Dra mig sakta baklänges efter en hästkärra, men då och då inträffar det som jag nästan trodde var omöjligt nuförtiden- att en film är helt okej och faktiskt intressant ända fram till sluttexterna. Visst, det finns saker som man kan klaga över även i den här filmen- den äckligt korrekta amerikanska kärnfamiljen ( allt som saknades för att göra den perfekt var om det var en pojke och flicka som de äkta makarna hade), och att specialeffekterna är sparsmakade men inte direkt i Avatar-klass ( men det är ändå bra att effekterna används knappt, vilket inte är vanligt). Men Dark Skies funkar helt klart som en underhållande liten story en vacker lördagsnatt i mitten av juni. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Stämningen för hela filmen sätts omedelbart då Arthur C. Clark konstaterar att oavsett om vi är ensamma eller inte i universum så är det lika skrämmande. Det tycker jag stämmer bra- om vi är ensamma, hur i helsike kunde allt gå så perfekt just på den här planeten men ingen annan stans? Och om det finns annat liv där någonstans, hur ser då de ut och kommer vi få kontakt med dem någon gång? Eller vill vi ha kontakt med varandra ens? 

Nu när filmen konstaterar att det springer omkring "The Grays" lite varstans på jorden så känns det kanske inte som övertygande bevis för att det finns utomjordingar, men en intressant tanke förmedlas ändå- att aliens redan finns här och att de alltredan har påbörjat sina experiment på männskligheten- för, som det beskrivs i en nyckelscen i filmen, vad vet väl en råtta i ett labratourium vad vi utsätter dem för? Lika lite vet eller förstår vi vad utomjordningar gör med oss. Glasklart. Ja, en ögonöppnare för min del också ta mej tusan... Vi är helt klart underlägsna de intergalaktiska besökarna, trots att vi tycker oss vara herre på täppan på den här planeten. Åh, så lite vi vet egentligen. 

Keri Russell har den otacksamma huvudrollen här och den går ut på att helt enkelt se orolig eller skrämd ut nästan precis hela filmen igenom, men till skillnad från många andra exempel så klarar hon av det här ganska bra även om jag saknar en intressantare bild av vem den här kvinnan egentligen är. Och det märks att personerna bakom filmer som Sinister och Insidious har varit inblandade även i den här filmen för en hel del känner man igen och överraskningsscener fungerar inte något vidare ( kom igen, kvinnan tittar på något konstigt i köket och en hand sträcks ut mot henne, man vet ju vid det här laget att det är någon av familjemedlemmarna som "skräms". Något nytt måste man komma på å det snaraste för sådant här fungerar helt enkelt inte längre). 

En liten twist lagom mot slutet gjorde att jag tycker lite mer om Dark Skies och jag vågar nästan påstå att en uppföljare till den här inte är helt omöjlig med tanke på hur alltsammans slutar. Och jag har inget emot ännu en film om det görs på det här viset, faktiskt.