Herrejisses... Ja, var ska man börja? Det snällaste jag kan säga om den här groteskt dåliga filmen är att man i alla fall sammanfattar den sockersöta sensmoralen finfint i slutet, den om att man ska hitta någon som är lika "normal" som man själv är, då är sajter som matchmaking överflödiga. En liten flicka passar dessutom på, liksom för att fullända bilden av att det är helt okej att vara korkad som Bullocks karaktär är i den här filmen, att fråga varför hon vill vara normal? Ja, förutom att alla runtomkring henne tycker att det är hon som är konstig och att hon verkar ha hela nationalencyklopedin inpräntad i skallen för att hon är korsordskonstruktör, så blir hon hopplöst förälskad i Bradley Cooper som för övrigt avfyrar sitt filmstjärneleende två, tre gånger för mycket under filmens speltid. Och Bullock går omkring i röda boots filmen igenom, och till svar på varför så begrep jag inte mycket men det handlade någonting om hennes tår... Jösses Amelia och en fluglort på gatan. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Att filmen  hade en åldersgräns på 11 år märks alltför tydligt, ty ingen över den åldern kan finna någon större mening med den här. Sandra Bullock spelar över så mycket att det nästan gör ont, och jag vet inte riktigt varför jag nästan fysiskt mår illa av hennes rollfigur men så var det i alla fall. Filmen är dessutom äckligt förutsägbar, och efter att komiken avklarats som mest handlade om att Bullock ska vara lite härligt konstig, göra livet småsurt för Cooper och vara allmänt "tokrolig" så kommer vändpunkten jag satt och väntade på- när Bullock och flickan är fast i gruvan, eller hålet eller vad det nu egentligen var, så omvärderas bilden av henne och hon blir någon slags hjälte på kuppen. Hipphipp hurra. Plus att hon äntligen, äntligen, äntligen, fattar att Cooper inte är förtjust i henne, men vid det laget gör det ingenting för hon har lärt sig att vännerna hon träffat under resans gång betyder så mycket mer. 

Det börjar bli allt svårare att minnas varför man tyckte om Sandra Bullock en gång i tiden, för det är mest sådana här filmer hon är involverade i nuförtiden tyvärr. Men back on the good old days så var hon ju faktiskt med i sådant som var sevärt, såsom Speed, Speed 2 och Demolition man. Varför kan hon inte återgå till sådana roller igen? Det vore en välsignelse om något. 

Nej, jag ser ingen som helst fördel med den här bagatellen och jag hade inte roligt en enda gång under filmens speltid utan tvingade mig enbart att se färdigt eländet eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig. Om man hade varit dum nog och sett den här på bio eller köpt den på dvd istället för att se den gratis på TV4 under söndagskvällen, hade jag skrivit till filmens regissör och krävt mina pengar tillbaka och krävt att ställa de ansvariga inför rätta. Typ. Det borde vara förbjudet att göra sådan här dynga nämligen, vi publiken förtjänar för tusan bättre än såhär... 

Då kör vi för tredje gången, men den här gången nästan helt utan humor men desto mer highspeedat tempo och specialeffekter men för den sakens skull, så skippar vi inte handlingen helt och hållet. Nej, handlingen i den tredje filmen om männen i svart som städar upp bland de utomjordingar som inte sköter sig på planeten Tellus så alla vi andra kan fortsätta med vårt trevliga leverne har faktiskt en handling som lyckas ge en riktigt härlig twist mot slutet. Gott så, kan man tycka, men jag hade ändå förväntat mig att bli lite mer underhållen. Tredje är bättre än andra filmen, som bara var pinsam på alla sätt och vis, men första filmen rår den naturligtvis inte på alls. Boven till att det blir not so good är konstigt nog, just filmens bov...Och inledningen till den här tredje filmen kan ha varit den sämsta i MiBs korta filmserieliv, den saknade helt och hållet humor och var ointressant och gjorde mig sugen på att stänga av filmen direkt.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag vet inte vad man ska säga om skurken Boris, men på någon topplista över sämsta filmskurkarna någonsin hör han hemma definitivt. Det är inte det fullständiga överspelandet som gör att Boris är vedervärdig, nej det är också det att han i princip bara använder sig av två repliker genom hela filmen. Och sedan försöker man ge vederstyggelsen lite humor genom att han bland annat ska skratta lite lustigt. Ehhh... nej, bara nej. Den här skurken borde man ha tagit bort redan under brainstormingen. Boris förstör filmen mer än vad han gör för att få den att bli intressant. Nej, skurken hade man kunnat ta bort tidigt under förberedelserna inför den här filmen.

