Det enda, men mest irriterande, klagomålet jag har angående Dying Breed är att för att vara en film om kannibaler så förekommer det alldeles för lite av kannibaler i filmen, tyvärr. Istället handlar det mer om huvudpersonerna och deras relation till varandra medan de tar sig till Tasmanien för att spåra upp ryktet om att en tasmansk tiger har setts ( ett djur som sägs vara utdött ). Hallå! Vill jag se en dramafilm så ser jag det, men det här trodde jag handlade mer om skräck men tydligen misstog jag mig en aning... Å andra sidan, visst finns det en del bra scener här, men ingenting som får det att vända och vrida sig i min mage direkt.

Läs inte mer om du inte har sett filmen!

Det är lite jobbigt när man identifierar sig med en av karaktärerna i en film, speciellt när den karaktären påminner en om en själv i den grad att man skäms lite över att man är ungefär på samma sätt. För min del handlade det om Matt, som är tillsammans med Nina. Matt är vad man skulle kunna kalla för en "toffel", ungefär som jag kan vara, tyvärr... 

Betydligt häftigare är Matts polare Jack, en kille som aldrig verkar kunna ta det lugnt och som verkligen lever för dagen ( en sådan som Matt/jag önskar att vi vore lite mer av). Jag kan väl inte direkt påstå att Nathan Phillips är en stor skådis, vilket gäller för de övriga karaktärerna i den här filmen, men han gör ett bra jobb som Jack, och jag gillar honom verkligen!

Sedan var det ju det här med avsaknaden av kannibaler, och vilka de egentligen är. Jag får inte riktigt ihop det- men jag antar att det kanske är meningen också? Hemligheten som avslöjas i slutet har man delvis kunnat lista ut sedan tidigare, men det hänger ändå inte riktigt ihop med vad övriga filmen handlar om på något konstigt sätt. Ibland känns det lite som att man ser på två, helt olika filmer som råkat "klippas" ihop fel i redigeringsrummet... 

Och slutet... Ja, jag både gillade och inte gillade slutet. Det var lite för omständligt, samtidigt som det-tack och lov- inte var något vanligt, lyckligt slut! Det var ett riktigt bittert slut, faktiskt! Och det gillas, av mig!

Kort och gott så är Dying Breed helt okej. Den funkar, som en stunds tidsfördrivelse. Men jag hade gärna sett lite mer av kannibalerna! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...