Ja, efter att man tillslut såg den här filmen så förstår jag varför jag sköt upp det såpass länge och jag hade mina föraningar om att den här inte skulle falla mig i smaken, och ibland ska man helt klart lyssna till den där lilla, viskande rösten som fullständigt skriker; " Det här är bara skit, du kommer inte tycka om den här filmen." Och precis så var också fallet. The Roommate var lika förutsägbart som att man vet att rör man vid en varm spisplatta, ja då kommer det att göra ont. Inga överraskningar här inte, med andra ord. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag går så långt som att kalla denna för en ganska typisk "tjejskräckis". Eller skräckis är att ta i alldeles för mycket. Det här rör sig snarare om ett "psykologiskt" drama med inslag av thriller. Det blir inte mycket till thriller eller spänning dessvärre, slutet vet man på ett ungefär hur det kommer att se ut och det är nästan bedrövligt hur mycket regissören har valt att följa standardformulär 1A för den här filmen. Om det här skulle ha haft en rimlig chans att överhuvudtaget vara något sevärt så borde man ha lagt ned lite krut på att hitta någon annan än väna, söta, Lighton Meester ( herregud, hennes förnamn till och med börjar med Light... Känns som att det är precis det hon levererar i sin roll också, light och sockersött) i rollen som... ja, psykopat ska hon ju föreställa men jag tar henne inte på allvar en enda sekund och hon känns lika harmlöst ofarlig som den lilla kattunge hon tar livet av. Ingen karisma eller något alls- ja fan jag vet att det är hårt men jag kan inte låta bli att ta Bate som exempel från Hitchcocks Psycho, där har man en psykopat som man kommer ihåg till och med när eftertexterna rullar igång. 

The Roommates är således helt perfekt att plocka fram och småmysa till under valfri tjejkväll. Någon härdad "skräck"fantast lär den definitivt inte locka över trots att alla roller spelas av jävligt unga och jävligt heta skådespelerskor, men tyvärr är inte det tillräckligt. 

Och Billy Zane, din stackare... Suck. Var det efter Fantomen som det började gå åt helvete för din del, tro? Vilken pungkula fick du offra för att få vara med i den här bedrövelsen? Eller fick de med dig i rollen som kåt lärare efter att du hade bönat och bett två, tre, fem, tjugo gånger? Nog har du väl lite mer integritet än såhär, va?

Och i Sverige så ser det ut som att vi går en framtid till mötes där det kommer att vara väldigt få killar som klarar av att plugga på en högre nivå. I USA ser det förmodligen annorlunda ut, där försöker man inte ensidigt få in ett av två kön på varje utbildning, men ändå måste man ständigt ge en bild av att de killar som pluggar på universitet gör det framför allt för att ragga brudar, spela tv-spel och spela musik på hög volym hela tiden? Nej en ändring på den här tråkiga schablonen vore mer än väl önskvärd, tack. 

Jag har tvekat länge inför att se den här filmen men nu efter att jag äntligen tog mig tid och såg den ångrar jag faktiskt inte en enda sekund. Det är såhär "verklighetsbaserade" filmer ska vara och inte som fallet så ofta är i skräcksammanhang- att man känner på sig att de överdriver och inte alls talar om sanningen bara för att flirta med publiken. Dessutom är det som inträffar med huvudpersonen i den här filmen mer down to earth, något som faktiskt kan hända med vem som helst som är en sådan där våghals och som tycker om att ränna omkring vid klippor och avgrunder. För sådana människor finns ju bland oss, men jag begriper inte vad de får ut av att hålla på med sådant. Men så trivs jag ju förstås bäst nedbäddad i soffan och i trygghet får följa med en människa som har råkat ut för något extremt och som löser situationen på ett sätt som väldigt få av oss förmodligen skulle kunna göra.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Sorgligt nog har jag inte sett speciellt mycket av regissören Danny Boyles filmer. Jag har förstås ( skräcknörd som man är) sett 28 days later, men både The Beach och Trainspotting fick jag kämpa mig igenom och dem tyckte jag inte om. Slumdog millionaire har jag missat helt och hållet men kanske man borde göra en insats och se lite fler filmer som Boyle har gjort, för film kan han göra och han har ett väldigt flyhänt sätt att berätta på. I 127 Hours flyter handlingen på hela tiden, och även de partier som jag trodde att jag skulle uppleva som tråkiga ( sådana obligatoriska scener i sådana här sammanhang som när huvudpersonen medan han befinner sig i knipan börjar tänka på vilka steg i livet han hade kunnat göra annorlunda, vilka medmänniskor han har behandlat på ett dåligt sätt och som han skulle säga hur mycket de betyder för honom om han klarar sig med livet i behåll, sådana saker) men nej då här rullar det på hela tiden. En helt annan regissör hade förmodligen gjort en mastodontfilm av samma material och speltiden hade kunnat landa på fyra timmar (!). Jag gillade också hur Boyle inte på något sätt förannonserar vad det är som kommer att hända, utan alltsammans bara inträffar, nästan av en slump som verkar väldigt realistisk och trovärdig- hey liksom, varför göra en stor sak av det hela, vår huvudperson råkar ramla över en sten, får den över handen och sitter fast djupt ned i en skåra i marken. 

