Oh mama holy cow, jag försöker sluta dreggla men det är hart när omöjligt när jag ser den här trailern för femte, eller om det är elfte gången, för den här ser ut att bli hur jäkla härlig som helst. Och ingen dålig ensemble heller med Guy Pearce och Peter Stormare i fronten. Mumba jumbo, den här filmen ska jag definitivt se i år, det är ett som är säkert.

http://www.youtube.com/watch?v=5nu7VlD-9rw

En ganska intressant ( och till viss del fantasieggande) idé om att unga flickor förs bort för att sedan hårddrillas till superyrkesmördare fumlas bort en aning och anrättningen blir till inte så mycket mer än en b-film som är hyfsat snygg ibland men som saknar det där lilla extra. Men Maggie Q visar upp redan här att hon är helt rätt kvinna för jobbet i Nikita, även om hon inte har så mycket att göra här än posa snyggt och kicka rumpa. 

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Det är inte ofta man får se sådan brutal behandling mot unga tjejer i 10-12 årsåldern som i den här filmen- här tvekar man inte utan försöker de rymma från ön där de befinner sig för träning så blir de dödade. Och det är inte den enda grejen- sen när de har drillats i sex långa år så ska de slåss mot varandra tills dess endast en av dem är kvar ( men för att öka spänningen i filmen så gör Madame M ett undantag den här gången och låter tre överleva). Phjuu, snacka om hård skola:P

Den som hamnar lite i skymundan är CIA-snuten Jack Chen, som är med lite i början och som sedan får vara med och leka en stund innan han mer eller mindre bara blir den "snälla" killen som Maggie Q:s rollfigur blir förälskad i. Kärlekshistorien är relativt löjlig och hör bara hemma i den här sortens filmer, för de finner varandra medan de är inlåsta i frysutrymmet i en glassbil och enda anledningen till att Q faller för honom torde vara att det är den enda av manligt kön som hon har träffat sedan barnsben som inte har velat likvidera henne omedelbart. Löjligt, som sagt. Det slår inte direkt gnistor om dem förrän de fullbordar sin kärlek på stranden medan havets vågor rullar omkring dem. 

En hel del av fightscenerna är härligt, knasigt överdrivna och ser inte speciellt snyggt ut ( fast den här kom i och för sig 2002 så man får ha visst överseende med det). Men andra scener är vansinnigt snygga, som den där Maggie Q visualierar allt som vatten och vågor. Lite billigt blir det allt i slutet då den mystiske Madame M helt plötsligt blir tillfångatagen hur enkelt som helst och man får inte heller veta vad som händer med ön efter hennes frånfälle. Vad gör te.x vakterna efter att deras ledare blivit dödad? Jag bara undrar...

Så mycket "naked weapon" hinner inte de uteximinerade bli, tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för efter att i beskrivningen ha läst att kvinnorna använder sina kroppar innan de dödar så var det väldigt snålt med naken hud här. Det blir mer sparkar och regelrätta fightscener mer än förförelse. 

Naked weapon var i alla fall hygglig underhållning utan vare sig djup eller engagerande karaktärer, men duger finfint en tråkig fredagskväll. 

Men herregud, vad är det egentligen för fel på vanliga böcker? I dem har man kunnat göra precis det som man kan göra med den här versionen, nämligen bläddra och göra hundöra vid den sida man befinner sig på. Vad jag har förstått av fördelen med läsplatta är att man slipper tyngden av att ha många böcker i en väska, men det är nog också den enda fördelen som jag kan begripa med detta... Nej tacka vet jag att faktiskt hålla i en bok, känna dess tyngd och även känna av lukten från dem ( ja, för de som inte vet om det så luktar böcker på ett speciellt sätt). Nej gå till bibblan i vanlig ordning och låna med er en ordentlig bokhög istället och låt bli dessa läsplattar. Allt behöver inte moderniseras.

http://tv.expressen.se/nyheter/utrikes/1.2687743/nu-kan-du-bladdra-pa-en-lasplatta

Hmm jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Flypaper mer än att den inte var riktigt så rolig som jag hade trott att den skulle vara men samtidigt var den inte dålig heller direkt. Någonstans mittemellan, kanske. Men den hade kunnat vara lite roligare, och kanske lite intressantare även om mysteriet med de två konkurrerande rånarparen är ett väl så spännande litet mysterium. Men många av karaktärerna var väl överdrivna, och en del hade man kunnat vässa betydligt mer men allt som allt blir ändå helheten en hyfsat underhållande komedi.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Filmens två stjärnor är tveklöst Tim Blake Nelson och Pruitt Taylor Vince ( kanske framför allt den sistnämnde) som två mindre begåvade rånare, om det nu är rätt ord att beskriva dem med. De verkar mest av allt ganska förvirrade och till motsats mot de tre andra superproffsiga rånarna så blir det i alla fall några hyfsat roliga scener, men jag tycker samtidigt att man hade kunnat få ut mer av den komiska situationen ( som blir mindre komisk ju mer man får veta om vad som egentligen pågår). 

Annars är det smått hysteriska Patrick Dempsey som stjäl det mesta av showen och innan man riktigt förstår vad han "lider av" så är han riktigt rolig. Även efter det att man förstår att han lider av tvångstankar och maniskt måste tänka igenom saker och ting och upprepa saker så är han riktigt rolig som Tripp. Stort plus till Dempsey, som jag inte har sett mycket av tidigare. 