Sedan så är det märkvärdigt o-roligt, filmen igenom. Will Smith gör det han ska göra, leverera onliners som i alla fall på förhand är tänkta att vara roliga och kvicktänkta, ungefär som han lyckas med i första filmen. Skillnaden är bara att han var en stjärna på uppgång back in 1997, men nu när han har fler filmprojekt på gång känns det som att han har snackat med regissören och sagt, "hörredu dude, jag har många intressanta projekt på G så se till att min MiB-karaktär inte behöver genomgå några större förändringar så jag kan spela honom på autopilot så jag inte behöver överanstränga mig". Tommy Lee Jones, ja han gör det han ska, helt enkelt. Varken mer eller mindre. Josh Brolin finns mest av allt med för att i filmens mitt ge ett mänskligare ansikte till Tommy Lee Jones ansikte, men lyckas väl bara delvis ty även den unge Agent K har svårt för att ta till ett smile men han äter ju i alla fall paj när ett uppdrag kör ihop sig och, icke förglömma, unge Agent K utbrister förvånat när Agent J påstår att Agent K:s äldre jag knappt pratar med sin kollega. Mycket större förändring än så verkar det inte finnas mellan ung och gammal. Trååååkigt. Varför inte en mer urflippad Agent K istället? Kom igen, han levde och verkade under 60-talet ju, lite mer utsvängande var det ju, i alla fall om man ska tro på mediebilden av den tidsepoken. Sedan, vid twisten ungefär, kunde ju agenten med initialen K ha blivit lite mer som han blev senare... Ja, känns mest som att Brolin bara fortsätter vandra i de fotspår som Tommy Lee redan har utstakat, liksom. 

Det känns som att man hade kunnat dra skämten två gånger till genom en tunnel och tittat på dem en vecka efter att de blivit skrivna, för humorn är inte alls bra här tyvärr. De roliga utomjordingarna som fanns med i framför allt första filmen, är som bortblåsta här och tillsammans med Smiths tröttsamma onliners så känns det mest som att man redan har hört dem fem gånger tidigare. Man gör inget större nummer att tidshoppandet heller, det "värsta" man får med i den här barnanpassade soppan är att Smiths karaktär blir stoppad av polisen och vi vet alla att till och med tv-serien Family Guy har använt det skämtet, som på den tiden Men in Black 3 utspelar sig var högst aktuellt, på ett bättre sätt. Andy Warhol får även vara med här ( han börjar bli ett välanvänt skämt i tidsresa-filmer, typ Midnight in Paris hade ju också med honom) men blir inte alls speciellt rolig och tanken på att han i själva verket var en av männen i svart, ja det hade man liksom räknat med redan i den första scenen han medverar i. 

Nej det är skurken som förstör den här filmen mest av allt, sedan blev skadan inte bättre utav att det saknas riktigt bra skämt. Inga gapskratt här inte, mer att man likt Tommy Lee Jones knappt drar på smilebanden under filmens speltid, men en liten twist i slutet räddar ändå filmen delvis. Jag hoppas och ber att man ger fan i att göra en fjärde film, men mina böner blir nog inte uppmärksammade ty den här har väl säkerligen redan spelat in vad den kostade att göra och lite mer därtill. Min enda kvarvarande önskan är att man i alla fall försöker anstränga sig lite mer i den fjärde filmen, för det är väl ändå inte för mycket begärt? 

Vem fan är det som tillåter Uwe Boll att fortsätta göra filmer? Har han något avtal med djävulen som gör att han kan fortsätta göra urusla filmer som knappast kan spela in så enorma summor att man ser det som en självklarhet att Boll får fortsätta att göra film? Nåja, trailern sammanfattar i alla fall ganska bra vad man har att förvänta sig om man nu självförvållat väljer att se den här filmen...

