En mycket värdig final för Johan Falk och company innebar Johan Falk: Kodnamn Lisa och jag kunde snabbt konstatera att avslutningsfilmen på inget sätt eller vis skulle dra åt tyglarna och låta dramadelen ta överhanden utan det är nästan konstant springa-och-gömma-sig-för-att-slutligen-konfrontera. I snabba tillbakablickar på tidigare filmer där kodnamn Lisa varit inblandad ger en chansen att försöka utmana minnet lite, men tyvärr kan jag inte säga att jag minns så mycket av de andra filmerna på grund av att jag helt enkelt inte tyckte om dem speciellt mycket. I och med den nya omgången Falk-filmer blev de riktigt jävla bra, men det var så dags att börja bry sig då!

Kaos är ett bra sammanhängande beskrivning av Johan Falk: Kodnamn Lisa. Det är verkligen kaos, och allt som sett så grundmurat ut i de tidigare filmerna känns inte alls som ett skyddsnät längre, ungefär den känslan man har av Sverige i dag där det handlar om ett (blått) land som lär invånarna att se till sig själva och strunta i andra. Faller du, faller du jävligt hårt. Frank Wagner har inga livlinor kvar ( om man nu inte räknar med Falk förstås) och jagas av hänsynslösa gangsters och nästan minst lika hänsynslösa poliser som trots det Wagner gjort inte kan räkna med speciellt mycket hjälp- antingen försvinna i anonymitet och knappt existera eller bli arresterad. Man missunnar verkligen inte Wagners position och jag kunde inte låta bli att försöka tänka mig in i hans situation och hur oerhört pressad och livrädd han måste ha varit! 

Jag älskar mest av allt att Johan Falk återigen jobbar mer eller mindre på egen hand, att han inte är snut längre direkt och jobbar under lagen, precis som fallet var i Noll Tolerans. Poliserna hade gärna fått jaga honom lite längre så hade det blivit ännu så mycket bättre, men jag tycker ändå att Johan Falk: Kodnamn Lisa är den bästa filmen sedan filmserien startade med just Noll Tolerans! 

Då känns det desto mer trist och irriterande att svensk film måste ha med typiska scener som när Falks dotter kommer in på hotellrummet och hör sin mamma snacka i mobiltelefon och helt utan någonting apropå utbrister: "Hare hänt nåt?" samtidigt som den där äcklige pojkvännen ger henne en kram strax efteråt. Eller när Wagners son rusar fram till sin pappa och helt onaturligt säger:" Pappa, pappa, pappa är de verkligen du" inte helt utan problem med att få ur sig det där "är det verkligen du". Ett minimumkrav även inom svensk film borde vara att ha med barnskådisar som faktiskt kan prata och som faktiskt kan agera hyggligt trovärdigt. Vilket gäller för en klar majoritet av de så kallade skådespelare som vi har i det här landet. Tala rent och klart och tydligt, eller tala inte alls. 

Jag måste också erkänna att två saker gjorde mig förvånad med den här filmen, för det första att regissören och skaparen Anders Nilsson inte själv tog hand om den avslutande delen ( för det här är väl verkligen den sista filmen?) men också att regissören Charlotte Brandstrom gör en sådan actionspäckad och spännande film. Oja lite av det där att kvinnor hellre sysslar med drama och känslor istället för rak och bra action har jag dessvärre. 

Man lyckas göra ett explosivt slut dessutom, i och med slutstriden i ett varuhus av bästa amerikansk klass men dessvärre är det något som alla dessa filmer har lidit av- skottlossningsscenerna känns inte riktigt realistiska. De har aldrig någon riktig nerv. En person förflyttar sig och ser till att hamna i skydd, sedan finns alltid en krypskytt utplacerad någonstans som kan ta en särskilt besvärlig skytt därefter kan huvudpersonen ha ihjäl de övriga. Snipp snapp snut så var sagan slut. Ungefär så känns det också efter en mycket bra upptakt och flera spännande element, skurkarna blir besegrade alldeles för enkelt till sist. Man kan tycka att sådana kompetenta och stridsdugliga karlar borde ha förstått att en krypskytt fanns i närheten och gjort något åt det, åtminstone skyddat sig bättre än vad de faktiskt gör men icke! 

