Tråkig film kort och gott. Sådär nu kan den som önskar sluta läsa direkt för jag har inget positivt att säga om den här mediokra filmen och kommer att tröska på med en hel del kritik och skit från och med nu. Jag minns att när jag såg trailern verkade det som att det här skulle kunna vara en ganska underhållande film som dessutom hade svenskan Malin Åkerman med i ledande huvudroll men framför allt att John Cusack fanns med här gjorde det hela klart för min del- den här skulle jag minsann se. Men vi gör alla misstag ibland, och skådespelare som i vanliga fall brukar vara underhållande kan ibland ge sig in i filmer där man verkligen undrar varför de alls finns med i. Cusack är tråkig, stelbent och opersonlig och hans tolkning av en utbränd agent med alkoholproblem som får ett "enkelt" uppdrag för att landa på fötterna igen, men som det sedan visar sig blir indragen i ett spel med stora ambitioner, har vi sett många gånger tidigare och vi har sett det så mycket bättre genomfört också. The Numbers Station utspelar sig alldeles för mycket i en underjordisk byggnad och den där riktiga nagelbitar-känslan uteblir helt och hållet mest på grund av att hotet aldrig känns på riktigt, riktigt allvar.

                                              LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Malin Åkerman är om möjligt ännu mer förutsägbar och tråkig än agenten som Cusack gestaltar- ett blont yrväder som ska vara rolig, som ställer sådana där dumma frågor till en början som vi är vana vid att se i andra liknande filmer och som hela tiden måste påpeka att agenten måste ljuga, och att han kunde minsann vara lite mer personlig för hon jobbar av någon anledning bättre under prat eller oljud samtidigt som jag mer och mer börjar ifrågasätta om hon är så jäkla duktig på datorer och kodknäckning som hon utmålades att vara i inledningen. 

Och har man inte somnat eller gett upp under det här käcka kammarspelet två karaktärer sinsemellan så blir det ansträngande att hålla det minsta intresse uppe inför finalen, som nog är bland det tråkigaste jag har sett på väldigt länge. I all hast får vi veta vad skurkarnas anledning till alltsammans var ( och även detta har vi hört oräkneliga gånger tidigare) och sedan får vi inte riktigt något ordentligt slut för Åkerman/Cusacks karaktärer ( men innan dess hade jag ändå slutat bry mig om dem här så för min del spelade inte det så stor roll). 

För att inte hamna i koma medan man kämpar sig igenom den här filmen kan man alltid roa sig med att kolla in the many faces of fröken Akerman, som erbjuder ett rikt urval av ungefär samma ansiktsuttryck precis hela tiden... Stirra oroligt, gapa med kunnen osv osv... 

Jag blir inte förvånad när imbd.com bekräftar mina misstankar om att regissören till The Numbers Station, Kasper Barfoed, som mest har erfarenhet av att syssla med serier eftersom den här filmen mest av allt känns som att den hade kunnat bli aningen bättre om den te.x hade varit uppdelad i två, tre avsnitt istället. Då hade man i alla fall kunnat avsluta två av delarna med cliffhangers och kanske hade intresset i sådana fall ha varit lite större men man hade förmodligen hatat det torftliga slutet ännu mer om så hade varit fallet. Det är väl riskfritt att den här regissören får göra några fler större filmprojekt inom den närmaste tiden...

Om man känner för att slösa bort tiden med en tråkig thriller är det här det perfekta valet. Annars gör man allt bäst i att inte se den här oavsett om den lokala Statoilmacken erbjuder filmen för en tjuga och man får en bulle på köpet. Inte ens det är den här värd, faktiskt. 

Varning för vilda djur måste nästan ta någon form av pris för tråkig svensk översättning- bättre vore det om man hade stöpt om titeln till något i stil med Vilda djur går till attack... Inte för att en bättre översatt titel hade gjort själva filmen bättre, men ändå... Vet inte vad jag hade förväntat mig riktigt, och sanningen är väl den att jag inte hade några större förväntningar på det här. Om man råkar ha tråkigt en kväll och inte har en aning om vad man ska titta på, som jag hade häromkvällen, så ska man inte välja den här. Det finns bättre alternativ att slötitta på, tro mig. Jag skulle nog inte ens rekommendera den här till något barn ens en gång för risken finns att de blir trötta på att se djur, och framför allt en enveten tvättbjörn, gå till ständig attack mot Brendan Frasers rollfigur, innan den obligatoriska moralkakan serveras lagom varm men för säkerhets skull försedd med en varningslapp om att blåsa på moralkakan innan man äter upp den så risken för att skadas minimeras ytterligare. Moralkakan kunde man dessutom känna av redan vid förtexterna... Om man vill få ut något som helst skoj kan man ta fram ett papper, skriva upp de klyschor man förväntar sig ( att sonen, som inte vill bo utanför staden träffar en tjej som får honom att börja trivas bättre var så väntad att man nästintill häpnade) och sedan kan man kryssa för varje klyscha som dyker upp. Skojigt värre... 

