En film som jag har tänkt att se om många, många, många gånger men som inte blivit av men som äntligen blev gjort och det kanske var till nackdel för filmen på grund av att man numera inte bara gapar och sväljer filmen som mat på en sked från sin moder, utan det finns nackdelar med den här filmen. Men ett som fortfarande är säkert är att Mel Gibson, oberoende av senare tids skandaler och uttalanden, ger kraft åt frihetskämpen. Det är dessutom förbannat skickligt gjort med de gigantiska stridsscenerna ( filmen var betydligt våldsammare än vad jag mindes den som) och det känns härligt befriande på något sätt att veta att här är det inte någon CGI-porr som skapar statister och stridsmassorna utan det är hederligt, gott filmhantverk med allt vad det betyder. Så ingenting i filmen är gjort med hjälp av datorer, något som delvis har dödat mycket av känslan man får från gamla filmer samtidigt som det förstås har hjälpt till en hel del att återskapa historiska byggnader och liknande. 

Men sedan har vi ju en historia vid sidan om de fina stiderna också och där brister det tämligen uppenbart för regissör Mel Gibson. Historien om den inhämtade franska kvinnan som blir mer eller mindre tungen att gifta sig med arvingen till den engelska tronen slarvas bort väldigt mycket, och jag får det inte till att bli riktigt trovärdigt när samma kvinna sedan blir mer betuttad i frihetskämparen Wallace. Det känns alldeles för billigt och dessutom undkommer de tappra kämparna många fällor alldeles för billigt och enkelt genom att den här kvinnan förser dem med värdefull information. 

Jag tycker också att man gör englands konung alldeles för diaboliskt så det är uppenbart vilka man som tittare ska sitta och heja på. Hade England inga andra ambitioner än att ha Skottland som lydig koloni för att visa för fransmännen att England är great? 

Slutet slarvas också bort en aning. Genom hela filmen får man ju följa skottarnas kamp för ett eget land, men hela filmen avslutas med enbart orden "och de vann sin frihet". Jag hade velat få veta lite mer om hur det till sist gick till. Men efter alla slagsmålsscener och strider fanns väl helt enkelt inte tid över för ett bättre slut. 

Men bortser man från uppenbara brister och ser till enbart hantverket och de stora, härliga stidsscenerna så har man egentligen aldrig tråkigt trots att filmen har en speltid på över två timmar. Och musiken var en detalj jag lade märke till, som jag hade missat förra gången för hundra år sedan när jag såg filmen sist. Medryckande musik, episk och samtidigt används den på ett bra sätt när det blir stidigheter. 

Och framför allt älskade jag sekvensen där Wallace går till sin första attack mot engelskmännen som mördar hans hustru. Blicken från Wallace och hur hela sekvensen är utformad fångar på ett ögonblick vad som driver fortsättningen av historien. Det är bara tråkigt att vi numera har blivit förslappade bakom datorskärmar och tangentbord och att det inte gryr missnöje mer idag! Ockupationsmakten Sverige har börjat roffa åt sig mer och mer av samernas land. Norrbotten lämnas med brödsmulor från regeringen trots att vi ger lallarna i huvudstaden hur mycket som helst, men inte ens ett klargörande om Norrbottniabanan får vi som tack för allt. Sverige har historiskt sett varit ett land som sett en hel del uppror mot överheten, i skolböckerna får vi bland annat läsa om dalaupproret och till och med vår första riktiga kung kom till makten genom strid och uppror. De besuttna i kungliga hufvudstaden ska kanske inte alltid tro att de sitter så säkra på sina guldsmidda tronar. 

Nåväl Braveheart funkar definitivt att se om lite då och då när andan faller in, men är långt ifrån det mästerverk som världen och Oscarsakademin tyckte 1995. Men ett liknande öde väntas förmodligen ett flertal av våra moderna klassiker och storvinnare på Oscarsgalor, så egentligen är det precis som vanligt att tidens gång allena råder och förändrar vårat tyckande och gillande.