Jag förstår fortfarande inte riktigt hur det kommer sig att TV4 valde att visa den här filmen på prime time på söndagskvällen, då de i vanliga fall brukar nöja sig med en repris av någon Beck-Wallander-Maria Verne-valfri deckare eller något mer lättsamt typ Knight and day, men med det sagt så kan jag ändå inte påstå att Familjen Jones kändes som den perfekta filmen. Den var lite för seriös, den var lite för allvarlig, den var inte ha-ha-ha-rolig, utan betydligt mer tänkvärd istället. Och sådana filmer funkar för en del, men inte för mig. Ändå fick den mig att tänka till, lite i alla fall...

För vilka är det egentligen som vi ser upp till? I familjen Jones fall så blir invånarna hänförda av att se alla de prylar som de omger sig med, och det är familjen som sätter standarden för de övriga. Man vill helt enkelt ha samma saker som Jones, och har man inte råd med det så är man ingenting värt. Vilket drabbar framför allt en man som bara vill göra sin hustru lycklig, och tror sig genom Jones ha funnit den heliga graalen för att uppnå evinnerlig lycka- köpa dyra presenter till hustrun, omge sig med det senaste inom teknik och allt sådant. Och tänker man steget längre, så har vi alla en "familjen Jones" omkring oss, antingen om vi går i skolan eller jobbar. Det finns alltid någon som man ser upp till, någon som verkar ha det perfekta livet. Och tänk om denna någon dessutom råkar vara en sådan som jobbar som en levande reklampelare, som faktiskt vill att vi ska lägga märke till de saker som Jones har och som vill att vi ska köpa precis allt det som familjen visar upp? 

Nja, jag vet inte riktigt varför men jag tyckte inte om den här filmen. Det hände för lite, det handlade mer om att man skulle tänka till mer än att det var åt det klassiska "snubbla på bananskalet", vilket jag uppskattar mer. Eller, för all del, om man drar det tre, fyra steg längre, som i Family Guy, ja då är det roligt. Inte när det är utformat på det här sättet. 

David Duchovny har lite svårt att tvätta av sig Arkiv X-stämpeln som han förmodligen alltid kommer att vara förknippad med, speciellt när de envisas med att fortsätta göra långfilmer av tv-serien, men han gör ett helt okej jobb här även om man blir lite trött av att han hela tiden försöker att verkligen få lite äkta kärlek av sin "hustru", spelad utmärkt av Demi Moore. Var de skulle sluta till sist var inte svårare att räkna ut än vad fem gånger fem är, så däri ligger definitivt inte filmens "spänning". Och filmens absolut största tillgång var att man fick se Amber Heard visa upp sina behag, strax innan hon började bli en kändis! Åh Amber, så alldaglig i den här filmen, så otroligt fräck och härlig i Angry Driver...

Budskapet med den här filmen är emellertid glasklart- sluta vara så jävla materialistiska.

Ja, frågan i rubriken är högst befogad efter att man fick kämpa sig igenom den här uppföljaren till en film som jag vagt vill minnas som att jag tyckte var helt okej men jag måste nu leta fram första filmen och ta mig en titt på den igen för jag tror omöjligt att jag kan tycka om den då i stort sett resten av världen spyr galla över den och uppföljaren. Det går inte att missa att den här är regisserad av samma snubbar som gav oss två Crank-filmer, men med en viktig regel i bagaget- ni får inte ha med massor med halvnakna brudar för den här filmen om spökridaren ska kunna ses av ynglingar som inte kräver så mycket. Uppdraget utfört, och tyvärr så nitiskt att regissörerna förmodligen har fått ta bort en hel del från manuset för att "barnifiera" eländet. Men det går inte att säga annat än att Ghost Rider: Spirit of Vengeance är en riktig, jävla skitfilm från början till slut.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Nicolas Cage, vad håller du på med? I den här huvudrollen verkar du ha gett dig katten på att spela över mer än vad du har gjort i senare års filmer och du håller verkligen inte tillbaka men tyvärr blir det inte bra alls och man sitter och skrattar åt ditt groteska överspel. Inte en enda replik är rolig, inte en enda grej du gör är rolig och du är faktiskt en av dem tråkigaste i hela filmen. Så... grattis, antar jag. Tyvärr ser jag ingen ljusning vid horisonten när man skummar igenom vad du har på gång för resten av 2012 och 2013 på imdb, ja förutom kanske Kick-Ass 2 men jag börjar bäva lite inför vad du ska göra med den rollen. 

