Jag har tvekat länge inför att se den här filmen men nu efter att jag äntligen tog mig tid och såg den ångrar jag faktiskt inte en enda sekund. Det är såhär "verklighetsbaserade" filmer ska vara och inte som fallet så ofta är i skräcksammanhang- att man känner på sig att de överdriver och inte alls talar om sanningen bara för att flirta med publiken. Dessutom är det som inträffar med huvudpersonen i den här filmen mer down to earth, något som faktiskt kan hända med vem som helst som är en sådan där våghals och som tycker om att ränna omkring vid klippor och avgrunder. För sådana människor finns ju bland oss, men jag begriper inte vad de får ut av att hålla på med sådant. Men så trivs jag ju förstås bäst nedbäddad i soffan och i trygghet får följa med en människa som har råkat ut för något extremt och som löser situationen på ett sätt som väldigt få av oss förmodligen skulle kunna göra.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Sorgligt nog har jag inte sett speciellt mycket av regissören Danny Boyles filmer. Jag har förstås ( skräcknörd som man är) sett 28 days later, men både The Beach och Trainspotting fick jag kämpa mig igenom och dem tyckte jag inte om. Slumdog millionaire har jag missat helt och hållet men kanske man borde göra en insats och se lite fler filmer som Boyle har gjort, för film kan han göra och han har ett väldigt flyhänt sätt att berätta på. I 127 Hours flyter handlingen på hela tiden, och även de partier som jag trodde att jag skulle uppleva som tråkiga ( sådana obligatoriska scener i sådana här sammanhang som när huvudpersonen medan han befinner sig i knipan börjar tänka på vilka steg i livet han hade kunnat göra annorlunda, vilka medmänniskor han har behandlat på ett dåligt sätt och som han skulle säga hur mycket de betyder för honom om han klarar sig med livet i behåll, sådana saker) men nej då här rullar det på hela tiden. En helt annan regissör hade förmodligen gjort en mastodontfilm av samma material och speltiden hade kunnat landa på fyra timmar (!). Jag gillade också hur Boyle inte på något sätt förannonserar vad det är som kommer att hända, utan alltsammans bara inträffar, nästan av en slump som verkar väldigt realistisk och trovärdig- hey liksom, varför göra en stor sak av det hela, vår huvudperson råkar ramla över en sten, får den över handen och sitter fast djupt ned i en skåra i marken. 

Vatten! Varför värdesätter vi det inte mer? Börjar alltid fundera över saker man tar för givet när jag ser sådana här filmer. 

James Franco är hur trovärdig och bra som helst i huvudrollen, och han gör mig även nyfiken på hur den verklige personen som han gestaltar är. Det verkar i alla fall som att han är en riktigt äventyrlig kille och att han hela tiden har galna upptåg för sig.

Nej men 127 Hours var bättre och mer intressant än vad jag trodde innan jag tillsist började se den och som sagt var, jag ångrar mig verkligen inte.