Det är tråkigt att sådant här smolk i bägaren finns med i en annars mycket sevärd och spännande film som gör stopp medan man befinner sig på topp. Inte många som klarat av det direkt. TV4 gör dessvärre sitt yttersta för att korta ned extramaterialet med verklighetens Frank Wagner för att hinna med den obligatoriska reklamen innan nästa program efter filmen tar sin början. Jag hade gärna hört mer om den personen, men man fick en liten inblick i hur mannens liv ser ut efter det att han har hjälpt polisen. Det här är kanske något som borde börja debatteras betydligt mer från och med nu? 

Historien om och med Johan Falk började med tre extremt bra, för att vara svenskt, actionfilmer men gick sedan nedåt betydligt under den förra omgången filmer. Men i och med de avslutande så är Johan Falk återigen min absoluta favorit bland svenska snutar igen. Jag hoppas att mjölkningen av Falk härmed är slut och att man inte funderar på något mer trots att man i slutsekvenserna ser att Falk tänker slänga in sin avskedsansökning i den öppna brasan. 

Intresseväckande inledning, det är något den här Falk-filmen har: en skadeskjuten Johan Falk som av någon anledning som vi inte känner till i början blir omhändertagen av sina GSI-kollegor och frågetecknen är många och det som överskuggar alla frågor är naturligtvis vad som har hänt? En snabb tillbakaspolning till 48 timmar tidigare och nedräkningen till det intressanta i början startar. Bra gjort, regissören ser till att man blir kvar framför filmen trots TV4:s tappra försök att bli av med så många tittare som möjligt med oääändligt långa reklampauser och ett nyhetsblock mitt i alltsammans dessutom. Men de få som orkar med detta och som stannar kvar till slutet får i alla fall valuta för sin möda, ty sällan har man väl blivit hängande med en liknande cliffhanger som här även om man kanske kan ana vilka det är som försöker ta sig in till Wagner. 

Det är en hel del som händer i den näst sista (?) filmen, det blir en hel del att hålla reda på en vecka framåt innan den spännande upplösningen anländer. Jag är faktiskt förvånad, på riktigt! Falk var i inledningen som bäst en något rappare filmserie än Beck och Wallander men knappast speciellt mycket bättre. Så mycket bättre har dock de sista filmerna varit och till min förvåning har det varit action och full fart i samtliga filmer. Det trodde jag verkligen inte när de här filmerna började rulla igång i tv-rutan! 

Ja, och även Johan Falk: Barninfiltratören är bättre än förväntat men här ligger inte spänningen direkt i lösningen på det aktuella fallet utan snarare i perferin om Frank Wagner. Oj, jag hade inte velat vara i den mannens kläder vid det här tillfället! Och dessutom ska det här ju baseras på en verklig infiltratör, vilket ger det där lilla extra utan att man vet hur mycket av den sanna historien som har "kryddats". 

Men likt Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt just nu gör en 180-graders helsvängning och försöker att strunta i sin (fantastiska?) historia vad gäller hur moderaterna har sett på Nelson Mandela och ANC, så gör Johan Falk något liknande och som inte heller känns trovärdigt. I filmen är han först helt och hållet med på tåget när det handlar om att ha med en ungdom som infiltratör, inga problem. Men lagom långt in i filmen kommer helomvändningen, ganska oannonserat dessutom. Plötsligt är det inte alls okej längre. För att dessutom leda till att Falk säger upp sig för att han inte länge kan gå med på de metoder (han själv bland annat tyckte var bra från början) som supergruppen använder sig av. Men var började tvivlet infinna sig? Missade jag det, var jag för ouppmärksam, eller tycker fler att det kommer lite alltför plötsligt och alldeles för lägligt? 