Vatten! Varför värdesätter vi det inte mer? Börjar alltid fundera över saker man tar för givet när jag ser sådana här filmer. 

James Franco är hur trovärdig och bra som helst i huvudrollen, och han gör mig även nyfiken på hur den verklige personen som han gestaltar är. Det verkar i alla fall som att han är en riktigt äventyrlig kille och att han hela tiden har galna upptåg för sig.

Nej men 127 Hours var bättre och mer intressant än vad jag trodde innan jag tillsist började se den och som sagt var, jag ångrar mig verkligen inte. 

Ojdå, sedär ja det är tydligen komedier från 2009 man ska se på för att få se något som i alla fall kan beskrivas som sevärt åtminstone. Jag tycker att många av de senaste komedierna som har kommit inom det här området har varit usla, och mest på grund av att de allesammans varit antingen en American pie- wannabe eller så har man öst på så otroligt mycket att varken karaktärerna eller de "komiska" situationernar har varit varken roliga eller trovärdiga. I Fired Up finns i alla fall vettiga karaktärer, och det är inte så svårt att tänka sig att regissören några år senare gjorde Bad teatcher med Cameron Diaz. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Både Nicholas D´Agosto och Eric Christian Olsen gör bra ifrån sig som de tighta polarna ( eller om de är bröder, jag kände aldrig att man fick någon riktig klarhet i det där) och ingen av dem är sådär jävla irriterande som de vanligtvis brukar vara i sådana här sammanhang utan båda går faktiskt att "tro" på även om det är Nicholas som är den karaktär som har mest fötterna på jorden. Och håll i hatten ( eller vad nu nu använder som huvudbonad) men tjejen som är föremål för huvudpersonens kärlekstörstande är en tjej som inte faller pladask för honom. Men man behöver inte heller vara Einstein och skriva relativitetsteorier på fritiden för att lista ut hur alltsammans kommer att sluta, och att de båda grabbarna kommer att ha lärt sig ett och annat lagom innan eftertexterna börjar rulla och att de dessutom mognar som människor. Men det är nästan underförstått redan när filmen drar igång. 

Jag hade inte haft något emot om filmen hade haft med någon slags allvarlig underton, eller i alla fall haft något kritiskt att säga om det faktum att varenda tjej som är med på cheerleader-campingen ser ut att vara snubblande nära ätstörningsgränsen och inte en enda av dem skulle kunna misstas som någonting annat än fotomodeller. Hur mycket får tjejerna träna och tänka på vad de äter för att kunna ha de kroppar som de har, hade kunnat vara med som en allvarlig underton men som inte visas bättre än att när killarna ska plocka åt sig av maten ( som mest består av sallad och annat grönt) så får de insmugglad snacks istället. En allvarlig touch mitt i allt hade verkligen inte skadat filmen.

Det här är inget mästerverk, och den är inte sådär rolig så att jag satt och "hahaha"-ade mig igenom den men av någon anledning så hade jag ändå lite roligt under filmens speltid och som sagt, jag tyckte om de två huvudpersonerna. 

Jag har varit dålig på att se alla dessa "spökhus"-filmer och uppföljare/remakes till Amityville-filmerna som har kommit genom åren men om jag förstått det rätt så är den här filmen från 2005 en remake av filmen med samma namn från 1979. Eller något sådant, det är svårt att hålla reda på som det ser ut numera med alla nyinspelningar och remakes som sköljer över oss. Nu vet jag inte heller hur mycket Michael Bay varit inblandad i filmen som producent men den känns lite typisk "Bay"- allt ska gå fort, fort ingen stämning what so ever ska etableras innan spökena kutar omkring överallt i huset och pappan, som i likhet med pappan i The Shining, som ska bli galen blir det mer eller mindre så fort han har fått fötterna över dörrtröskeln. Gääääsp från min sida...

