Vid den här tiden imorgon har vi lämnat 2012 bakom oss och ett helt nytt år ligger framför oss, ett nytt år som vi kan forma till precis vad vi vill. Det är otroligt att ett år har passerat, och just nu tycker jag att just 2012 gick obehagligt snabbt men det kanske hade att göra med att vi kollektivt hade så bråttom med att det skulle bli december så vi fick veta en gång för alla om världen skulle gå under eller inte ( vilket den-suprise- inte gjorde). 

Jag vet dock inte riktigt hur man ska sammanfatta det gågna året, och jag har inga illusioner om att jag har tänkt att försöka mig på en sammanfattning. Men jag kan i alla fall konstatera att jag är som mest nöjd med månaderna juli och två veckor i augusti, då man äntligen hade något att göra och kände att man faktiskt hade en funktion och att man var efterfrågad och behövd någonstans. Det där är en riktigt härlig känsla, vilket man bara saknar när man blir av med den. 

Resterande månader av året hade kunnat gå mycket bättre. Att de inte gick bättre beror på olika omständigheter men samtidigt kan jag vara tillräckligt mycket karl och erkänna att mycket hade kunnat hända om bara jag hade sett till så att något började hända. En lärdom att ta med till 2013, definitivt. Jag har formulerat tre mål på en pappersbit som jag uppskattar borde vara fixade inom en tidsrymd av tre ( kanske fyra månader om jag ska vara lite snäll mot mig själv) som ska vara avklarade under 2013, samt fem mål som kommer att ta lite längre, eller kanske kortare beroende på hur det går. Det känns emellertid jävligt skönt att ha dem nedskrivna och tydligt beskrivna hur jag vill ha det, så jag slipper ha dem i huvudet enbart och då är de inte speciellt konkretiserande utan nedskrivet någonstans ska det vara annars får det vara. 

Filmåret 2012 har jag egentlige hur mycket som helst att skriva om, men helt kort kan jag säga att årets filmer bestod av mestadels besvikelser. Som det tyvärr brukar vara. Men att skriva en sammanfattning av allt man har hunnit se låter sig inte göras, då skulle jag behöva anställa tio personer som går igenom allt som jag har skrivit och det tror jag inte att någon ens har lust att åtaga sig;P

En besvikelse är bokfronten. Fan vad lite böcker jag har läst under året. Jag som brukade komma igång ordentligt med bokslukandet på höst-och vinterkanten, men det har inte riktigt velat sig den här gången. Har läst några böcker, men inte alls så många som jag brukar ha avverkat under en "normal" läsperiod. Detta kan jag helt klart förbättra 2013, och det finns en hel uppsjö med böcker som jag borde ha läst vid det här laget. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla detta på...

Men en sak kan jag i alla fall konstatera, och det är att jag påbörjar 2013 på ett betydligt mer positivt humör och attityd jämfört med hur 2012 började och en resa till Kalix som jag inte alls såg fram emot! En resa som såhär i efterhand visade sig vara helt i onödan ( eller om man ska se det positivt, jag fick ju vara i Kalix i några timmar och fick väl någon liten erfarenhet av det). 

Nej, kort och gott ska året 2013 bli året då det ska hända saker och ting. Det har jag bestämt redan nu! Och fan ta mig om jag vid den här tidpunkten om ett år sitter och skriver en liknande krönika över 2013, då får jag härmed tillåtelse att ge mig själv en riktigt jävla hård pungspark. 

Ja vad ska man säga? Ibland blir man ganska imponerad över hur man kan sammansätta ord och så bildas ett nytt ord och därigenom visas ju att svenska är ett levande och frodande språk som förnyas och tar till sig nya ord hela tiden? I och för sig är det svårt att sia om framtiden för att kunna utröna vilka av de nytillkomna orden som verkligen blir bestående, men en gissning från min sida är att i alla fall att "zlatanera" har god chans att användas även en bra bit in på 2013 och kanske ännu längre. Andra ord är nog mer tidsbestämda, och då tänker jag framför allt på Tintingate (vem fan kommer ihåg vad det betyder om femtio år) eller tårtgate? Det är lite för mycket ord som har med specifika händelser att göra under 2012, och jag tror inte man spontant yppar dessa vid ett samtal vid den här tiden nästa år. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15988031.ab

Riddle me this, den största gåtan är hur det kan komma sig att så många normalt högpresterande skådisar kunde delta i den här filmen? Namnkunniga aktörer som Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Val Kilmer, Nicole Kidman och... Drew Barrymore? Det känns svårt att förstå varför Barrymore accepterade den rollfigur hon spelar här som mest går ut på att se söt och oskyldig ut och stå helt i skuggan av Twoface. Men jag antar att några av dessa behövde lite kaffepengar.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT DENNA!