Sedan fortsätter historien med Seth och når till sist ett epicentrum som åtmonstone var ganska väntat. Jag hade länge gissat på att något omvälvande skulle inträffa med de här karaktärerna, och nu efteråt blev jag inte direkt förvånad över vem som dog. Och vem som ska få betala det priset! 

Från och med nu har jag skyhöga förväntningar inför grand finale- Johan Falk: Kodnamn Lisa. Må ni mig inte göra besviken, tack... 

Wow- Johan Falk: Organizatsija Karayan kan mycket väl vara den bästa Johan Falk-filmen sedan originaltrilogin (Noll tolerans, Livvakterna, Den tredje vågen) och det bara för en enda grej: att Falk äntligen ( det behöver skrivas igen, ÄNTLIGEN) jobbar på egen hand och utan fjant- SGI omkring sig. Nej här blir det verkligen den karaktär som vi lärde känna innan mjölkningen av karaktären tog överhanden, en Falk som gör precis vad som krävs och som inte skyr några som helst metoder för att lyckas och det i en film som mycket väl skulle kunna kallas en svensk Taken. Mmmm me like a lot! Som sagt, det är sådan här Falk ska vara, precis såhär. Om man ska gå efter de tre originalfilmerna så är Falk av samma skrot och korn som amerikanska hårdhudade deckare- en ensamvarg, som är bråkig och som är hatad av cheferna, som går sin egen väg, något som inte riktigt varit aktuellt i de här snabbmjölkproducerade filmerna. Så två tummar upp direkt för Johan Falk: Organizatsija Karayan! Å, om han bara får fortsätta vara sig själv även i de kommande filmerna... Men det finns mer som var bra i den här filmen.

En hård, tuff ja rentav osympatisk kvinnlig skurk är vi inte bortskämda med i filmlandet Sverige ( mest för att det av oklar anledning ska skildras som att kvinnor utan undantag är offer och ingenting annat). Jonna Järnefelt är som klippt och skuren för den här rollen och det finns inga sympatiska eller förmildrande drag över karaktären Kaie. Wunderbart, truley wunderbart! Sedan kunde man gott ha gjort henne till något mer än efter standardmall 1A för hur en klichéaktig skruk ska vara, men jag är nöjd så länge man visar upp att även kvinnor kan vara lika tuffa och hårda och onda som män. 

Mina lovord är inte avslutade. Härmed varnas ni som vet om att jag regelbundet sågar svenska filmer och ber er hålla fast i stol eller liknande stabila föremål för att inte falla omkull! Jag älskade karaktären Seths sätt att fullkomligt blåsa superduktiga Sophie! I föregående film, framför allt, tror hon sig ju ha kontroll över en psykopat, ja hon är rentav stöddig och tycker att hon själv är en alldeles utomordentligt duktig flicka. Som Nelson i Simpsons skulle ha uttryckt det: Ha-Ha! 

Och sist, men inte minst- kommer Johan Falk att hamna på den lettiska maffians "röda lista"? Det lät i alla fall hotfullt när maffiosernas advokat avslöjade vilken polis som hade varit mest delaktig i att göra livet surt för deras affärer i Sverige. Blir mycket intressant att se vad det här kommer att göra med handlingen framöver. 

Men visst finns det en del fel i den här filmen också. Den här gången är det Mikael Tornvings figur som stör mig mest, på grund av att man så övertydligt visar att han är trött på jobbet på grund av att han tycker att han får för lite tid över för familjen. Scen ett- han är på fisketur med ungarna men blir störd av ett jobbrelaterat samtal. Scen 2- han sitter i bilen och stirrar blint på en reklamaffisch med texten: ta vara på livet. Hur mer övertydlig vill man egentligen vara? Vi fattar galoppen, liksom. 

