Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitter och delar på pengarna i en liten lya mitt i vildmarken tillsammans med Björnligan. Men den känslan har man ändå haft, eller i alla fall sedan ungefär halvtio på måndagsförmiddagen då samtalet kom. I vanlig ordning hade jag inte tänkt besvara samtalet, men något var bekant med numret som visades på displayen. Som vanligt hade jag glömt bort att det på en smartphone krävs en liten rörelse med tummen för att man ska svara på ett samtal och hann bli aningen stressad över detta innan någon del av hjärnan slog mig i frontalloben och gallskrek: "Men för in i helvete". 

Det visade sig vara väldigt bra att jag svarade för det jag fick höra i telefonen gjorde att jag först inte begrep vad fan det var som hade hänt, och jag trodde för något ögonblick att jag måste ha drömt alltsammans. Följande information överlämnades till mig- i slutet av mars ska jag börja på stället jag jobbade på förra sommaren, och inte som praktikant, nej nej utan som anställd och med vanlig, jag skriver det igen så att jag faktiskt kan tro på det, vanlig lön. Nyp mig i armen sextusen gånger just där och då, och jag hade ändå trott att jag låg och sov för det lät alldeles oerhört som en dröm som spelades upp för mig och jag måste ju vakna snart och inse att klockan är egentligen 03.40 och det är bara några futtiga timmar kvar att sova innan man måste kravla sig upp och påbörja måndagen. Men nej, jag befann mig i klarvaket tillstånd, jag hade precis varit och städat ridhuset och precis börjat på det nya stället, så det kunde helt enkelt inte vara en dröm, allt var alldeles för verkligt.

Och här sitter man nu, med beskedet om att man bara har några veckor kvar på det här stället och att ett Eldorado väntar runt hörnet, ett Eldorado som kommer att göra mig, äntligen, till en anställd. Det är nästan sjukt att man kan bli så glad över något sådant, men flera jävla år som "bara" praktikant ser ut att äntligen vara över. Och det ställe jag är på, kommer jag inte att sakna. Av flera skäl som nämnts tidigare, och så finns det fler men den enskilt viktigaste i sammanhanget torde vara att jag helt enkelt inte alls har kommit in i gruppen och att det fortfarande känns som att det är en isvägg som skiljer mig åt från de andra. Och när det är så blir det helt enkelt inte särskilt roligt.

Plötsligt känns det som att februari aldrig kommer att ta slut, men det kommer månaden att göra och snart är vi inne i mars. Men tiden kunde faktiskt gå bara lite, lite fortare från och med nu. Ja, det skulle inte skada om vi kunde strunta i februaris resterande dagar, och skicka in mars med fanfar och trumpettjut så fort det bara är möjligt. 

Men vad i all sin dar gör en grinig gubbe, tecknad av undertecknad, på den här väggen i det här sällskapet av bilder?;) Fan, kom på försent att jag naturligtvis borde ha signerat den också!!!