Efter att ha blivit bortskämd med den senaste omgången av Batman-filmer från you know who, så är det svårt att förlika sig med den här versionen av mörkrets riddare. Efter det att Tim Burton hade fört tillbaka seriefiguren till sina mörkare rötter så kommer den här versionen där Batman är visserligen lite mörk fortfarande ( det skulle ju nämligen bli ännu värre i och med nästa film, Batman och Robin) men ingen av karaktärerna kan man ta på allvar. Jag gillar visserligen Tommy Lee Jones hysteriska överspelande som Twoface fortfarande, men samtidigt är det svårt att inte glömma bort hur den här karaktären har gestaltats i The dark knight. Jim Carrey överspelar mer än Tommy Lee och under filminspelningen måste de båda ha ingått ett vad som gick ut på vem av dem som kunde spela över mest (värst). Nicole Kidman är endimensionell och fruktansvärt tråkig, och är väl mest med här för att vara vacker i konkurrens med Drew Barrymore. Kidmans rollfigur, om hon hade varit verklig, hade nog ansett det vara bra att man ser på hur Batman som figur blivit misshandlad genom åren innan han slutligen fick återupprättelse i och med att Christopher Nolan tog sig an honom, och tack och lov för det. Batman är en grym seriefigur, en intressant filur och inte minst, min stora favorit bland alla hjältar som finns. 

Specialeffekterna har inte åldrats med värdighet och det som man inte såg när man såg filmen för första gången blir pinsamt uppenbart när man såg om den- man märker ganska tydligt där det är specialeffekter och då det inte är Batman till exempel. Introduktionen av karaktären Robin sker också väldigt plottrigt och dåligt, och här hade man kunnat visa hur Bruce Wayne brottas med sin egen historia och hur han ska hantera Robins hämndkänslor men icke, det blir inte direkt den behandling som Freud förmodligen skulle ha rekommenderat. Alltsammans indränkt i det faktum att Batman, och sedan Robin, dräkter har begåvats med... bröstvårtor. Hur fan tänkte man här, liksom? Den som kom på den idéen borde ha fått sparken direkt redan vid planeringsstadiet. 

Nej tyvärr finns det ingen större anledning till att se om Batman Forever och även om jag saknar klassiska Batprylar i de nya filmerna (batmobilen, åh gud kan inte den få göra comeback igen snart) så är den här filmen en relik i Batmans historia som gör sig bäst om den blir bortglömd istället. 

Perfekt låt för att avrunda och påbörja en ny era! 

Herrejösses, läste någon överhuvudtaget manuset innan man började filma eländet eller var samtliga på SVT helt trollbundna av att ha med Camilla Läckberg som manusskrivare att man genast stängde av hjärnan och gick med på allt bara de fick filma skiten? Jag tror banne mig att Åsa-Nisse på jaktstigen erbjuder en större intellektuell utmaning för landfiskkarln än vilken "deckargåta" poliserna tvingas utreda i den här filmen. Som tittare kan man snarast stänga av hjärnan och bara titta apatiskt på det som utspelade sig för ingenting verkade trovärdigt för fem öre.

Det verkar som att polisen saknar så mycket resurser så polismännens fruar gladligen får vara med i en hel utredning. Claudia Galli i egenskap av Erica följer glatt med polisen på allehanda förhör av misstänkta, hon kan också helt apropå ingenting ta med en tavla som är av stor betydelse för utredningen och visa upp än här och än där för att försöka utröna huruvida tavlan är äkta eller ej. Jag menar bara- kom igen för fan, civilpersoner ska väl inte ha tillgång till en så stor del av utredningen och att det är i själva verket hustrun till en av poliserna som överhuvudtaget misstänker att ett brott har begåtts?! Läckberg fick nog fnatt och efter att ha hyllats av alla SVT-medarbetare så antog hon väl att hon kunde skriva vilken skit som helst för svt-bolaget skulle ju i vilket fall som helst filmatisera eländet. Skrattande hela vägen till banken traskar sedan "deckardrottningen". 

Som grädde på moset fick man se ett polishus som tydligen ska vara polisens huvudboning som mest påminner om en relik från 50-talet, visserligen är inte skådeplatsen för eländet huvudstaden men någon form av trovärdighet måste väl ändå en polisstation ha även om den råkar befinna sig på landsbygden? Som mest ser det ut som en hemtrevlig fikaboda där vem som helst kan droppa in när de känner för det och ta en fika, och Erica går inte miste om ett enda tillfälle att vara där och lyckas således komma över den jävla tavlan genom att lura polisens sekreterare (!) och när Ericas syster blir insyltad i alltsammans så tycker hon naturligtvis att hon ska ha företräde och få snacka lite systerligt innan polismaken får förhöra syrran! Trovärdighet är verkligen inte den här filmens största behållning. 

