gott om småfåglar, så de kan se till att säkerställa säkerheten i sina bo! 

Men jag tror det vore betydligt bättre om småfåglarna i avsaknad av ciggfimpar istället använde sig av giftiga växtfibrer istället...

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/cigarettfimpar-bra-byggmaterial-for-smafaglar

Jag brukar vanligtvis inte se sådana här filmer som mest går ut på att visa upp slagsmål och fighter, men ibland kan man ju göra ett undantag och se filmer som man inte tittar på annars ( som före jul när jag såg två svenska filmer) men Blood and bone överraskar en aning då den har med en tuff jävel som huvudperson. Kanske inte en film som man ser annat än när man inte har något annat att se på, men väl värd en titt var den faktiskt. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Michael Jai White är hur jäkla cool som helst i huvudrollen och det intrycket etableras redan i inledningen av filmen när han fullkomligt spöar skiten ur några andra fångar på fängelset och säger därefter att man inte jävlas med Bone. För jävlas med den här snubben är en riktigt dålig idé. Jag gillar verkligen den här snubben, han inger förtroende och han är awesome helt kort och gott men samtidigt- det blir en aning tråkigt att se honom besegra snubbe efter snubbe och det blir aldrig direkt spännande för Bone är i stort sett oövervinnerlig. 

Tack och lov så har man med en sidohandling mitt i alla slagsmål som gör att man får någon slags paus från slagsmålen för det tenderar att bli tämligen tjatigt för oss som inte direkt vill se slagsmål efter slagsmål. 

Lite för länge dröjer man dock med förklaringen till varför Bone gör det han gör, jag hade velat ha motiven klara för mig betydligt tidigare så kanske jag hade engagerat mig mer i Bones kamp. När förklaringen väl kommer så känns det inte lika angeläget att bry sig eftersom tja... Bone fixar det, ju. Han är ju ostoppbar. Och slutet är en aning för sentimentalt, även om det visar upp att det fortfarande finns goda människor i världen även om de verkar vara hårdare än sten.