Alla inlägg under november 2013

Av roboguy - 25 november 2013 22:00

Den oro som jag hade efter den actionspäckade föregångaren visar sig vara i det närmaste obefogad i Alla råns moder och återigen bevisar regissör Anders Nilsson att han behärskar hantverket och att han vet vilka tumskruvar som ska dras åt för att göra det åtminstone intressant nog för att man ska vilja se klart filmen. Allt är inte rosaskimrande diamantörhängen och i vissa fall hade jag även här önskat att Sverige förfogade över de ekonomiska muskler som liknande snutserier har på andra sidan Atlanten. Men för att vara svenskt så blev jag mest av allt positivt överraskad över hur man genomför värdetransportrånet i en vägtunnel- även om det ibland blir väl så teatraliskt över alltsammans samt att det naturligtvis måste finnas med en transportör som offrar sitt liv i ett föga övertygat, men mycket förutsägbart, försök till att avstyra rånet. 



   


Dessvärre är det här också svensk film och med det innebär det att det måste finnas med ingredienser lika självsäkert som att det måste finnas rent vatten i våra kranar- Falks familj måste bli mer intressant och få ta större del av handlingen och därmed tvingas vi tyvärr utstå en tämligen tråkig och intetsägande love story mellan Falks dotter och någon stroppig pojkjävel som är så trist så att klockan stannar. I de originalfilmer som Johan Falk härstammar från finns tydliga tendenser till att Falk är allt annat än en familjeman och om man ska följa den karaktären i serien som spottas ut så blir det en motstridig Falk som vi får se.Han jobbar i grupp, han är med familjen, han käftar inte emot sina överordnade och han gör inte speciellt mycket på egen hand längre.

Sedan har vi också de obligatoriska, tråkiga bifigurerna som knappt en jävel bryr sig om. De är så gråa och trista att jag bara kan erinra mig vad en av dem heter, Niklas- som ständigt får käfta emot den nyanställde kollegan som av lite oklar anledning hela tiden misstror Falk och hans kvalitéer. Men detta "spänningsmoment" har vi dels sett till leda vid det här laget och dels har det funnits med i så många andra snutfilmer att det blir närmast parodiskt det som utspelas i Falk-serien. Och sedan, naturligtvis, Sophie Nordh som på grund av mindervärdekomplex dels i en scen får Niklas att skrika och gnälla under en träning och dels är livrädd för Seth men som ändå iklär sig rollen som duktig flicka för att införliva storgangstern i samma roll som Frank hade.


Och på tal om Seth, så har han vuxit i mina ögon nu när inte allt handlar om Frank. Vilken snubbe, och vilken skådis som ger sådan kraft och pondus till den här karaktären. I Alla råns moder får han större svängrum, och det utnyttjar Jens Hultén på ett ypperligt sätt. Jag vet inte riktigt vad det är men något gör att man både kan bli otroligt skrämd av Seth samtidigt som man ibland inte vet var man har honom. Stort plus här och jag hoppas verkligen att Seth får fortsätta blomma ut i de kommande filmerna. 

 

Nu har Alla råns moder gjort mig väldigt nyfiken på hur alltsammans fortsätter och från och med nu hoppas jag verkligen att det inte ligger någon rejäl dipp längre fram utan nu är jag bortskämd med hygglig spänning och intensitet nästan hela speltiden, och så vill jag även i fortsättningen ha det!

 

 

 

 

 

 



Av roboguy - 19 november 2013 22:01

Det var minsann inte mycket till rast och ro efter det att vi fick börja med att prova arbetskläder, sedan var det ut på fältet som gällde och inte mig emot men samtidigt kom många mikropauser under dagen så man fick chansen att hämta andan samtidigt som det var lite ofrivilligt, tiden går så låååångsamt när man bara står och väntar. 