Sedan dottern till Falk, Nina. Hon lyckas göra samma misstag som så många andra kidnappade döttrar/kvinnor har gjort i otaliga andra filmer. Var finns nya idéer inom det här området? Något nytt måste man väl kunna hitta på... Som att de kidnappade faktiskt får lyckas med att rymma. Bara en sådan enkel grej skulle revolutionera alltsammans, för då skulle snutarna inte alls ha en aning om var offret skulle befinna sig. Ponera vidare att offret har tappat bort telefonen, drogats med något som gör att minnet inte alls vill fungera och vandrar omkring helt ovetande om någonting, åt ett håll- fel håll! Osv... Det går att göra en del här, hallå!

Upplösningen tycker jag inte om heller. Den är för enkel, även om det var roligt att se hur Falk ger igen på Kaie. Men varför kalla in insatsstyrkan när man vet, vi tittare också, att Falk klarar biffen på egen hand. 

Men som sagt, överlag jävligt positiv och kanske den bästa Falk-filmen på länge. När Johan Falk ger sig av helt på egen hand så blir den här karaktären bra på riktigt. Hoppas, hoppas att det här inte var enda, eller sista gången, som Falk får agera ensamvarg!

Den oro som jag hade efter den actionspäckade föregångaren visar sig vara i det närmaste obefogad i Alla råns moder och återigen bevisar regissör Anders Nilsson att han behärskar hantverket och att han vet vilka tumskruvar som ska dras åt för att göra det åtminstone intressant nog för att man ska vilja se klart filmen. Allt är inte rosaskimrande diamantörhängen och i vissa fall hade jag även här önskat att Sverige förfogade över de ekonomiska muskler som liknande snutserier har på andra sidan Atlanten. Men för att vara svenskt så blev jag mest av allt positivt överraskad över hur man genomför värdetransportrånet i en vägtunnel- även om det ibland blir väl så teatraliskt över alltsammans samt att det naturligtvis måste finnas med en transportör som offrar sitt liv i ett föga övertygat, men mycket förutsägbart, försök till att avstyra rånet. 

Dessvärre är det här också svensk film och med det innebär det att det måste finnas med ingredienser lika självsäkert som att det måste finnas rent vatten i våra kranar- Falks familj måste bli mer intressant och få ta större del av handlingen och därmed tvingas vi tyvärr utstå en tämligen tråkig och intetsägande love story mellan Falks dotter och någon stroppig pojkjävel som är så trist så att klockan stannar. I de originalfilmer som Johan Falk härstammar från finns tydliga tendenser till att Falk är allt annat än en familjeman och om man ska följa den karaktären i serien som spottas ut så blir det en motstridig Falk som vi får se.Han jobbar i grupp, han är med familjen, han käftar inte emot sina överordnade och han gör inte speciellt mycket på egen hand längre.

Sedan har vi också de obligatoriska, tråkiga bifigurerna som knappt en jävel bryr sig om. De är så gråa och trista att jag bara kan erinra mig vad en av dem heter, Niklas- som ständigt får käfta emot den nyanställde kollegan som av lite oklar anledning hela tiden misstror Falk och hans kvalitéer. Men detta "spänningsmoment" har vi dels sett till leda vid det här laget och dels har det funnits med i så många andra snutfilmer att det blir närmast parodiskt det som utspelas i Falk-serien. Och sedan, naturligtvis, Sophie Nordh som på grund av mindervärdekomplex dels i en scen får Niklas att skrika och gnälla under en träning och dels är livrädd för Seth men som ändå iklär sig rollen som duktig flicka för att införliva storgangstern i samma roll som Frank hade.

Och på tal om Seth, så har han vuxit i mina ögon nu när inte allt handlar om Frank. Vilken snubbe, och vilken skådis som ger sådan kraft och pondus till den här karaktären. I Alla råns moder får han större svängrum, och det utnyttjar Jens Hultén på ett ypperligt sätt. Jag vet inte riktigt vad det är men något gör att man både kan bli otroligt skrämd av Seth samtidigt som man ibland inte vet var man har honom. Stort plus här och jag hoppas verkligen att Seth får fortsätta blomma ut i de kommande filmerna. 

