Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avslutad och jag tror att det är tänkt att vi ska få ge oss ut i "verkligheten" imorgon och prova på våra nyvunna kunskaper. Det känns lite som när en björn kommer ut från idet yrvaken på vårkanten och inte riktigt har kontroll på läget, men samtidigt har lagrad kunskap någonstans där i virrvarret i hjärnbarken. Det är i alla fall förhoppningen, att något ska finnas kvar och att man har chansen att ägna sig åt repitition och att sätta saker i system och börja inarbeta något som kan kallas för rutin. Men det går nog bra det här.

Och så en speciell kvinna som upptar väldigt mycket tid just nu! Inte bara de factum på arbetsplatsen utan likväl, och kanske ännu mer, tid i hjärnan. Lugna sig lite, herrn. Man får inte skynda för snabbt i alla lägen! Det är bättre att ta det lugnt och metodiskt ibland, så blir det riktigt bra. Men i likhet med våren som försöker att spränga sig igenom vintern så vill man själv basunera ut till alla och envar vilka känslor man har inombords och skrika åt hela världen vad man känner för den här tjejen! Men, stilla i båten, det ger med sig. Det går bra nu, och det får det gärna fortsätta att göra! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...

En film som jag har tänkt att se om många, många, många gånger men som inte blivit av men som äntligen blev gjort och det kanske var till nackdel för filmen på grund av att man numera inte bara gapar och sväljer filmen som mat på en sked från sin mod...