Inte ens sådana skådisar som Per Moberg eller Lennart Jähkel förmår vara inspirerade utan kliar sig mest i huvuet och undrar hur fan de kunde bli inblandade i något sådant här men förmodligen var väl lönechecken hyggligt stor och då kan man ju medverka i vilken skit som helst. 

Något är ju jäkla fel när en trailer får en att inte alls vlja se filmen. Det ser ut som att man har lärt sig absolut ingenting sedan första Scary movie-filmen, och man fortsätter med billiga sexskämt... Suck!

Fingerpullad och nöjd, klart det kunde ha varit lite mer men man ska inte klaga på det man inte har rätt att klaga på, egentligen(!). 

Dan före dopparedagen, allt ska klaffa, julstämningen ska vara maximal och på topp och jävlar om något går fel under de kommande 24 timmarna! På julafton ska granen se ut som om den är kidnappad från en Disneyfilm, Kalle Anka och hans vänner ska börja klockan 15.05 och Benjamin Syrsa ska avsluta programmet med sin stillsamma sång för annars är det ju ingen "riktig" jul. Julskinkan ska vara perfekt tillredd, liksom all annan mat för annars är det ingen "riktig" jul. Fan vilka krav vi har på julafton. Den är väl ändå inte så jävla märkvärdig? Jesus och allt det där har vi ju liksom ändå gett fingret åt, så varför upphöja julafton på en alldeles säregen pidestal? Har vi verkligen inte kommit längre? Avskaffa julafton, påsk och midsommar. Avskaffa allt som har med religion att göra. För vi borde vid det här laget ha kommit längre och insett att Bibeln är en sagobok, och "kristna" högtider är lika mycket värt som kvittot som vi struntar i när vi hanldar på systembolaget.

Ah, perfekt mustig och svettig actionfilm att inleda julfilmstittandet med. Con Air, denna så högt omtyckta film när man var betydligt yngre än vad man just nu, men sedd med nya ögon så framträder bristerna här och var men tar man den fortfarande för vad den är, mastig action från producenten Bruckheimer och regissören Simon West så får man onekligen valuta för pengarna. 

Det jag framför allt störde mig över efter den här omtitten var de extremt endimensionerade karaktärerna. Jag tycker nästan det är konstigt att jag inte har tänkt på detta tidigare, men å andra sidan så är det något år sedan jag såg Con Air sist. Ta bara Nic Cages karaktär- han är en schysst snubbe egentligen, men tvekar inte att slå ihjäl snubbar under olika anledningar- om de stöter på hans flickvän eller är de värsta avskummen i Amerika. I Cages karaktärs hjärna verkar det finnas en on/off-knapp som går på on så snart det finns någon form av hot. Kanske finns hos alla soldater, vad vet jag. Sedan har vi Cages älskvärda, blonda hustru som gråter på precis rätt ställen och som vid återföreningen i slutet ler och gråter vackert... 

Påtal om slutet tycker jag det är nästa parodiskt överdrivet. Det räcker inte med att man kraschlandar ett jätteplan mitt i Las Vegas, ohnej våra hjältar ska jaga efter skurkarna på polismotorcyklar samtidigt som skurkarna försöker fly i en brandbil samtidigt som de ödelägger staden lite mer... Kom igen, det hade funkat med ett mindre dramatiskt slut, faktiskt. 

Det var när jag såg den här filmen för första gången som jag upptäckte John Malkovich, och oj vad jag önskar att han kunde spela lite fler sådana här roller, rollen som hyggligt smart och brutal psykopat är som klippt och skuren för den här mannen. Steve Buscemi är med alldeles för lite som vanligt, men när han är med så är han på något sätt vansinnigt rolig fast man har sett om den här filmen ett flertal gånger vid det här laget. Danny Trejo hade jag nästan helt glömt bort fanns med i den här filmen, men det var lite roligt att "återupptäcka" honom. John Cusack kunde däremot ha fått lite mer "roliga" scener, för käftandet med en annan snut under stora delar av filmen blir aldrig riktigt roligt och att de sedan mer eller mindre förlåter varandra under det sliskiga slutet blir lite för mycket av det goda. 

Allt som allt, Con Air är ändå en actionrökare som fortfarande fungerar och som jag förmodligen kommer att fortsätta se om med jämna mellanrum. Men hade den kommit i år hade jag förmodligen sågat den längst med fotknölarna, men i och med att man såg den här under tonåren och gillade den skarpt, så är det svårt att hacka sönder den, även om det finns en hel del i övrigt att önska.