Nu har Alla råns moder gjort mig väldigt nyfiken på hur alltsammans fortsätter och från och med nu hoppas jag verkligen att det inte ligger någon rejäl dipp längre fram utan nu är jag bortskämd med hygglig spänning och intensitet nästan hela speltiden, och så vill jag även i fortsättningen ha det!

Det var minsann inte mycket till rast och ro efter det att vi fick börja med att prova arbetskläder, sedan var det ut på fältet som gällde och inte mig emot men samtidigt kom många mikropauser under dagen så man fick chansen att hämta andan samtidigt som det var lite ofrivilligt, tiden går så låååångsamt när man bara står och väntar. 

Till att börja med är jag jävligt glad över att konstatera att det är trevligt folk som man har varit med under dagen, så det lovar gott. Det är högt i tak och man har fått höra både det ena och det andra och det tredje. Däremot är det ju faktiskt jävligt tråkigt... att det är knappt någon kvinna där. En städerska, som bara syns till vid dagens början och dagens slut. I övrigt bara gubbar överallt!Var, åh var, finns de där kvoteringshyenorna när de som bäst behövs? Varför är det alltid så ont med brudar på sådana här ställen? Det var likadant på jobbet man hade i somras, och nu återupprepar det sig allt om igen. Kom igen, tjejer! Om ni nu ska bli brandmän är det här perfekt att börja med för ni får hålla på och lyfta tunga saker. Men i dag var det tämligen lugnt på det området och det är jag tacksam för. Varierande, är ordet för dagen! Med skruvdragare i högsta hugg har jag fått montera ned ett flertal träbord som ska göras redo inför företagets flytt. 

Sedan kan jag konstatera att det ser ut att utveckla sig till att någon med högre makt än mig själv tycks ha bestämt att jag ska syssla med sådant som jag inte alls hade kunnat tänka mig att göra i framtiden om någon hade frågat mig på gymnasiet. Jag såg framför mig ett kontorsjobb, möjligen ett där man sitter stora delar av dagen fastklistrad vid någon datorskärm, och inte såg jag framför mig att jag skulle bli någon... vaktmästare. Inget ont med det, verkligen inte. Men.... Det är inte jag. Jag trivs inte sådär överdrivet mycket i den rollen medan de som jag jobbar med gillar det och är hur bra och kunniga som helst. Tvättäkta vaktmästare som dessutom tycker om att pilla, skruva, montera, spika, såga och allt sådant även på sin fritid. Men sådan är inte jag. Jag är på alla sätt och vis definitionen av att ha tummen mitt i handen, fråga bara dem som jag jobbade med i somras när det var dags för "maskinvård" och det skulle skruvas och joxas... Jag var sämst i klassen och de övriga tog snabbt över och klirrade biffen på mindre än två röda sekunder. Om jag hade fått fortsätta hade det inte varit gjort ännu... 

Så jag är osäker på om jag ska slösa bort ytterligare tid med att göra sådant som jag avskyr att hålla på med, något som är för mig totalt ointressant. Eller så lyckas jag så bra med att föreställa som intresserad att jag till och med lyckas lura mig själv en vacker dag? Ska prova på städgrejen som de har och se om det passar mig bättre, men om inte det heller känns så upplyftande är det jag som styr stegen mot Arbetsförnedringen och i alla fall försöker hävda att  jag är inne på helt fel bana i tanken på vad som skulle kunna vara mitt framtida yrke... 

Juleländet som ska "lysa upp stan" i juletid men som uppskattas av få och som ingen stadsbesökare knappt ens lägger ned tid på att se på. Som myror i en myrstack ränner folk omkring precis som att en skylift inte alls står där framför dem, utan de ska helt enkelt ta sig över den på något sätt och ger blanka fan i att det finns risk för att både skylift och juldekorationer kan falla ned i skallen på dem. Shoppingberoende eller vanligt svensk dumhet, vilket av dem är det? 

