Det är ungefär som vanligt när Varg Veum drar igång- en intressant upptakt som gör att man vill se hur fortsättningen blir, men ju närmare slutet kommer så börjar även intresset svalna. Inte alla Veum-filmer lider av det här men Svarta får led av det på ett högst påtagligt sätt och jag kan inte tycka att slutet är speciellt bra eller upplyftande för den här deckarserien. Man gör det lite för enkelt för sig samtidigt som man ignorerar att förklara alltsammans för publiken vilket är förjävligt i och med att vi har suttit med från första början och förtjänar att få veta hur allt ligger till och vem som egentligen har gjort vad. 

Men mycket är förlåtet tack vare Trond Espen Seim, som precis som vanligt gör ett utmärkt jobb som huvudrollen Varg Veum. Tydligen har han ju gått och blivit något utav en sexsymbol i Norge ty jag tycker mig märka att han oftare än i tidigare filmer inte har några kläder på sig eller gärna visar sig utan skjorta på, i inte alltför trovärdiga sammanhang ibland kan man tycka. En annan karaktär i det här galleriet som har blivit bättre och bättre är Veums flickvän som spelas alldeles utmärkt av Lene Nystrom. Lite mer kött och levandegöring av henne skulle däremot uppskattas samtidigt som man ju just i den här filmen fick veta lite mer om hennes bakgrund och historia. 

Men Varg Veum- Svarta får kan man väl säga ligger mest och simmar omkring i mellanakten av Veum-filmserien, den är varken speciellt mycket bättre eller sämre egentligen men det känns som att den är mer ett mellanspel till antingen vad som skall komma senare eller att det kommer att inträffa större händelser framöver. Men trots att Norge gör en standarddeckare känns den här aldrig lika seg som valfri mellanakt i Wallander- eller Beck-serien, vilket är ett gott betyg för våra grannar men klart underkänt för Sverige.