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

The Amityville Horror lyckas inte med att etablera någon stämning eller känsla för att det som händer har rötter från verkliga händelser. Det är helt enkelt lite för magstarkt att man förväntas tro på att de här sakerna har inträffat i verkligheten. Inledningen av filmen var däremot ganska bra. Det var hemskt att följa hur en far systematiskt gick omkring i huset och mördade sin familj. Den nya familjen däremot, ska ju förstås få varningar från spökena om att något inte står rätt till och att deras pappa börjar vackla på gränsen till vansinne. För att förstärka detta så flyttar förstås farsan mer eller mindre ned i källaren direkt och det är också han som börjar se syner först av alla. Gissa vad som håller på att hända här, någon? 

Sedan kan jag inte heller glömma barnflickan... Mamman, som verkar vara en hönsmamma med stort H, ser inga problem med att barnflickan kommer dit i en minst sagt uppseendeväckande klädsel- halva magen syns, byxorna är tightare än skinnet på en falukorv... Minst sagt uppenbart publikfrieri, åtminstone till en del av publiken;P

Sedan följer filmen standardformulär 1A och bjuder inte på en enda överraskning eller läskigt moment, så det blir allt tråkigare att se hur det här kommer att sluta ( för man får en tidig föraning om hur det kommer att gå). Nej, bättre filmer om hemsökta hus finns det sannerligen som är mer värda att se än den här ganska meningslösa filmen. Slutet ogillade jag så mycket att jag har lyckats haka upp mig på det och bli irriterad... Man omkullkastar all trovärdighet på att det här har hänt på riktigt genom att en liten spök-flicka står ensam och övergiven kvar i huset och sedan "blir neddragen" av spökhänder... Usch, riktigt klyschigt slut på en i övrigt väldigt klycshig skräckfilm.

Ja, eftersom jag inte tillhör den stora fanskalan som av någon anledning älskade den första filmen så dröjde det innan jag ansåg det vara värt att se fortsättningen. Jag kan konstatera att jag i alla fall inte kan säga varken bu eller bä om uppföljaren, även om jag tycker det kändes som mindre spontant här än vad det gjorde i den första filmen. Man satt bara och väntade på att allt skulle gå åt helvete för huvudpersonerna, och det gör det sannerligen igen. Dock börjar det redan nu kännas väl... upprepande. Herregud, man har ju återigen med Mike Tyson, till exempel. Visserligen ger det en röd tråd från den första filmen, men inför den tredje hoppas jag verkligen att de har något nytt att komma med och inte fortsätter på precis samma spår ännu en gång. Sammanfattningsvis ändå; helt okej och sådär tokroligt som funkar bra en tråkig lördagskväll, men något större avtryck lämnar inte filmen hos mig.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är den där jävla apan som jag tycker lämnar mest efter sig. Ja, en tuff, liten cooling till apa i väst och tuff attityd. Djur är kul;P Jag förstår samtidigt varför djurrättsfolk ansåg att det var nödvändigt att anmäla filmskaparna för "djurplågeri", framför allt på grund av att den stackaren fick röka cigg men annars tycker jag inte att det såg ut som att djuret på något sätt kunde ha kommit till skada eller utnyttjades på något vis. Och det blev ju roliga scener, trots allt...

De övriga återupprepar sina karaktärer med den äran, men de tillför inte sina personligheter något nytt. Det är lite tråkigt. Man skulle ju vilja se dem komma till nya insikter, komma till nya slutsatser och utvecklas för det hade kunnat vara ett skäl till att fortsätta se på de kommande filmerna ( och fortsätter det gå såhär bra för filmserien så kommer väl Baksmällan del 20 inom några år). Men karaktären som spelas av Zach Galifianakis upplever jag som mer gnällig och irriterande i den andra filmen, jag kan inte minnas att han var riktigt på samma sätt i den första... Nej, han borde verkligen utvecklas en smula i den tredje filmen. Och jag tycker även att en kvinna ska få delta i de galna upptågen i nästa film. Bara för att det ska bli någon form av variation. 

Men man får ändå valuta för tiden man lägger ned på att se den här men några större överraskningar har man sorligt nog inte att vänta sig, och det känns mest som enbart en fortsättning av den första filmen. Men godkänt underhållen blir man i alla fall för stunden men något stort Hangover-fan kommer jag förmodligen aldrig att bli och jag kommer inte att sitta och räkna ned dagarna tills den tredje filmen har premiär. 

She dosen´t know who I am, and dosen´t give a damn about me. En bra sammanfattning som handlar om mig, dessvärre... Men hey, så är livet ibland, dööööh.