De övriga skådespelarna i Ghost Rider: Spirit of Vengeance verkar ha fått skriva på en klausul i kontraktet som går ut på att inte överanstränga sig alternativt spela på sådant sätt som de gjorde medan de satte upp en skolpjös i plugget, för i den här skiten firar ingen några större triumfer. Gör det du ska kort och gott, och sen är det bara luta sig tillbaka och se stålarna rulla in på kontot. 

Den enda sak som filmens sminköser/monsterskapare har gjort som är bra är denna. Well done...eh. 

Harry Potter- gänget kom och undrade vad fan de sysslar med? Twilight-gänget kom inrusande också och undrade varför deras hela sminkloge hade använts för att skapa en sådan här ful varelse.

  En

Enda lyckade skämtet i hela jäkla filmen. Jerry Springer har tydligen varit besatt av en demon. Det trodde ni inte, va?

Jag vet inte vad mer man kan säga om den här utan att man ska börja upprepa sig om hur dålig den här faktiskt är, men jag kan i alla fall också nämna att slutet inte gav bra vibbar. Det kan väl ändå inte vara så att det faktiskt finns en chans att det kommer en tredje film som dessutom kanske ska utforska huruvida Ghost rider har kvar något av den goda ängeln som varelsen en gång var? Hujeda mig Matilda, men om det ens funderas på detta så hoppas jag faktiskt, nej jag ber faktiskt om att jorden verkligen går under 2012 så vi slipper den kommande katastrofen till film... 

Ja jösses Matilda inte trodde jag att jag skulle bli drabbad av den här filmen men det är något med just "filmer om/med hundar" som gör att jag har svårt att värja mig. Antagligen för att man själv har en hund... En simpel ramhandling- en lastbilschaufför stannar till och går in på en pub för att ta en öl, och får höra berättelsen om Red Dog. En enda hund som trollbinder alla människorna i det lilla gruvsamhället och som på ett fantastiskt sätt skapar gemenskap och trivsel. 

LÄS VERKLIGEN INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det kunde ha blivit en sentimental sörja och visst, ibland tar man i lite för mycket. Men ibland blev det svårt att värja sig, och tårkanalerna öppnade sig minsann en smula- framför allt i slutet när den trogna hunden, själv döende, tar sig till sin husses grav för att få dö med den som han kom allra närmast. I en annan scen får Red dog stanna kvar vid ett hus medan husse far iväg för att idka älskog med sin fru, men omkommer i en olycka... Hunden stannar kvar där han blivit tillsagd att stanna tills husse kommer och hämtar honom, men när husse aldrig dyker upp så börjar han en resa som tar honom till och med till Japan ( sägs det) för att han vill leta efter husse... Gash. Smörigt, jag vet, men när man är inne i filmen så funkar det konstigt nog.

Annars är humöret gott i filmen, och det finns flera dråpliga och roliga och hjärtvärmande scener. Som en där italienaren träffar sin kärlek och hon råkar vara vetrinär, så gissa vem som blir tvungen att fara upprepade gånger till vetrenären?;P En rolig grej, som var menad att vara rolig åtminstone men som de kunde strykit direkt, var uppgörelsen mellan Red Dog och Red cat. Onödig, ej rolig och dessutom datoranimerad och överdriven in absurdum. Den sekvensen drar ned betyget lite i den härliga stämning som den här berättelsen annars har. 

Red Dog är verkligen en perfekt film för den som känner för att se något som både muntrar upp och gör att man börjar fundera över vad det är för speciella egenskaper en del djur verkar ha. Det bästa är nog ändå att själva tanken finns där hela tiden, att det fanns en hund som den här och att dete finns en staty av Red Dog i Australien, dessutom är det en av de mest spridda legenderna.