Till att börja med är jag jävligt glad över att konstatera att det är trevligt folk som man har varit med under dagen, så det lovar gott. Det är högt i tak och man har fått höra både det ena och det andra och det tredje. Däremot är det ju faktiskt jävligt tråkigt... att det är knappt någon kvinna där. En städerska, som bara syns till vid dagens början och dagens slut. I övrigt bara gubbar överallt!Var, åh var, finns de där kvoteringshyenorna när de som bäst behövs? Varför är det alltid så ont med brudar på sådana här ställen? Det var likadant på jobbet man hade i somras, och nu återupprepar det sig allt om igen. Kom igen, tjejer! Om ni nu ska bli brandmän är det här perfekt att börja med för ni får hålla på och lyfta tunga saker. Men i dag var det tämligen lugnt på det området och det är jag tacksam för. Varierande, är ordet för dagen! Med skruvdragare i högsta hugg har jag fått montera ned ett flertal träbord som ska göras redo inför företagets flytt. 


Sedan kan jag konstatera att det ser ut att utveckla sig till att någon med högre makt än mig själv tycks ha bestämt att jag ska syssla med sådant som jag inte alls hade kunnat tänka mig att göra i framtiden om någon hade frågat mig på gymnasiet. Jag såg framför mig ett kontorsjobb, möjligen ett där man sitter stora delar av dagen fastklistrad vid någon datorskärm, och inte såg jag framför mig att jag skulle bli någon... vaktmästare. Inget ont med det, verkligen inte. Men.... Det är inte jag. Jag trivs inte sådär överdrivet mycket i den rollen medan de som jag jobbar med gillar det och är hur bra och kunniga som helst. Tvättäkta vaktmästare som dessutom tycker om att pilla, skruva, montera, spika, såga och allt sådant även på sin fritid. Men sådan är inte jag. Jag är på alla sätt och vis definitionen av att ha tummen mitt i handen, fråga bara dem som jag jobbade med i somras när det var dags för "maskinvård" och det skulle skruvas och joxas... Jag var sämst i klassen och de övriga tog snabbt över och klirrade biffen på mindre än två röda sekunder. Om jag hade fått fortsätta hade det inte varit gjort ännu... 


Så jag är osäker på om jag ska slösa bort ytterligare tid med att göra sådant som jag avskyr att hålla på med, något som är för mig totalt ointressant. Eller så lyckas jag så bra med att föreställa som intresserad att jag till och med lyckas lura mig själv en vacker dag? Ska prova på städgrejen som de har och se om det passar mig bättre, men om inte det heller känns så upplyftande är det jag som styr stegen mot Arbetsförnedringen och i alla fall försöker hävda att  jag är inne på helt fel bana i tanken på vad som skulle kunna vara mitt framtida yrke... 




Juleländet som ska "lysa upp stan" i juletid men som uppskattas av få och som ingen stadsbesökare knappt ens lägger ned tid på att se på. Som myror i en myrstack ränner folk omkring precis som att en skylift inte alls står där framför dem, utan de ska helt enkelt ta sig över den på något sätt och ger blanka fan i att det finns risk för att både skylift och juldekorationer kan falla ned i skallen på dem. Shoppingberoende eller vanligt svensk dumhet, vilket av dem är det? 


  

Aldrig har jag använt en skruvdragare mer än vad jag har gjort idag då det här bordet skulle monteras ned för att användas som ved till någon brasa. Det är skönt att alla sådana verktyg är elektrifierade nu för tiden, annars hade det blivit betydligt svettigare än vad det blev till sist. 


Av roboguy - 18 november 2013 14:56

Det gick snabbt, mycket snabbare än vad jag hade förväntat mig i alla fall, och veckorna före jul blir inte riktigt så lugna som jag hade föreställt mig. Att man ska börja på ett helt nytt ställe imorgon, träffa nya människor och att få ett perspektiv på vad alltsammans går ut på gör mig stressig och nervös på samma gång. 


Jag tycker inte om när det är såhär luddigt och otydligt i kanterna, men förhoppningsvis har det blivit lite tydligare imorgon och kanske man får ett hum om vad det går ut på. Men som sagt, ovanligt snabbt marscherat från Arbetsförmedlingens sida för en gångs skull. Jag är fortfarande milt förvånad över hur snabbt saker och ting kan gå ibland. 