Inget mästerverk, men jag erkänner ändå att filmen började ganska intressant åtminstone. Men den var bara intressant i kanske femton minuter innan det började spåra ur och bli åt det löjliga hållet. Det blir något av en sport att visa upp så många "freaks" som möjligt när filmens rättrådige sheriff kommer dit och det tycker jag bara är tråkigt. Varför inte visa upp en mer rättvis bild av en carnival istället? Och trovärdiga karaktärer hade inte heller skadat.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Annars kan man ju klaga på specialeffekterna, och speciellt monstret som naturligtvis är en cgi-styggelse men som är gjord med extremt liten budget och varelsen är inte trovärdig för fem öre. Den ser mest ut att vara en kvarglömd relik från någon filminspelning från 80-talet. Usch... Men annars handlar det framför allt om gammal hederlig monsterjakt och som sådan funkar ändå Carny hyggligt, det är ju nämligen nästan alltid roligt att se ett monster jagas, och monstret jaga! En av de "roliga" scenerna ( jag har ibland en morbid humor, jag vet) är den där mor och son, efter att sonen överlevt en attack från monstret, är påväg ut från det lilla samhället och mamman stannar, börjar gråta och betygar sin kärlek för sonen och hur glad hon är över att han kom undan monsterattacken med livet i behåll- krasch, bom, bang- bilfönsterrutan krossas och sonen far iväg upp mot skyn! Game over... 

Men det stora minuset för hela filmen blir det minst sagt omständiga slutet. När filmen "borde" ha tagit slut, fortsätter den med hämndaktioner gentemot karnivalen anledda av en hämndlysten präst och det börjar kännas som att regissören inte har en aning om hur han vill avsluta det här och gör då det enda han kan komma på... Nämligen slutar helt tvärt. Vad i helvete... Förtjänade inte vi som har plågat oss igenom det här och försökt hålla humöret på hyfsat bra nivå för att stå ut med en del blessyrer verkligen inte ett bättre slut än så? Visserligen kan jag tänka mig att man ändå menade att det var kört för de två överlevande karaktärerna och att det inte fanns så mycket mer kvar att visa än hur de blir styckade av monstret, men ett sådant här öppet slut hade den här filmen verkligen inte gjort sig förtjänt av. Man väljer en alldeles för enkel, bekväm och snabb lösning för att avsluta filmen. Dåligt gjort. 

Wyatt Earp's Revenge blir aldrig riktigt så episk och storslagen som den förmodligen ville vara, mycket på grund av att man ganska snabbt märker att filmen är gjord med ganska liten budget. I och för sig behöver inte det betyda att en film måste vara dålig bara för det, men när man dessutom har halvbra skådespelare och en historia som knappt lyckas beröra så blir tyvärr slutsatsen att den här filmen försvinner snabbt från minnet när man har sett den. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

När Val Kilmers namn finns med på ett filmomslag nuförtiden så brukar det vara en varningssignal att man inte ska förvänta sig något mästerverk. Men han är inte så usel här faktiskt, men han har inte heller speciellt mycket att göra i rollen som en gammal Wyatt Earp. Han sitter på ett hotellrum och berättar sin historia för en ung journalist, och så mycket mer än så är det inte. Man måste vara riktigt usel om man misslyckas med en sådan roll, och riktigt så usel är tack och lov inte Kilmer. Ännu... 

Shawn Roberts som gestaltar samma karaktär men under Earps trettio-någonting gör dessvärre inget bra porträtt och lyckas inte alls få mig att "heja" på lagens långa arm som riskerar både sitt och kollegornas liv för att få fast skurkarna. Man försöker teckna ett så rättfärdigt porträtt om att rätt och fel går före allting annat att det tillslut nästintill står mig upp i halsen, och det blir tjatigt istället för att man ska tänka att huvudpersonerna agerar rättrådigt. Tyvärr faller stora delar av filmen på att jag i alla fall inte tycker att hjältarnas handlande är ädelt och hjältemodigt. Jag får ingen känsla av vad Wyatt och hans livs kärlek Doris känner för varandra, utan det känns snarast som att de precis har träffas och att Wyatt bara ser det som sin plikt att hämnas när hon faller offer för en förlupen kula. 

Nej det enda inslaget i filmen som får mig att känna något är mordet på en pappa som inte gör något annat fel än visar medmänsklighet åt någon som definitivt inte förtjänade det. Och att Wyatt sedan visar att han tog hand om pojken som blev föräldralös. Jag vet inte om det hände på riktigt, men eftersom filmen säger sig bygga på verkliga händelser så antar jag att det var på det sättet. 

Men annars, nej det här var tyvärr ingen sevärd western.