Blir vintern isande kall och lång, så vet jag vilken film jag ska välja för att bli varm och upptinad igen. Den här kan man se om flera gånger, och man blir nog på lika bra humör varje gång som när man såg den för första gången. Några skavanker, visst det får man ta, men annars en film om en underbar hund och om några härliga, inspirerande människor. Ha näsdukarna nära tillhands, är mitt tips! 

Ja, tänk om man fick sjunga/skriva Think I´m in love någon gång...

http://www.youtube.com/watch?v=MJbBSIFN36k

http://www.youtube.com/watch?v=s86K-p089R8

Den här var precis så dålig som jag befarade på förhand och Mirror Mirror måste ju bara kamma hem någon Razzie vid nästa års alternativa Oscarsgala. Julia Roberts förtjänar att få en Razzie mest för att hon inte vet hur man ska spela ond överhuvudtaget, utan enbart gör det parodiskt. Det är som att den hon spelade i Preatty woman har fått all den glans och prakt som hon drömde om medan hon var prostituerad och som efteråt inte vet vad hon ska göra med det och bara spelar över rakt upp och ned. Det är något fel med en "modern" och "vuxnare" version av Snövit när inte en enda blodsdroppe spills och man har svårt att komma ihåg något alls efter bara ett litet tag efter det man har sett filmen.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det enda som lockade fram ett litet leende hos mig var manikyrscenen, där Robers (parodi) onda-drottning ska göra sig vacker inför kvällens festligheter. Man använder naturligtvis sådana saker som finns tillgängliga i den tid som filmen utspelas, och det är inte riktigt så vackert med skalbaggar och lera och avföring i ansiktet. Men sedan... nej, skämten håller en alltför barnslig nivå och det blir inte roligt för dem över tioårsstrecket. Lily Collins är helt felcastad och ser inte ut att ha ens ett tunnt lager av skinn på näsan då det är dags för henne att revoltera och ta tillbaka sin plats vid tronen. Armie Hammer gör bort sig helt och hållet som den där snygge prinsen som alla damer i filmen vill se utan skjorta på, och som garanterat ska vara lite fjantig för att alla pubertala flickor som tittar på eländet ska ha något att fnissa åt. Rolig eller charmant blir han dessvärre aldrig, och när han får fel förtrollning i sig och blir en hundmänniska, ja då är måttet rågat på fjanteriet. Och man undrar ju, hur fanken övertalade man Sean Bean att vara med? Han har visserligen väldigt få scener så han klarar sig undan med hedern någorlunda intakt. 

Och jag har inte ens kommit till dvärgarna... Det är bara tre dagar sedan jag plågade mig igenom filmeländet men jag kan knappt komma ihåg dvärgarna. Visst hade en av dem en Napoleonhatt? Ja just det. Och en av dem hade på sig en varghuvud och yyyylade som en varg. Ha... ha...eh? Sen då? Jo just det, de hoppade omkring på... styltor, hemmasnickrade hjälpmedel som gjorde att de i egenskap av rånare kunde studsa omkring och se stora ut. Du milde tid, det finns ingen övre gräns för hur mycket fjanteri som finns insprängt i den här filmen.

Och så- skogen. Skogen utanför slottet. Vad ville man ha sagt med den? Skogen verkar vara hämtad från närmaste lokala teaterscen, för den ser inte äkta ut, den känns inte ens äkta och när karaktärerna struttar omkring i den och talar så ekar det till och med. Gick all budget åt till att få med Julia Roberts i det här eländet, eller vad? Inte heller byn där de övriga i kungadömet finns, ser äkta ut... En, två, tre hus, en hamn ( tror jag men inga båtar syns till), lite skorstensrök, en anslagstavla... Men herregud, ännu mer rekvisita som hämtats från den lokala teaterföreningen? Det ser kort och gott väldigt billigt ut. För att nästan inte säga, det ser extremt b-igt ut. 

Nej Mirror Mirror får finna sig vid att i framtiden bli ihågkommen som källan till x antal parodiseringar, för sådana måste ju bara komma, herregud de har ju mer eller mindre ett öppet mål här, en rik källa att ösa inspiration ifrån. Det här var i fjantigaste laget och en film där tempot är så segt, händelselöst och ointressant att man mellan varven hinner gå och koka kaffe, göra iordning en macka och gå på toaletten utan att man missar något väsentligt.