Det är bara att konstatera, till stor förvåning om inte bara för min del, att sommarens köp av smartphonen Sony Xperia Go faktiskt var lyckad. I början var jag mycket tveksam, för att inte säga nästan skräckslagen, och i vanlig ordning målade jag fan på väggen innan jag ens hade öppnat kartongen med den nyköpta mobilen. Jag var myckete tveksam, och hade en klump i magen i två, tre dagar efteråt och funderade allvarligt talat på att gå tillbaka med mobilen och återgå till min vanliga, trygga phone med knappar. Som tur var gjorde jag inte det utan fick lite av fan i mig och med ett avgrundsdjupt, ilsket demonvrål öppnade jag kartongen, fick igång smartphonen ( till min stora förvåning och glädje) och tja, började lattjo lajba lite med den och ju längre jag höll på desto mer förvånad blev jag över hur jäkla enkelt det var att komma igång med smartphonen. Datum, tid, lite andra pilla-inställningar ta mej fan på en höbal men allt gick riktigt bra och allt fungerade. Annars brukar det ligga till som så att "jag hatar teknik och teknik hatar mig", ett hat-hat-förhållande som åtminstone fram tills nu alltid har varit gällande. Men inte med Xperia Go som nästan skrämmande enkelt har fungerat från första början. Och ännu mer förvånande är att ingenting har gått fel trots att jag har experimenterat och lekt en hel del med mobilen sedan jag fick igång den! Det är just nu bara sms-funktionerna som strular en aning, van vid knappar som man är ( och som man ju är uppvuxen med, till skillnad från alla snorungarna som föds med touchkänsliga fingrar). 

Nej ibland är det faktiskt riktigt lyckat med nyköp. Smartphonen har jag bättre koll på än vad jag har med den nya laptopen som också köptes under sommarmånaderna. Windows 8, I don´t understand that at all. Och hela datorn är segare än sirap och alla sidor man försöker ladda upp tar evinnerlig tid de gånger de inte hakar upp sig, förstås. Bläh! Den här gamla laptopen som fungerar perfekt ska jag ha med mig till och med till åderdomshemmet ( om man nu får hamna där någon gång, det är ju inte helt säkert längre). 

Saknar dig old pale, speciellt dina underbara knappar...

Pust, om det här ska vara ett av de dyraste filmprojekten så har man verkligen lagt slantarna på ganska häftiga actionsekvenser och att få huvudpersonen Brad Pitt att se häftig och cool ut i långt, gult, stripigt hår. Det funkar väl förvisso ganska bra, och sanningen att säga hade jag ganska roligt under den här åkturen. Men det är inte konstigt att man i alla fall som en synvilla blir underhållen då filmen verkligen rivstartar i princip på en gång och därefter handlar det om att fly från punkt a till punkt b och vidare till punkt c och punkt d. Sen när man får lite andningspauser så hinner tankarna börja komma ikapp och medan man frustar som en travhäst som sprungit tre V75-lopp, så spricker ändå cementen en aning. Känslan mot slutet är- hade man ändå inte lite mer att säga än det här? Slutsatsen blir att vi,mänskligheten, är fullkomligt pissrädda för att en farsot liknande den som Digerdöden eller Spanska sjukan snart ska svepa över jorden. Vilket enligt de flesta forskare kommer att hända igen, så det passar ju utmärkt att vi har många sådana här epedemifilmer rullande här och var. 

                                         LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Jag halvhatar Pitten i den så glamourösa situationen att inte bara är han familjefar och har två vackra döttrar och en underbar hustru, det är självklart amerikanen som räddar hela världen ( oj vad oväntat). Och det är inte mycket nytt under zombiesolen här heller, det mesta har vi sett och zombierna är av det snabbare slaget i den här filmen och rusar utav helvete och är snabbare än pantrar i sina rörelser. Inget nytt. Det blir till och med löjligt ibland när zombierna bildar en mur av sig själva för att ta sig över en mur. De lyckas dessutom få en helikopter att störta genom att använda sig av samma stunttrick. 

Den riktiga undergångskänslan vill inte heller riktigt infinna sig för mig. Visst får man se en hel del förstörelse, och häftigast var att se Israel-Jerusalem bli invaderat och ödelagt, och det här mer storskaliga är som jag ser det en fin utveckling sedan man i 28 dagar senare fick se ett ödelagt London som verkligen bidrog till att filmen kändes som en betraktelse efter den stora undergången. Men i World War Z färdas man hit och dit men ändå gör det inte riktigt att man känner att det är kört över hela världen. 

Det blir också vansinnigt trist när Pitten lovar hustrun att ringa en gång om dagen och sedan måste leva upp till löftet, och alla vet ju hur frugan kommer att reagera när samtalen uteblir och om det inträffar något som gör att telekontakten upphör. Det här tjafset har vi redan sett så många gånger tidigare. Varför inte bara säga "du ser om jag kommer tillbaka eller inte". Men å andra sidan så hade vi ju inte fått se hur frugan och ungarna har det på sin trygga plats bland militären medan Pitten offrar sitt liv ute på fältet. Åh, vad jag hade "saknat" de scenerna... 

