" Någon mördar Wilma Persson och Simon Kyrö när de dyker på ett plan i Vittamgijärvi. Vad är det för gammal hemlighet de har kommit på spåren? Och vem är beredd att mörda för att hindra att den kommer ut? En mordutredning tar sin början där polisinspektör Anna-Maria Mella hotas och kammaråklagare Rebecka Martinsson får besök av de döda". 

Enligt mig en av Åsa Larssons bättre böcker i serien om Rebecka, fast det går så snabbt att läsa ut hennes böcker att man knappt hinner lägga så mycket på minnet. Larsson skriver väldigt kort, enkelt och koncist. Åsa verkar inte tycka om att sväva ut i långa, invecklade meningar utan nöjer sig med att skriva enkelt men ändå väldigt poetiskt. Gott så. Spänningen är det väl lite si och så med. Jag upplevde aldrig att den här boken blev speciellt spännande. Man kunde ganska snabbt lista ut vilka mördarna var. Jag vet inte om det berodde på hur Åsa Larsson beskrev gärningsmannen, men jag hade i alla fall ganska snabbt listat ut vilka som låg bakom dåden. 

Bokens stora behållning och humoristiska inslag var tveklöst kufen Hjöleifur ( bara namnet vittnar ju om vad det här är för någon filur). Här kommer ett utdrag från boken:"

- Det gör ingenting, försäkrade Hjöleifur. Får det vara lite ägg? De är ekologiska. Fertilitetshöjande. Har du barn?

- Ja, skrattade Anna-Maria och kände sig överrumplad av frågan.Fyra

- Fyra! Hjörleifur Arnarson stannade upp och såg på henne med beundran. Med samma man?

- Ja.

- Det är dåligt. Det optimala är att skaffa barn med så många som möjligt. Det gör den genetiska variationen rikare. Större chans att få till en biologisk fullträff. Har du barn? 

Han vände sig till Rebecka.

-Nej, medgav hon.

- Det var inte alls bra. Frivilligt eller ofrivilligt? Förlåt min uppriktighet. Men icke fertila kvinnor är av noll och intet värde för mänskligheten. " ( s. 131-132 ).

Som exemplet visar här ovanför så är dialogerna dessutom väldigt korthuggna och det är bara det absolut nödvändigaste som yttras. Jag gillar karaktären Rebecka bättre i de tidigare böckerna. I den här har hon ingen större roll att spela. Boken tar sig mot slutet, men den blir aldrig nagelbitarspännande. Men det kanske passar bättre för dem som inte räknar ut vem som är boven i dramat lika snabbt som jag gjorde det. 

Skildringen av den döda flickan Wilma passar däremot ganska bra in i den här handlingen, även om det ibland blir lite för mycket "gulligheter". Som när Wilma, i formen av en ande eller vad hon nu är, återbesöker sin farmor. Naturligtvis känner farmor av att Wilma finns i hennes närhet. 

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Till dess din vrede upphör är en hygglig svensk deckare som inte sticker ut alltför mycket men som ändå fungerar som småtrevlig läsning i höstrusket.    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...