Inte för att jag inbillar mig att något av de stora bolagen lyssnar till debattartikeln som bland annat Stig Strand står bakom men kanske det ändå kan göra så att fler på landsbygden börjar kräva sin rätt att ha tillgång till ett snabbt och stabilt bredband, må vara om det är mobilt eller fast. Det är inte enbart en fråga om att man vill kunna delta i det offentliga samtalet och kunna ta del av demokratin genom att kunna skaffa sig information och kunskap via nätet, utan ett fungerade bredband är livsviktigt för att någon affärsverksamhet alls ska kunna och vilja finnas i Norrbotten. Ganska nyligen fanns ett inslag med i Nordnytt om en affärsverksamhet som blommar upp ibland när det är dags att plocka fram skidorna, men då havererade förstås nätet och blev överbelastat under högsäsongen då det behövdes som mest. Om man kollar in operatörernas täckningskartor så ser man på en del vita fläckar över Norrland, trots löften från tre av dem att "minst" 99 procent av svenska befolkningen ska ha tillgång till 4G. Telenor går längst och skryter högst genom att i reklamen snacka strunt om en täckningsgaranti. 99 procent av svenska befolkningen i det här fallet gäller bara från Stockholm och nedåt, ingen av operatörerna tittar uppåt. 

Man kan ju hoppas på att någon skulle vilja göra något åt det här. Telia är ju upptagna med att få tillbaka miljarderna som de spenderat i diktaturer, så det är inte konstigt att den gamla dinosaurien inte har råd att uppdatera sina master häromkring. Men de andra skulle kunna plocka poäng genom att göra insatser, för pengar har dem minsann och säkert minst tre välfyllda von Anka-pengabingar utspridda lite här och där. 

Eller så kanske vi skulle satsa på något bredband specifikt för enbart Norrland som blir så mycket bättre än vad som finns på marknaden idag att stockholmarna tillslut står med mössan i handen och gnyr som hungriga hundar om att få vara med? Det vore något...

http://www.mobil.se/nyheter/4g-sverige-halkar-efter-1.522673.html?r=t

Jag tillhör inte kategorin som blev alldeles hänförd av District 9 men regissören Neill Blomkamp är ändå en av de kanske mest intressanta nya regissörer som blommat upp under de senaste åren, och det ska bli intressant att se vad han har att komma med framöver och just Elysium verkar onekligen väldigt lovande och intressant. Ett litet minus med trailern är att den tar en stund innan den kommer igång på riktigt, men av det material man får se så ser det inte alls så dumt ut, faktiskt. Hoppas nu bara filmen är lika bra och intressant som den ser ut att vara... 

http://www.moviezine.se/artikel/12230 

Om ni vill läsa lite mer och förkorva er en aning inför den här filmen så ger den här artikeln om Elysium blodad tand och ger mersmak. 

Det ända som fortfarande är lite fantasieggande efter att man trölskade sig igenom TV4-söndagsfilmen Maria Wern är undertiteln "Stum sitter guden" som faktiskt tilldrog sig mitt intresse- i alla fall för en stund innan man upptäckte vilken standarddeckare det här rörde sig om, till och med för svenska mått mätt. Eva Röse i titelrollen känns oinspirerad och direkt undrar jag vad det är som urskiljer Maria Wern från tusentals andra deckarhjältinnor som överröst oss sedan... ja, när fan började deckarvågen egentligen? Två ungar dras hon dessutom med och som extra potatismos till lingonen så har hon en älskad make som har gått bort och som Maria ägnar (förmodligen) en stund åt i varje film att deppa över tills- trumvirvel och trumpettjut- en ny karl gör entre och så ska det utveckla sig åt det ena eller andra hållet. Åh,jag begriper faktiskt inte hur folk orkar med det här gång på gång. Har vi svenskar så litet krav på en deckare? Med andra ord; man har verkligen ingenting nytt under solen här! Fan, saknade jag inte här till och med en Gunvald Larsson som kunde pigga upp tillställningen en aning? 

                                            Om du inte sett denna så läs inte mer nu!

Nej men allvarligt talat nu- vem är Maria Wern tänkt till och för? Inte den unga, hippa deckarpubliken i alla fall ty tempot är på tok för långsamt och när något händer så är det tämligen snabbt överstökat och det blir aldrig spännande. Nej, jag ser framför mig lådvinsdrickande medelålderskvinnor som möjligen kan uppskatta det här dravlet, för jag kan verkligen inte föreställa mig vilka andra som skulle kunna utgöra en publik åt det här... Jag menar, finns det inte nog med andra deckare och deckarserie att följa som det redan är vid det här laget? Det tycker åtminstone jag och Maria Wern borde ha jävligt svårt att hitta någon bredare publik eftersom det Wern har att erbjuda har vi redan sett hundratals gånger tidigare, om än inte i bättre form så åtminstone i ett mer engagerande format. Inte ens lite samhällskritk har man orkat med att slänga i här, åtminstone inte i Stum sitter guden!

