Det gick snabbt, mycket snabbare än vad jag hade förväntat mig i alla fall, och veckorna före jul blir inte riktigt så lugna som jag hade föreställt mig. Att man ska börja på ett helt nytt ställe imorgon, träffa nya människor och att få ett perspektiv på vad alltsammans går ut på gör mig stressig och nervös på samma gång. 

Jag tycker inte om när det är såhär luddigt och otydligt i kanterna, men förhoppningsvis har det blivit lite tydligare imorgon och kanske man får ett hum om vad det går ut på. Men som sagt, ovanligt snabbt marscherat från Arbetsförmedlingens sida för en gångs skull. Jag är fortfarande milt förvånad över hur snabbt saker och ting kan gå ibland. 

Och därmed har man inte riktigt hunnit landa i den "nya" verklighet som man snart befinner sig i. Det ska förhoppningsvis gå snabbt att känna sig på fast, stabil grund igen men samtidigt känns det som sagt att man inte har riktigt koll på läget och vad man eventuellt ska förvänta sig. Grogrund för olika tankar som snurrar omkring som ilskna getingar omkring en bikupa och man har tusen tankar och fem funderingar utan att de riktigt lyckas ta fast form. Jag vet inte ens riktigt var det är jag ska befinna mig vid 07.00 imorgon. Som tur är, har man i alla fall ett telefonnummer att ringa till om det skulle fullkomligt skita sig med platsen och känner jag mig själv rätt (vilket jag gör ganska väl vid det här laget) kommer något åtminstone att skita sig! 

På skakig grund befinner man sig i alla fall den här måndagen, men det återstår att se om det inte kan bli lite stabilare mark efter imorgon...

När det är urfadern till hela Johan Falk-konceptet som tar hand om rodret kan man nästan alltid vara säker på att det kommer att smälla ordentligt. Och det gör det sannerligen i De 107 patrioterna, och det smäller nästan mer under den här filmen än vad det gör 00.00 på nyårsnatten. Bra så, men sedan hamnar mycket av det andra på undantag. Joel Kinnamans sorti ( inte den slutgiltiga om jag ska tro på det man har hört) från händelserna är inte helt lyckat genomfört och med en såpass viktig funktion som den här figuren har haft hade man nog kunnat ge detta lite mer tid ändå. Sedan slarvar man också med Meliz Karlge vars karaktär Sophie helt plötsligt får någon form av utbrott och vänder sig till chef Tornving för att få klaga av sig lite- men sedan blir det inte så mycket mer med det. Det kanske kommer mer i de övriga filmerna, men jag har svårt att se poängen med utbrottet överhuvudtaget? Och jag tycker att hon, precis som de andra i gruppen, borde vara beredd på att få göra skitjobb ibland utan att direkt börja misstro sin chef?

Sedan fanns det en viss spänning i det faktum att det fanns 107 gömda patrioter utspritt här och var, som efter ett sms bara kunde ge sig av och invänta order på att "kriget" skulle ta sin början. Att Sverige sedan inte har resurserna att på riktigt visa hur landsomfattande dessa patrioter var är en sak, men här räckte det i alla fall med spänningen som den gav. 

Det här var nog den mest actionladdade Johan Falk-filmen jag har sett på länge, vilket logiskt borde betyda att det i nästa film har lugnat ned sig betydligt och att det då satsas mer på drama-delen tyvärr. De resurser som filmfolket förfogar över räcker inte till att låta Göteborg förvandlas till ett vilda västern varje gång, men det var i alla fall ganska underhållande den här gången. Synd bara att finalen blir groteskt överspelande och att den framför allt inte blir särskilt mycket av nagelbitarspänning. 

En detalj i de "nya" filmerna som jag däremot ogillar skarpt- att Falk, både i denna och i den förra, återvänder hem efter avslutat uppdrag. Familjefadern-polisen har andra polisserier redan rett ut tillräckligt mycket och jag vill verkligen inte att Falk ska vandra den vägen. Jag ser hellre att han sitter kvar i GSI-högkvarteret och dystert tittar ut genom ett fönster eller liknande i slutet i stället för att dra hemåt och spela fotboll med sonen...