Det var med blandade känslor som jag kollade på Tarantinos senaste film, Django Unchained. Mest för att han horar ut sitt namn till mer eller mindre tveksamma filmer och därmed smutsar ned sig själv ( The man with the iron fits, någon?) och för att förra filmen med oglamorösa skitstövlar inte alls visade sig vara vad jag hade trott efter att ha sett trailern. Men Django är ett steg i rätt riktning i alla fall och är lite mer Kill Bill i vilda västern-miljö, och sådant har jag en tendens att tycka om. Däremot har jag lite svårt att förstå det löjligt höga betyget som den här filmen får på imdb.com- 8,6 snittar den på just nu och det är ett betyg som verkligen förvånar- ty det här är verkligen inte i klass med det vi fick se när Tarantino var en nykomling, en nykläckt stjärna som verkligen vågade ta ut svängarna och som trollband oss med smart dialog och så häftiga scenkombinationer som andra försökte kopiera i en ändlös rad med kopior som dök upp framför allt i samband med De hänsynslösa- men numera känns det lite som att Tarantino kopierar sig själv och inte försöker vara speciellt nyskapande eller nytänkande. Synd, verkligen jävligt synd. Men inte så konstigt om man tänker efter- från början har man knappt några pengar att röra sig med, men når man framgång och får så mycket pengar man kan önska sig inför vilket filmprojekt som helst utan att behöva jobba på riktigt för brödfödan så är det klart att ambitionsnivån hamnar något lägre än vad som var fallet när man fortfarande var ett oprövat kort i Hollywoods drömfabrik. 

                                                  LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN!

Django Unchained är utan tvekan blodig, men på ett komiskt överdrivet sätt i vissa stunder och tangerar betydligt mer åt serietidningshållet men utan att bli riktigt lika "komiskt och chockerande på en och samma gång" som i tidigare alster. Vem glömmer inte förhörsscenen/tortyrscenen i De hänsynslösa- vem kommer att minnas allt sprutande blod i Django om, tja, fem år från nu? Eller så är det så att publiken idag kräver betydligt mer- eller i alla fall en del av publiken, dem som inte tjuter av indignation så fort man ser lite våld på film och genast springer iväg för att varna världen om att Django förvandlar vilken normalt funtad tonåring till en skjutglad hämnare i cowboyhatt... 

Men kan man ignorera de blodigare avsnitten av filmen så kan man istället avnjuta en sällan skådat bättre skådespeleri från framför allt Christoph Waltz, Leonardo DiCaprio, och ibland, Jamie Foxx. DiCaprio har dessvärre ibland scener ( mest från middagsscenen) där han är farligt nära överskådespeleri, men samtidigt tror jag att jag kan förstå det eftersom han aldrig tidigare har fått spela ut sina kort riktigt på samma sätt som han får göra här. Men framför allt kommer jag ihåg Samuel L. Jackson, som inte gör något annat än i princip upprepar samma roll som han gjort de senaste tio åren om än med lite mer silversträngar i sitt hår och mindre hotfull än vad han brukar framställas som. 

En av de saker som jag tror att jag framför allt kommer att minnas från Django Unchained är användningen av musiken, för i mitt tyckte gör Tarantino det mesta rätt i det här fallet. En scen kommer också finnas kvar i minnesbanken- Ku klux klan-inspirerade män som börjar "gnälla och tjafsa" över att de bland annat inte ser något. Obetalbart, sannerligen! Och det är synd att Tarantino i efterhand säger att han hade velat göra mer av den scenen för det går nog att få till det ännu bättre, och förhoppningsvis kanske det blir en längre version av just den scenen i kommande dvdsläpp.

Men Django Unchained underhöll i alla fall för stunden och med Tarantinos mått mätt är den dessutom tämligen enkel att ta till sig. Man saknar en hel del förvisso men samtidigt kan man faktiskt blunda för det medan filmen pågår och försöka att inte tänka alltför mycket när eftertexterna börjar rulla....