Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt roligt, och de andra i rummet bryr sig liksom inte om att man finns där. När jag efter morgonträffen drar vidare på städ antar jag att de andra är mycket glada över att ha sluppit ha med sig mig ytterligare en dag.

Det känns ofta att trots att jag vill motsatsen, ha taggar inåt, så pekar ändå taggarna utåt och gör att ingen riktigt vill vara med mig eller knappt ens prata med mig. Något gör jag ju uppenbarligen fel, och jag har gått in i ett mönster som påminner starkt om det jag hade för fem, sex år sedan. Jag vill inte tillbaka till det där stadiet, trodde jag hade lyckats lämna det bakom mig men med nedåtgående självförtroende kommer det som ett brev på posten, att man börjar avsky sig själv och att man inte anser sig själv vara riktigt lika mycket värd som andra. Och det blir ofrånkomligt att taggarna börjar peka rakt ut igen trots att man inte vill att det ska vara så! 

Eller är det mest det att jag fortfarande är bitter över att det inte blev något mer efter jobbet förra sommaren? Jag trivdes som fisken i vattnet i det gänget, till skillnad från hur jag trivs med det nya gänget, och man kände sig mycket mer välkommen och en del av gemenskapen. Det enda positiva som jag kan se just nu är att jag samlar på mig ytterligare lite mer erfarenhet av att vara lokalvårdare, något som kan komma väl till pass inför årets sommar och sommarjobbssökningar. Men det hade ju samtidigt varit roligt om man trivdes och kände sig välkommen. Och de där ovälkommna taggarna, de måste jag se till att göra något utav så snart som möjligt.