"John Grishams thriller ”Firman” (The Firm) blev en gigantisk bästsäljare 1993 som satte författaren ordentligt på kartan.

Berättelsen om en ung jurist som hamnar i klistret på en anrik men skum advokatfirma blev även framgångsrik film av Sydney Pollack med Tom Cruise, Gene Hackman, Holly Hunter och Ed Harris i huvudrollerna.

Nu ska figurerna också återkomma som tv-serie, skriver Hollywood Reporter. Piloten som är under planering utspelar sig tio år efter filmen när Mitch McDeere och hans familj, som levt under federalt vittnesskydd, upptäcker att de fortfarande är i fara.

Grisham är exekutiv producent på serien och lär också agerat bollplank åt manusförfattaren Lukas Reiter (Advokaterna). Serien, som på förhand såld till 125 länder, ska ha inspelningsstart i sommar."

Jag hoppas att Firman som tv-serie blir bättre än vad filmatiseringen av boken var... Det var en småseg och trist filmatisering, tycker jag, medan boken däremot var riktigt nagelbitarspännande! Tyvärr har Grisham passerat bäst-före-datumet, om han nu inte hittar på något riktigt bra igen, men jag tror att hans bästa böcker har skrivits vid det här laget och de han har skrivit under senare år har inte varit lika bra som de som kom tidigare, tyvärr. Men att han är med som producent till den här tv-serien låter ändå lovande, och intressant är också att den inte kommer att handla om samma saker som i boken/filmen, utan utspelar sig tio år efter de händelserna. Det här kan kanske bli bra!

Ett litet snedsprång, av Denise Lundberg, är en ganska småputtrande berättelse som ändå var ganska trevlig läsning- även om den kanske fokuserade en aning mer på karaktärer och dialog än på själva brottet som begås. "Elegant crime" kallar Densie den här genren för, och visst är den elegant så det föreslår- nästan för elegant för min smak. Jag har nästan svårt för att kunna leva mig in i den här överklassvärlden, där det är viktigt med utseende och vikt- en av karaktärerna beskrivs som väldigt smal och slank och sexig, ändå håller hon stenhård kontroll på vikten och måste springa varje dag samtidigt som hon är aktsam med vad hon stoppar i sig. Det kan ju inte vara riktigt hälsosamt i det långa loppet? Dessutom verkar inte ens de rika ha något lyckat äktenskap, jag tror inte en enda av hemmafruarna är lyckligt gifta i den här berättelsen, och jag tror att i princip varenda en av dem är otrogna!

Huvudpersonen Marianne Jidhoff får jag aldrig riktigt något grepp om, först tycker jag bara att hon verkar vara en ganska vanlig "överklasstant" men av berättelsen så förstår man att hon av omgivningen uppfattas som attraktiv. Men jag håller ändå fast vid att hon var en av de tråkigare karaktärerna, men vem vet- hon kanske blir intressantare? Den här boken är den första delen i en planerad bokserie om samma figurer. 

De karaktärer som jag tyckte bäst om var Thorsten Ehn, utredare vid rikskriminalen och Augustin Madrid, purfärsk polisaspirant. Hans namn är riktigt jävla läckert måste jag tillägga, Augustin Madrid. Rullar faktiskt bra på tungan när man uttalar det. 

Den här lilla texten tycker jag på ett bra sätt sammanfattar vilken värld och ideal som de flesta av karaktärerna rör sig i:

" Det rörde henne inte i ryggen att handla mat i Östermalmshallen för flera tusen kronor varje månad eller att hon enbart kunde tänka sig att handla smink från märket Chanel. Men det senare ursäktade hon sig med att hon var allergisk mot alla andra märken. Givetvis en lika stor lögn som att Östermalmshallens varor alltid var de bästa. Marianne tyckte att det många gånger bara handlade om att varorna var mycket dyrare, inte alls så mycket bättre. Men den diskussionen förde hon aldrig med Lola, eller pappa Harry, de blev båda ilskna bara frågan nämndes." ( s. 218).

En del utfrågningar av Ehn och hans kollega Madrid låter tämligen roliga, speciellt om den som blir utfrågad är tonåring:

" - Vad hade han på sig?

- Grå jacka, tror jag. Med ett sådant där racerbilsmäreke. Mörka jenas, lite dyrare. Han såg lite snobbig ut.

- Från Djursholm?

- Ingen aning. Men alltså han var inte såå konstig. Inte mördar-konstig."

( s. 343)

Jag skrattade åt det där med mördar-konstig. Hur är man då, egentligen? Hur skulle hon beskriva hur en mördare skulle vara? 

Nåja, jag gillade ändå den här boken. Ett liet snedsprång är tämligen småputtrig underhållning, och jag tyckte om karaktärerna, och de hade alla gedigna egenskaper och trovärdiga känslor som man kunde förstå sig på. Däremot tycker jag att mördaren blev introducerad alldeles för sent in i berättelsen. Visserligen kan det ju ha varit ett taktiskt drag av Denise Rudberg- taktiskt på grund av att jag, och säkerligen många med mig under hela berättelsen misstänkte en annan figur som förekom i ytterkanten av handlingen. Men jag tycker det var lite elakt av författarinnan att vänta så länge med att introducera mördaren! Det kunde ha skett lite tidigare... Annars har jag inte mycket att invända, och oj, vilken bra cliffhanger som serveras i slutet. Jag blev riktigt sugen på att läsa nästa bok direkt efter att jag hade läst klart den här. 

" The Fourth Kind-regissören Olatunde Osunsanmi är tillbaka för en ny ”found footage”-film som heter Evidence, uppger Variety.  Men den här gången används inte materialet som det vore hämtat från verkligheten som i Fourth Kind. Filmen utspelar sig efter en massaker på en bensinstation där en detektiv letar efter ledtrådar i det material som offren efterlämnat, som mobiltelefoner och videokameror, i jakten på att spåra upp mördaren. Inspelningarna drar igång i juli."

Det här kan kanske bli bra? Filmen Fourth Kind var i alla fall ganska sevärd, även om jag hade väldigt svårt för mumbojumbot och att tro på att det skulle ha inträffat i verkligheten, men förutsättningarna för den nya filmen Evidence låter i alla fall enklare att kunna tro på.