Aldrig har jag använt en skruvdragare mer än vad jag har gjort idag då det här bordet skulle monteras ned för att användas som ved till någon brasa. Det är skönt att alla sådana verktyg är elektrifierade nu för tiden, annars hade det blivit betydligt svettigare än vad det blev till sist. 

Det gick snabbt, mycket snabbare än vad jag hade förväntat mig i alla fall, och veckorna före jul blir inte riktigt så lugna som jag hade föreställt mig. Att man ska börja på ett helt nytt ställe imorgon, träffa nya människor och att få ett perspektiv på vad alltsammans går ut på gör mig stressig och nervös på samma gång. 

Jag tycker inte om när det är såhär luddigt och otydligt i kanterna, men förhoppningsvis har det blivit lite tydligare imorgon och kanske man får ett hum om vad det går ut på. Men som sagt, ovanligt snabbt marscherat från Arbetsförmedlingens sida för en gångs skull. Jag är fortfarande milt förvånad över hur snabbt saker och ting kan gå ibland. 

Och därmed har man inte riktigt hunnit landa i den "nya" verklighet som man snart befinner sig i. Det ska förhoppningsvis gå snabbt att känna sig på fast, stabil grund igen men samtidigt känns det som sagt att man inte har riktigt koll på läget och vad man eventuellt ska förvänta sig. Grogrund för olika tankar som snurrar omkring som ilskna getingar omkring en bikupa och man har tusen tankar och fem funderingar utan att de riktigt lyckas ta fast form. Jag vet inte ens riktigt var det är jag ska befinna mig vid 07.00 imorgon. Som tur är, har man i alla fall ett telefonnummer att ringa till om det skulle fullkomligt skita sig med platsen och känner jag mig själv rätt (vilket jag gör ganska väl vid det här laget) kommer något åtminstone att skita sig! 

På skakig grund befinner man sig i alla fall den här måndagen, men det återstår att se om det inte kan bli lite stabilare mark efter imorgon...

När det är urfadern till hela Johan Falk-konceptet som tar hand om rodret kan man nästan alltid vara säker på att det kommer att smälla ordentligt. Och det gör det sannerligen i De 107 patrioterna, och det smäller nästan mer under den här filmen än vad det gör 00.00 på nyårsnatten. Bra så, men sedan hamnar mycket av det andra på undantag. Joel Kinnamans sorti ( inte den slutgiltiga om jag ska tro på det man har hört) från händelserna är inte helt lyckat genomfört och med en såpass viktig funktion som den här figuren har haft hade man nog kunnat ge detta lite mer tid ändå. Sedan slarvar man också med Meliz Karlge vars karaktär Sophie helt plötsligt får någon form av utbrott och vänder sig till chef Tornving för att få klaga av sig lite- men sedan blir det inte så mycket mer med det. Det kanske kommer mer i de övriga filmerna, men jag har svårt att se poängen med utbrottet överhuvudtaget? Och jag tycker att hon, precis som de andra i gruppen, borde vara beredd på att få göra skitjobb ibland utan att direkt börja misstro sin chef?

Sedan fanns det en viss spänning i det faktum att det fanns 107 gömda patrioter utspritt här och var, som efter ett sms bara kunde ge sig av och invänta order på att "kriget" skulle ta sin början. Att Sverige sedan inte har resurserna att på riktigt visa hur landsomfattande dessa patrioter var är en sak, men här räckte det i alla fall med spänningen som den gav. 

Det här var nog den mest actionladdade Johan Falk-filmen jag har sett på länge, vilket logiskt borde betyda att det i nästa film har lugnat ned sig betydligt och att det då satsas mer på drama-delen tyvärr. De resurser som filmfolket förfogar över räcker inte till att låta Göteborg förvandlas till ett vilda västern varje gång, men det var i alla fall ganska underhållande den här gången. Synd bara att finalen blir groteskt överspelande och att den framför allt inte blir särskilt mycket av nagelbitarspänning. 