Det övriga persongalleriet är nästan löjligt tråkigt... Såhär tre dagar i efterhand kan jag inte för mitt liv minnas vilka som fanns med. En äldre man med glasögon längst ut på nästippen med gråsprängt hår och en yngra, nervösare snubbe som först orederade över att han minsann inte skulle börja nätdejta men som sedan... gör just det, nätdejtar. Suck. Jag brukar inte prisa Johan Falk men banne mig, Falk-filmerna har i alla fall några fler karaktärer än just bara Falk som man kommer ihåg efter att man sett filmerna- men i Wern  så undrar jag om det inte enbart är Wern som finns, och att alla andra bara finns till just för att antingen föra fallet för den aktuella filmen vidare så eftertexterna kan börja rulla, eller för att komma med meningslösa sidohistorier som ändå bara, senare, visar sig ha något med fallet att göra. Ingen annan verkar ha ett liv utanför polisstationen, utan de finns bara just som poliser och för att utföra ett arbete och ingenting annat.

Ing-Marie Carlsson är dessutom lika osannolik som skurk här att man lika gärna hade kunnat få oss att tro att seriefiguren Bamse egentligen var Hitler i ett tidigare liv och hennes skådespelande som skurk är ungefär lika roligt att titta på som det är att titta på medan cement torkar.

Den enda som klarar sig med hedern i behåll är Allan Svensson, som i alla fall får till en liten rolig scen när han introduktionerar hunden i hur deras "samarbete" ska se ut. 

Nej allvarligt talat nu gör alla som jag säger och slutar se till att Maria Wern-filmer får produceras och istället låter filmpengarna gå till något vettigare och som åtminstone försöker göra något som ser lite nytt ut... 

Det var med blandade känslor som jag kollade på Tarantinos senaste film, Django Unchained. Mest för att han horar ut sitt namn till mer eller mindre tveksamma filmer och därmed smutsar ned sig själv ( The man with the iron fits, någon?) och för att förra filmen med oglamorösa skitstövlar inte alls visade sig vara vad jag hade trott efter att ha sett trailern. Men Django är ett steg i rätt riktning i alla fall och är lite mer Kill Bill i vilda västern-miljö, och sådant har jag en tendens att tycka om. Däremot har jag lite svårt att förstå det löjligt höga betyget som den här filmen får på imdb.com- 8,6 snittar den på just nu och det är ett betyg som verkligen förvånar- ty det här är verkligen inte i klass med det vi fick se när Tarantino var en nykomling, en nykläckt stjärna som verkligen vågade ta ut svängarna och som trollband oss med smart dialog och så häftiga scenkombinationer som andra försökte kopiera i en ändlös rad med kopior som dök upp framför allt i samband med De hänsynslösa- men numera känns det lite som att Tarantino kopierar sig själv och inte försöker vara speciellt nyskapande eller nytänkande. Synd, verkligen jävligt synd. Men inte så konstigt om man tänker efter- från början har man knappt några pengar att röra sig med, men når man framgång och får så mycket pengar man kan önska sig inför vilket filmprojekt som helst utan att behöva jobba på riktigt för brödfödan så är det klart att ambitionsnivån hamnar något lägre än vad som var fallet när man fortfarande var ett oprövat kort i Hollywoods drömfabrik. 

                                                  LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN!

Django Unchained är utan tvekan blodig, men på ett komiskt överdrivet sätt i vissa stunder och tangerar betydligt mer åt serietidningshållet men utan att bli riktigt lika "komiskt och chockerande på en och samma gång" som i tidigare alster. Vem glömmer inte förhörsscenen/tortyrscenen i De hänsynslösa- vem kommer att minnas allt sprutande blod i Django om, tja, fem år från nu? Eller så är det så att publiken idag kräver betydligt mer- eller i alla fall en del av publiken, dem som inte tjuter av indignation så fort man ser lite våld på film och genast springer iväg för att varna världen om att Django förvandlar vilken normalt funtad tonåring till en skjutglad hämnare i cowboyhatt... 

Men kan man ignorera de blodigare avsnitten av filmen så kan man istället avnjuta en sällan skådat bättre skådespeleri från framför allt Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, och ibland, Jamie Foxx. DiCaprio har dessvärre ibland scener ( mest från middagsscenen) där han är farligt nära överskådespeleri, men samtidigt tror jag att jag kan förstå det eftersom han aldrig tidigare har fått spela ut sina kort riktigt på samma sätt som han får göra här. Men framför allt kommer jag ihåg Samuel L. Jackson, som inte gör något annat än i princip upprepar samma roll som han gjort de senaste tio åren om än med lite mer silversträngar i sitt hår och mindre hotfull än vad han brukar framställas som. 

En av de saker som jag tror att jag framför allt kommer att minnas från Django Unchained är användningen av musiken, för i mitt tyckte gör Tarantino det mesta rätt i det här fallet. En scen kommer också finnas kvar i minnesbanken- Ku klux klan-inspirerade män som börjar "gnälla och tjafsa" över att de bland annat inte ser något. Obetalbart, sannerligen! Och det är synd att Tarantino i efterhand säger att han hade velat göra mer av den scenen för det går nog att få till det ännu bättre, och förhoppningsvis kanske det blir en längre version av just den scenen i kommande dvdsläpp.

Men Django Unchained underhöll i alla fall för stunden och med Tarantinos mått mätt är den dessutom tämligen enkel att ta till sig. Man saknar en hel del förvisso men samtidigt kan man faktiskt blunda för det medan filmen pågår och försöka att inte tänka alltför mycket när eftertexterna börjar rulla....