Och därmed har man inte riktigt hunnit landa i den "nya" verklighet som man snart befinner sig i. Det ska förhoppningsvis gå snabbt att känna sig på fast, stabil grund igen men samtidigt känns det som sagt att man inte har riktigt koll på läget och vad man eventuellt ska förvänta sig. Grogrund för olika tankar som snurrar omkring som ilskna getingar omkring en bikupa och man har tusen tankar och fem funderingar utan att de riktigt lyckas ta fast form. Jag vet inte ens riktigt var det är jag ska befinna mig vid 07.00 imorgon. Som tur är, har man i alla fall ett telefonnummer att ringa till om det skulle fullkomligt skita sig med platsen och känner jag mig själv rätt (vilket jag gör ganska väl vid det här laget) kommer något åtminstone att skita sig! 


På skakig grund befinner man sig i alla fall den här måndagen, men det återstår att se om det inte kan bli lite stabilare mark efter imorgon...





 

Av roboguy - 18 november 2013 13:00

När det är urfadern till hela Johan Falk-konceptet som tar hand om rodret kan man nästan alltid vara säker på att det kommer att smälla ordentligt. Och det gör det sannerligen i De 107 patrioterna, och det smäller nästan mer under den här filmen än vad det gör 00.00 på nyårsnatten. Bra så, men sedan hamnar mycket av det andra på undantag. Joel Kinnamans sorti ( inte den slutgiltiga om jag ska tro på det man har hört) från händelserna är inte helt lyckat genomfört och med en såpass viktig funktion som den här figuren har haft hade man nog kunnat ge detta lite mer tid ändå. Sedan slarvar man också med Meliz Karlge vars karaktär Sophie helt plötsligt får någon form av utbrott och vänder sig till chef Tornving för att få klaga av sig lite- men sedan blir det inte så mycket mer med det. Det kanske kommer mer i de övriga filmerna, men jag har svårt att se poängen med utbrottet överhuvudtaget? Och jag tycker att hon, precis som de andra i gruppen, borde vara beredd på att få göra skitjobb ibland utan att direkt börja misstro sin chef?


Sedan fanns det en viss spänning i det faktum att det fanns 107 gömda patrioter utspritt här och var, som efter ett sms bara kunde ge sig av och invänta order på att "kriget" skulle ta sin början. Att Sverige sedan inte har resurserna att på riktigt visa hur landsomfattande dessa patrioter var är en sak, men här räckte det i alla fall med spänningen som den gav. 


   


Det här var nog den mest actionladdade Johan Falk-filmen jag har sett på länge, vilket logiskt borde betyda att det i nästa film har lugnat ned sig betydligt och att det då satsas mer på drama-delen tyvärr. De resurser som filmfolket förfogar över räcker inte till att låta Göteborg förvandlas till ett vilda västern varje gång, men det var i alla fall ganska underhållande den här gången. Synd bara att finalen blir groteskt överspelande och att den framför allt inte blir särskilt mycket av nagelbitarspänning. 


En detalj i de "nya" filmerna som jag däremot ogillar skarpt- att Falk, både i denna och i den förra, återvänder hem efter avslutat uppdrag. Familjefadern-polisen har andra polisserier redan rett ut tillräckligt mycket och jag vill verkligen inte att Falk ska vandra den vägen. Jag ser hellre att han sitter kvar i GSI-högkvarteret och dystert tittar ut genom ett fönster eller liknande i slutet i stället för att dra hemåt och spela fotboll med sonen... 




 

Av roboguy - 12 november 2013 00:15

TV4 drar igång med ett Johan Falk-maraton och inte mig emot egentligen eftersom det flera söndagskvällar i rad nu inte har funnits något bra alls att slötitta på innan helgen tar slut och en ny vecka tar sin början. Falk är på inget sätt någon favorit, och det är inte heller svensk film överlag, men som hjärndöd och utan minsta krav på engagemang hos tittaren duger det fint som avrundning på helgerna. Mycket har jag glömt från de tidigare filmerna men samma tempo och samma uppbyggnad från de tidigare verkar även de nya filmerna ha och det är nog att betrakta som ett stort minus- de nya filmerna leker med samma budget som de tidigare i serien vilket gör att man desperat försöker få det till att en del av handlingen utspelar sig i Tyskland men hade lika gärna kunnat vara inspelad någonstans i mindre välkända avkrokar av Göteborg. Jag är faktiskt inte helt säker på att filmfolket befinner sig i Tyskland i filmens inledning, men jag känner till Tyskland för dåligt för att helt säkert kunna uttala mig. Men James Bond-inledningen gillades inte alls av undertecknad. Varför svensk deckarfilm lider av mindervärdeskomplex och alltid försöker leka i alltför stor kostym än vad vi faktiskt har råd och talang med övergår mitt förstånd. Bra blir det sällan.