D            

Det är också i sammanhanget tråkigt att World War Z är en storbudgetfilm från Hollywood för det betyder ju en sak- våldet är återhållsamt, knappt att något blod skvätter nämnvärt ( vilket jag tycker är en av de viktigare detaljerna i zombiefilmer) och inte heller svär våra kära hjältar. Hur jävligt det än ser ut att vara, så är det inte så mycket som en enda som utbrister i "fuck" eller "damn" eller liknande. Så, lite för "städat" tycker jag att det är. Kom igen, det handlar om världens undergång, biljoner människor dör eller blir infekterade ( och naturligtvis ska vi hålla alla våra tummar för familjefadern med det gula, stripiga håret och hans familj alldeles oavsett hur många andra familjer som blir dödade/infekterade) men ingen kan svära? Inte ens lite, lite...

Jag har läst att boken som den här filmen bygger på har en hel del annat än kampen för överlevnad och att boken innehåller en hel del satir över bland annat det amerikanska samhället ( något som naturligtvis är helt bortblåst i filmatiseringen). Är jävligt sugen på att läsa boken och ska försöka göra det medan man har filmen i färskt minne så man får se hur mycket som har förvrängts och plockats bort. 

Hela slutet fick filmas om när testpulik tydligen inte gillade originalslutet, och jag kan inte svära på att man utan denna kunskap på förhand hade tyckt annorlunda, men nog känns slutet trots allt en aning konstigt på något sätt. Inte riktigt det där slutet som man hade förväntat sig, liksom. Och lite av total kollaps och en riktig kamp för överlevnad försvinner när man också på förhand visste om att det redan talas om en World War Z 2. Den hemligheten hade man gott och väl kunnat hålla på ett tag till...

Det finns en hel del att anmärka på och framför allt hade jag velat ha någon mindre känd skådis i huvudrollen istället för Pitten, men det är tankar och funderingar som jag får efter att ha sett filmen. Medan man ser den är det ändå helt okej zombieunderhållning som håller gott och väl för stunden. 

Norrland får det bästa höstvädret, enligt förstasidan på Expressen. Tja, någon jävla fördel ska vi väl ha häromkring?

Det är någon form av rekord men två filmer som man nyligen har sett har fått stämpeln "zzzzz-varning" från mig. Oz- the great and powerful, tillika regisserad av en av mina favoritregissörer Sam Raimi, är precis som fallet var med Tim Burton och Alice i underlandet, den minst personliga av Raimis filmer och är enbart anpassad för den publik som ska se filmen! Lite hopp väcktes när huvupersonerna befann sig vid kyrkogården där den onda häxan sades finnas, men det blev ingenting med det och resten var sentimentalt kladd av värsta tänkbara slag dessutom dränkt med CGI så man riskerar att drabbas av diabetes efteråt. Inte ens inledningen, som man helt frankt snott från originalfilmen, där filmen går från svartvit till sprakande färg är minnesvärd. Och varför ska man bli trollbunden av Oz-världen när vi redan innan denna blivit presenterade för världarna i Avatar och nyss nämnda Alice i underlandet? Det finns ingenting i Oz som sticker ut och det är sorgligt att se att Sam Raimi har gjort en sådan opersonlig film. 

Allvarligt talat, Raimi?

_______   _____________________________     ___________________________________________    ______________

Den store Gatsby var om möjligt ett ännu värre sömnpiller än Oz. Jag förstod inte alls poängen med filmen och tröttnade desto mer när det senare visade sig att alltsammans handlar om kärlek. Suck... Det är visserligen sprakande, storslaget och det dansas och festas hejvilt,men för vad egentligen? För att Gatsby inte vågar sig till att ta kontakt med kvinnan han älskar (zzzzz). 

Leonardo DiCaprio gör ingenting fel ( mer än att säga old pale x antal gånger för ofta), men som jag har förstått det så är Gatsby alldeles för mycket framträdande i den här filmatiseringen än vad han är i boken. Men när han är med stjäl han i alla fall all uppmärksamhet, men jag kan ändå inte bli nyfiken eller intresserad av karaktären. Det är helt enkelt alldeles för tråkigt för min del, och jag kommer i efterhand knappt ihåg något alls av filmen.

Tobe Maguire känns däremot fullständigt fel som sidekick till Gatsby. Han är alldeles för förvånad, naiv och tråkig precis hela tiden och det är något med Maguires röst vid vissa tillfällen som fullständigt skär sig i mina öron. Samma problem hade han i rollen som Spider-Man, så för min del gjorde det inte alltför mycket att han fick sluta som nätspinnande superhjälte då han inte alls passade i den rollen. Dock passar han inte här heller, rejält överskattad skådis helt enkelt. 

Nej har jag problem med att somna någon gång framöver blir det den här filmen som jag slår på, för då somnar jag direkt. Den store Gatsby var så tråkig och ointressant att jag misstänker att mina ögonbryn höll på att falla i koma.

Sedan ska jag bara nämna i diskussionen som blossat upp på några håll att jag håller med dem som tycker det är onödigt att filmatisera den här boken- igen- när det redan finns en film som dessutom blev vinnare på Oscarsgalan när det begav sig. Det finns så otroligt många ofilmatiserade böcker, men istället ska man göra om en film som redan är en film för att rida på ett känt varumärke. Däremot vet jag inte hur mycket den nya filmatiseringen skiljer sig från den gamla, men jag tror nog ändå att den här versionen skiljer sig en hel del, men ändå... riktigt nytt kan det ändå inte bli när det redan finns en film som gjorts på boken.