Det känns som att man ser en och samma film gång på gång på gång, och det är länge sedan sådana där riktigt gamla, härliga b-filmer fanns tillgängliga... När nu Netflix och Viaplay har kommit är utbudet förstås snålare än vad Joakim von Anka är med att dela ut en slant, men de där filmerna som en gång i tiden orsakade panik lyser ilsket med sin frånvaro. Konstigt, tycker jag för även om filmerna är gamla och utdaterade idag så är de ändå oftast roliga att titta på och så kan man minnas tillbaka till en tid då en film inte nödvändigtvis var beroende av att spela tillbaka varenda dollar till filmbolagens digra fickor. 

Men nu har man hört via djungeltrummorna att en filmkorsning av sådant slag som förekom ganska frekvent förr i tiden kan vara på gång och då handlar det om en korsning mellan filmerna Anaconda och Lake Placid. Jätteorm vs jättekrokodil således. Det smakar nästan bättre än vad söndagssteken gör i min mun, och det kan bli en härlig strid att beskåda förhoppningsvis. Blanda i en stor portion humor i degen också så borde man lyckas få till åtminstone en härlig film att titta på en seg söndagseftermiddag!

Vi tackar blandalltmittsvammel för att ha gjort mig uppmärksam på den här låten i början av månaden oktober, och jag tror banne mig att jag har lyssnat på den två gånger varje kväll ( om inte mer) under den här månaden. Jag vet inte riktigt varför jag tycker om den, men jag verkar ju inte vara ensam om att göra det. Det är något med hur löjlig den är samtidigt som den är... ja, något mer. Vet fan inte vad det är.

Tom Selleck is back som Jesse Stone och mycket lite sedan sist har egentligen hänt, även om jag gärna hade sett filmen före den här, Death in Paradis, eftersom det verkar hända en del i den; sekreteraren Molly är borta för att hon är gravid och Jesses store beundrare på stationen Stu "resväskan" ligger i koma efter att ha blivit skjuten. Men framför allt tycker jag att Sea Change hänger ihop lite med Night Passage eftersom två figurer gör en liten comeback i denna. Men efter det här är det inte mycket som inträffar direkt och för att låta karaktärerna slicka såren efter händelserna i den förra filmen så handlar den här om ett gammalt fall som inträffade 1992, så spänningsfrekvensen är tämligen låg. 

                                          LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är aldrig roligt att känna att man återupprepar sig men eftersom mycket av det som finns med i de två andra filmerna jag har sett även finns med i den här, så blir det tyvärr så att man måste upprepa sig som en trasig skiva. Jesse fortsätter att dricka alldeles för mycket, och den här gången har en av Jesses kollegor börjat hysa agg mot chefen och skvallrar om att han dricker mycket. Jesse fortsätter av outgrundlig anledning att snacka med sin exfru i telefon varje kväll, förutom under en kortare period då exhustrun "träffar någon". Det blir helt enkelt inte mycket mer spänning än såhär och för min del är det alldeles för lite och alldeles för händelsefattigt. 

Vad är det med Jesse Stone-filmerna och hundar? Här en gammal bekanting från Stone Cold.

"Jag är polischef, jag vet allt" och Jesse ligger i för att veta allt också!

Och här blir det action så det dånar och dundrar... Eller inte, skottlossningen är snabbt avslutad.

Sedan finns en sak som jag tycker kunde ha fått lite mer utrymme- nämligen en tonårstjej som anmäler en man för våldtäkt men som det sedan visar sig vara en falsk anklagelse ( även om man kan ifrågasätta mannens höga ålder och val av ålder på tjejer), men jag undrar hur ofta sådana här saker inträffar i verkligheten och när de gör det, hur ska den anklagade på något vis kunna bevisa sin oskuld? Det värsta jag kan tänka mig, bland mycket annat, är att bli falskt anklagad för något och därmed reagerar jag starkt när något sådant finns med i den här filmen utan att det direkt blir något allvarligt av det mer än att Jesse säger åt tjejen att hon måste bli vuxen.