Men innan detta får vi se hur sonen till Johan Falk klättrar upp i ett träd och faller- en scen som lika gärna hade kunnat vara inspeld år 1930, men jag tror banne mig att pojkens fall hade varit mer realistiskt utfört om filmen hade spelats in 50 år tidigare. Det ser helt enkelt förjävligt och inte trovärdigt ut alls. 


 


Att man senare under filmens gång låtsas som att CGI har befogenheter som bara CIA använder sig utav i kriget mot terrorismen gör att man bara börjar sucka och vill slå ut med händerna och ilsket säga "vafan". Att denna superpolisgrupp mitt på blanka dagen kan kidnappa och lite lätt ägna sig åt misshandel av en misstänkt, tja som sagt, James Bond-komplex här...


Och trots att Frank Wagner lagt av med sitt infiltrerande så måste naturligtvis den här seriens golden boy införlivas i samma roll som han hade tidigare, och det genom en tråkig detalj som förmodligen skulle göra att den här filmen skulle få lite mer djup- Wagners flickväns brorsa hamnar i trubbel efter en spelskuld och blir dödad som smör på laxen och Wagners hämnd blir ofrånkomlig men dessutom- hämnden är nog en av de tråkigare jag har sett på länge. 


   


Det stora problemet för svensk film kvarstår dock, man hör för fan inte vad folk säger i alldeles för många scener. Jag vet att jag inte har något större fel på hörseln men ändock räcker det inte med att höja volymen till hälsovådlig nivå för att man ska höra vad människorna säger i "upprörda eller gråt"-sekvenser, men det är jävlar i mig omöjligt. Obligatorisk textning borde vara ett av grundkraven för svensk film. Eller ingår det inte längre på skådespelarutbildningar som krav att man ska kunna tala tydligt? Jag får börja gå en kurs i läpp-och munrörelse-läsning för det här irriterande problemet verkar kvarstå i svensk film för evinnerliga tider framöver. 


Johan Falk: Spelets regler var väl inte direkt någon ljusglimt i höstmörkret och innebar ingelunda att man sitter på helspänn inför kommande Falksöndagar. Jag hoppas dock att någon av de nya filmerna kan bringa lite glädje trots allt... 




 

Av roboguy - 7 november 2013 15:50

Det känns som att man ser en och samma film gång på gång på gång, och det är länge sedan sådana där riktigt gamla, härliga b-filmer fanns tillgängliga... När nu Netflix och Viaplay har kommit är utbudet förstås snålare än vad Joakim von Anka är med att dela ut en slant, men de där filmerna som en gång i tiden orsakade panik lyser ilsket med sin frånvaro. Konstigt, tycker jag för även om filmerna är gamla och utdaterade idag så är de ändå oftast roliga att titta på och så kan man minnas tillbaka till en tid då en film inte nödvändigtvis var beroende av att spela tillbaka varenda dollar till filmbolagens digra fickor. 



   


Men nu har man hört via djungeltrummorna att en filmkorsning av sådant slag som förekom ganska frekvent förr i tiden kan vara på gång och då handlar det om en korsning mellan filmerna Anaconda och Lake Placid. Jätteorm vs jättekrokodil således. Det smakar nästan bättre än vad söndagssteken gör i min mun, och det kan bli en härlig strid att beskåda förhoppningsvis. Blanda i en stor portion humor i degen också så borde man lyckas få till åtminstone en härlig film att titta på en seg söndagseftermiddag!



 

Av roboguy - 1 november 2013 00:00










 

Skapa flashcards