                      LÄS INTE MER OM DU HAR DEN STORA TUREN ATT INTE HA SETT DEN HÄR FILMEN!

Brendan Fraser är outstanding i Mumien-filmerna ( nåja de två första filmerna i alla fall) och där fungerar hans humor och sätt att spela utmärkt. När hela filmen är tänkt att vara en komedi fungerar det inte alls, och jag tror att Fraser framför allt medverkade här för att tjäna in lite enkla kaffepengar. Karln ska vara i äventyrsfilmer, gärna med komisk touch, men inte i renodlade barnfilmer och därmed basta! 

Det är förskräckligt att man väntar med det roligaste till eftertexterna, där man visar upp filmer fast ur ett annorlunda perspektiv, och roligast var nog hinten med Frasers motspelare, Brooke Shield, som även en gång i tiden var med i Den blå lagunen. 

Originalet...

Furry-stile...

När hade vilddjuren tid och möjlighet att se Braveheart?

Fler populärkulturella referenser!

Jag ska egentligen inte slösa bort mer tid att skriva om den här filmen, då jag är alldeles för gammal för den och inte har något gott att säga om den. Men ibland när man inte har något annat att se så blir det sådana här misstag... 

Jag vet, en gammal film, men ändå man kan ändra uppfattning om filmer som man ser om och jag kommer ihåg att jag inte tyckte om Phone Booth första gången jag såg den, och delvis så har jag kvar ungefär samma åsikt om den här som jag hade första gången jag såg den- med en viktig skillnad: att den skildrar på ett bra sätt hur vi går omkring och babblar i mobiltelefoner nu för tiden och att det en gång i tiden var ett tecken på sinnessjukdom att gå omkring och "prata för sig själv". Men idag ser man knappt någon jävel som inte håller på med en smartphone, oavsett om de pratar i den eller surfar eller håller på med något annat "viktigt". I händerna på en annan regissör än Joel Schumacher, som hellre lägger sin tid på splittrade scener som tv-serien 24 gjorde populärt ungefär vid den tid Phone Booth hade premiär och tjafsande prostituerade, så hade det här kunnat bli ett intressant drama instängt i ett forntida minne som telefonkiosker numera är. Men istället ska det slarvas, och det blir egentligen aldrig spännande med vad för dåligt som karaktären som spelas av Colin Farrell har gjort- man bryr sig faktiskt inte. Eller jag bryr mig i alla fall fortfarande inte, och jag kunde inte minnas vad han hade gjort för fel trots att jag då hade sett den här en gång tidigare.

När Phone Booth hade premiär så spelade Kiefer Sutherland i tv-serien 24 Jack Bauer och det var första gången jag upptäckte den här skådespelaren på riktigt och jag dyrkade honom, och tyckte han var bra även i den här. Men det tycker jag inte fortfarande, visserligen ger Sutherlands karakteristiska röst filmens psykopat en viss tyngd fortfarande men det är ändå en hel de överspel ibland och speciellt märks detta när Sutherlands karaktär skrattar och ska verka tillfreds med hur Farrells karaktär agerar. 

Tvp överraskningar blev det i alla fall, för jag hade inget minne att Forest Whitaker var med här (fast han spelar ungefär samma roll som han har spelat i andra filmer som man har sett honom i), och Katie Holmes minns jag inte heller men hon var lika lätt att glömma som hennes medverkan i Batman Begins var innan hon blev ersatt i uppföljaren The Dark Knight. I och för sig har hon inte mycket att göra i Phone Booth men det lilla hon är med i gör verkligen gällande att hon inte platsar i några tyngre sammanhang på film... 

Nej förutom att den här filmen beskriver lite av vad som komma skall senare när mobiltelefonerna blir till smarta telefoner så har inte den här thrillern så mycket att komma med och jag blir fortfarande inte särskilt engagerad i dramat eller hur det ska gå med Farrells karaktär, och slutet... är fortfarande ganska så tråkigt och dåligt. Jesus, hade han inte gjort värre saker än att ljuga lite för hustrun och klä sig i lite för fina kläder för att dölja sitt fattiga ursprung samt ljuga och vara lite otrevlig mot folk? Nåja, det minsta lilla kan få vilken psykopat att anse att man borde syna sina synder, antar jag!