Jag kan ha fel men det verkar inte som att det finns mycket pengar att spendera för Jesse Stone-teamet och särskilt tydligt blir det när man lite här och var i Sea Change snackar om att en bilracinghelg försiggår men man får aldrig se några bilar eller ovanligt mycket människor i det lilla samhället. Det känns lite torftigt nu för tiden minst sagt. Det är dessutom mer fart och fläkt att sitta och titta på medan en kaffebryggare fixar kaffet, och kanske dessutom lite spänning, men här saknas allt sådant och det känns som att vara tillbaka i skolan och bara sitta av tiden under en tråkig biologilektion. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln för att ha lyckats undvika att titta på klockan på mobilen, datorn eller armbandsuret. Men det var inte Jesse Stone: Sea Change som trollband mig utan ren och skär envishet som gjorde det möjligt att inte se hur länge det var kvar av filmen... 

Fördömt, men jag hade ett fel av 14 frågor och det på grund av minnesförlust- " Vad heter den svenska bondbruden Kristina Wayborns roll i "Octopussy"?" Fan! Men däremot lite stolthetskänsla utav följande information: 

" Av de 5118 personer som har gjort testet fick du ett högre resultat än 3960 (77%)". Men man ska ha sett minst fem James Bond-filmer för att svara fel på majoriteten av frågorna och är man en som tycker om Bond torde man klara av att svara rätt på i princip alla frågor. Så gör ett test själv och meddela gärna sedan vad ni fick... Och naturligtvis klarar man av testet utan att konsultera Google;P

http://www.expressen.se/noje/har-du-koll-pa-bondbrudarna/

Är lite förvirrad... Den förra filmen i den här serien kom enligt imdb.com 2005 och Night Passage kom 2006 men ändå ska man tydligen se den här filmen först innan man kollar på Stone Cold? För i den här kommer Jesse Stone till Paradise falls och tar över jobbet och träffar alla nya kollegor, medan i Stone Cold så är allt detta redan ordnat så det blir liksom i lite fel ordning. Men det är inte oöverkomligt, man hänger med bra ändå men jag tycker det är segt med första film, eller första boken, i en serie. Första Harry Potter te.x tycker jag är olidligt tråkig då allt måste presenteras och förklaras men sedan brakar det loss mer och mer. Likadant för Jesse Stone-serien även om Jesse tar kontroll direkt och bland annat skiter i reglerna och sparkar en våldsam make i skrevet för att bevisa vem av dem det är som bestämmer. Förutom förvirringen om vilken film man ska se först så puttrar den här filmen liksom den föregående på i lagom takt. Det viktigaste i den här filmserien är uppenbarligen inte deckardelen- man vet tidigt vem det är som är förövaren liksom Jesse Stone vet ganska tidigt vem som är den skyldige. Men med det är upplägget tycker jag man borde ha lagt ned mer i karaktärerna, men det är egentligen ingen man bryr sig om på riktigt. Jesse är ungefär som hundra andra tv-deckare och har problem med spriten och har ett havererat förhållande bakom sig (har vi hört detta tidigare?). Det finns liksom ingenting nytt alls här.

                                        LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Night Passage kändes betydligt mer som den tv-deckare den är jämfört med Stone Cold och detta mest när bilden fryser för att markera att "här blir det reklam". Men Tom Selleck passar riktigt bra som Jesse Stone och jag undrar lite om det finns något som skulle kunna göra den mannen stressad eller orolig. Däremot förstår jag inte varför han ska envisas med att snacka på telefon med ex-frun? Och varför finns det inga datorer i den här världen? Man förklarar inte i vilken tidsperiod den här filmserien utspelar sig, men det finns i alla fall fula, stora mobiltelefoner här vilket inte fanns i Stone Cold. Så jag har lite svårt för att sätta in i vilken tidsera det här utspelar sig i egentligen. 

Redan innan ankomsten charmar Jesse Stone kvinnorna....

Spänningen är olidlig... Eller inte!

Usch det här var en riktigt jobbig scen.

Precis som i Stone Cold finns det en hund inblandad i dramat, med ett riktigt tråkigt slut för Jesses älskade kompis. Jobbigt värre. I en sidohistoria även denna gång ser Jesse till att en tonårsflicka får råd och hjälp från att dels hata sin farsa och dels inte röka joint. Ibland blir det faktiskt lite för mycket all-american-man över Tom Selleck, allt som saknas är den sedvanliga tandpetaren i mungipan och stora, svarta solglasögon men Selleck nöjer sig med en blå keps...