En detalj i de "nya" filmerna som jag däremot ogillar skarpt- att Falk, både i denna och i den förra, återvänder hem efter avslutat uppdrag. Familjefadern-polisen har andra polisserier redan rett ut tillräckligt mycket och jag vill verkligen inte att Falk ska vandra den vägen. Jag ser hellre att han sitter kvar i GSI-högkvarteret och dystert tittar ut genom ett fönster eller liknande i slutet i stället för att dra hemåt och spela fotboll med sonen... 

TV4 drar igång med ett Johan Falk-maraton och inte mig emot egentligen eftersom det flera söndagskvällar i rad nu inte har funnits något bra alls att slötitta på innan helgen tar slut och en ny vecka tar sin början. Falk är på inget sätt någon favorit, och det är inte heller svensk film överlag, men som hjärndöd och utan minsta krav på engagemang hos tittaren duger det fint som avrundning på helgerna. Mycket har jag glömt från de tidigare filmerna men samma tempo och samma uppbyggnad från de tidigare verkar även de nya filmerna ha och det är nog att betrakta som ett stort minus- de nya filmerna leker med samma budget som de tidigare i serien vilket gör att man desperat försöker få det till att en del av handlingen utspelar sig i Tyskland men hade lika gärna kunnat vara inspelad någonstans i mindre välkända avkrokar av Göteborg. Jag är faktiskt inte helt säker på att filmfolket befinner sig i Tyskland i filmens inledning, men jag känner till Tyskland för dåligt för att helt säkert kunna uttala mig. Men James Bond-inledningen gillades inte alls av undertecknad. Varför svensk deckarfilm lider av mindervärdeskomplex och alltid försöker leka i alltför stor kostym än vad vi faktiskt har råd och talang med övergår mitt förstånd. Bra blir det sällan.

Men innan detta får vi se hur sonen till Johan Falk klättrar upp i ett träd och faller- en scen som lika gärna hade kunnat vara inspeld år 1930, men jag tror banne mig att pojkens fall hade varit mer realistiskt utfört om filmen hade spelats in 50 år tidigare. Det ser helt enkelt förjävligt och inte trovärdigt ut alls. 

Att man senare under filmens gång låtsas som att CGI har befogenheter som bara CIA använder sig utav i kriget mot terrorismen gör att man bara börjar sucka och vill slå ut med händerna och ilsket säga "vafan". Att denna superpolisgrupp mitt på blanka dagen kan kidnappa och lite lätt ägna sig åt misshandel av en misstänkt, tja som sagt, James Bond-komplex här...

Och trots att Frank Wagner lagt av med sitt infiltrerande så måste naturligtvis den här seriens golden boy införlivas i samma roll som han hade tidigare, och det genom en tråkig detalj som förmodligen skulle göra att den här filmen skulle få lite mer djup- Wagners flickväns brorsa hamnar i trubbel efter en spelskuld och blir dödad som smör på laxen och Wagners hämnd blir ofrånkomlig men dessutom- hämnden är nog en av de tråkigare jag har sett på länge. 

Det stora problemet för svensk film kvarstår dock, man hör för fan inte vad folk säger i alldeles för många scener. Jag vet att jag inte har något större fel på hörseln men ändock räcker det inte med att höja volymen till hälsovådlig nivå för att man ska höra vad människorna säger i "upprörda eller gråt"-sekvenser, men det är jävlar i mig omöjligt. Obligatorisk textning borde vara ett av grundkraven för svensk film. Eller ingår det inte längre på skådespelarutbildningar som krav att man ska kunna tala tydligt? Jag får börja gå en kurs i läpp-och munrörelse-läsning för det här irriterande problemet verkar kvarstå i svensk film för evinnerliga tider framöver. 

Johan Falk: Spelets regler var väl inte direkt någon ljusglimt i höstmörkret och innebar ingelunda att man sitter på helspänn inför kommande Falksöndagar. Jag hoppas dock att någon av de nya filmerna kan bringa lite glädje trots allt...