Jag vet inte, kanske är böckerna som de här tv-filmerna bygger på mer populära i USA än vad de är här hemma men jag begriper inte alls varför det finns så många filmatiseringar av de här medelmåttiga, och ganska tråkiga, deckarna. Om det inte vore för Tom Selleck i huvudrollen så hade väl knappt någon alls brytt sig om de här filmerna... 

Hallå, var är TV4 med den stora pengasäcken för "standarddeckare som passar perfekt på söndagskvällarna i avsaknad av svenska diton a la Wallander och Beck?" Den enda egentliga skillnaden med den här är att snuten som spelas av Tom Selleck inte svarar Wallander eller Beck när han presenterar sig, utan har ett lite fräckare namn- Jesse Stone. Det är bara ta fram standardmodell formulär 1A och pricka av klyschorna; * är Jesse Stone en före detta snut som hamnat på vischan efter att ha haft problem från en storstad? Yes. * Dricker han för mycket? Ja. * Jobbar han för mycket? Ja. * Är han beundrad för sin kompetens av en yngre kollega som precis hela tiden stirrar storögt som ett barn på julafton så fort Jesse gör något, hur litet det än må vara? Ja. 

Ja, så jag undrar fortfarande varför TV4 inte har kommit med sina pengar och köpt in den här filmserien på bästa sändningstid på söndagskvällarna. Det enda som verkligen var bra med Stone Cold var att Jesse Stone tar hand om en gullig hund. I´m a sucker för hundar på film, och speciellt när de hjälper huvudpersonen på ett sätt. Resten av filmen är lika lättbortglömt som att försöka komma ihåg vad man åt till frukost förra måndagen.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det var ändå lite roligt att återse Tom Selleck, som jag inte sett på länge i något sammanhang, och han gör det bra som äldre polisveteran i en sömnig liten stad som upprätthåller lag och ordning med ett osvikligt lugn. Att det sedan blir lite väl otroligt att ett Bonnie och Clyde-par kommer till just den lilla hålan är inte Sellecks fel, men att det sedan helt och hållet blir ospännande är ett jävla stort minus och jag undrar varför man orkat göra en film som ska föreställa en deckare men där svaret kommer ungefär halvvägs in? Och Sellecks karaktär känner ganska tidigt av vilka som är de skyldiga till morden. Gäsp-varning halvvägs in i filmen med andra ord! 

Naw, hunden får vara med på det här sättet i eftertexterna till och med....

Problem med alkoholen vare ja.

Tusen år yngre kvinna har den j*äveln också så klart...

Hur fan bär han sig åt? Det måste vara Hundtricket helt enkelt?

Det enda förutom hunden som jag gillar med den här filmen var sidohistorien med den stackars tonårstjejen som blir utsatt för gruppvådtäkt, men Jesse och company fixar det på ett sätt som man verkligen hoppas inträffar i verkligheten också, någonstans. 

En snabb titt på imdb.com ger vid handen att det finns en hel del filmer till med Jesse Stone och hans äventyr och jag kan ärligt talat inte förstå hur det kan vara möjligt? Men å andra sidan, Sverige har lyckats prestera 32 filmer med Wallander och tja, minst arton filmer med Beck så det är möjligt att spinna vidare på en och samma tråd i princip hur många filmer som helst. Det tror jag faktiskt säger mer om tittarna än om regissörer och filmfolk, folk vill ha rutiner och något välbekant att titta på medan de tuggar långsamt på en lagom blodröd söndagsstek. Tragiskt helt enkelt, tragiskt. 

Som om du visste skillnaden på linne och tröja 

så ock visste ni att allt var dolt i tjock dimma.

Som ett utbrunnet ljus slockade du,

utan att tala om hur eller varför du

valde att sticka iväg.

Det svarta håret mörkare än vinternatten,

blodröda fylliga läppar det enda som lyste upp dig

en vit tandrad blottad, se

fanns där en vit huggtand i din mungipa?

Som svar på den outtalade frågan,

som svar från en huggtand du dränerar mig på liv och själ.

Ibland är det bättre vara död än att vara levande.

Varför valde du att döda mig istället för att med mig leva tillsammans?