Ett litet minus åt att de andra karaktärerna är ganska svaga och liksom försvinner i dimman en aning, de borde ha haft lite mer att göra och haft några roliga scener med någon av rånarna eller hamnat i andra komiska situationer, för bikaraktärerna glömmer man nästan bort helt och hållet.

Men ett stort plus för vändingen precis innan eftertexterna börjar rulla ,för jag hade definitivt inte väntat mig den. Det var bra gjort, och man fick en helt annan syn på Ashley Judds karaktär men jag tycker nog allt att den kom aningen försent, men å andra sidan så fick man ju bli lite överraskad åtminstone så jag friar hellre än fäller för den här gången;) 

Jag vet inte riktigt vad problemet är med Real Steel, mer än att jag tycker att den är väldigt förutsägbar och att den var alldeles för sentimental stundtals. Den bjöd inte heller på mycket överraskningar utan den följer mallarna likt folket i Nordkorea följer sin "älskade" ledare, och man bjuds inte direkt på något utöver det vanliga- här är det rak och slätt familjeunderhållning för hela slanten. Och det blir så jädrans trååååkigt att jag hade svårt att behålla intresset när filmspektaklet hade en speltid på över två timmar. Inte ens robotfighterna piggade upp nämnvärt, visst de var snyggt datoranimerade men när man inte hejade på varken den goda eller den "onde" så blev det ointressant. Real Steel är snyggt förpackad och oförarglig underhållning för barnfamiljen att avnjuta en trevlig söndagseftermiddag med, men för mig var det inte engagerande eller speciellt underhållande.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Man kan säga såhär- har man sett regissören Shawn Levys tidigare filmer, bland annat Natt på museet, så kan man hitta likheter med Real Steel- i centrum finns en snubbe som inte vill ha med sin son att göra ( Ben Stiller ville visserligen göra allt för sin son i Natt på, men likheten finns här ändå), men-tänka sig- i slutet inser naturligtvis snubben att han nog ändå älskar sin son.

Hugh Jackman är bra i huvudrollen, men det känns som att han är bättre än vad själva filmen är. I och för sig spelar han ingenting utöver det vanliga, här är han också en sådan där snubbe som är lite tuff och bad så intet nytt under solen direkt, men det hade inte skadat om någon annan hade innehaft huvudrollen istället för Jackman är bättre än det här.

Irritationsmoment numbro ett var sonen Max. Inget ont om människan Dakota Goyo, verkligen inte, men här är Max en sådan där snorunge som är så vanligt förekommande i amerikansk film- uppnosig och drar sig inte från att ta en mikrofon från domaren efter avslutad match och inbjuda till match mellan hans outsider-robot och mästaren inom sporten ( Rocky-inspiration, någon?). 

Att man sedan, i slutet, överraskar lite genom att Max robot inte får spöa skiten ur motståndaren räcker inte för att jag ska tycka att det ska kännas som något "nytt", för innan dess har vi fått se hur både Max och Jackmans kärleksintresse Bailey grinat när Charlie tar över kontrollen över roboten när dennes hörsel skadats och får använda sina boxningskunskaper. Hur mycket ska man bre på för att historien mellan far och son ska kännas angelägen? Nej har de inte lyckats påverka mig förrän dess så påverkar det inte mig när alla i publiken jublar och anser att Max är den egentliga vinnaren ( hade man väntat sig något annat än just att publiken förstås skulle vara på filmens hjältar sidor och inte på den elaka kvinnan? Nej just det). 

Räkna inte med publikens stöd, era elakingar;P  

Real Steel är hyggligt sevärd åtminstone ibland, men far-och son-relationen har man sett så många gånger förr att man vet hur det kommer att sluta redan i början av filmen och den engagerar inte det minsta. Fighterna mellan robotarna är filmens behållning, men då det ska vara så barnvänligt så blir det aldrig speciellt grovt våld eller grovt språkbruk och det blir alldeles för familjevänligt och gulligt för min smak. Sen råkade jag se på imdb.com att det finns med uppgifter om en uppföljare, och det skulle inte förvåna mig det minsta om det stämmer- sådan här action-för-hela-familjen brukar sälja som iskallt vatten en stekhet sommardag i juli;P

Pilotavsnittet till nya tv-serien Alcatraz imponerade på mig, men jag vet inte på rak arm vad det var som gjorde mig intresserad och nyfiken. Mysterierna, of course men samtidigt var det kanske lite för många mysterium som lanserades redan i första avsnittet och risken finns ju alltid för att regissören och producenterna snurrar till det några gånger för mycket och sedan inte vet hur fasiken alltsammans ska sluta ( vilket tydligen har varit fallet med Lost, om jag förstod kritiken rätt efter det sista avsnittet). 

Men det jag framför allt tyckte om var Sam Neill som mystisk "något-någonting", man vet inte alls var man har karaktären efter första avsnittet och gissningsvis kommer det alltfler frågetecken omkring den här snuten ju längre serien pågår. Den andra som jag gillade skarpt redan från första stund var Jorge Garcia, lätt överviktig, med hästsvans, Alcatraz-expert som lämpligt nog blir kompanjon till Sarah Jones karaktär. Men här kommer ett litet problem- jag gillade inte alls Sarahs karaktär. Blond, ung, käck och sådär (o)härligt "kvinna med skinn på näsan"... men som inte utstrålar någon pondus alls, tyvärr. Tråkigaste karaktären, hittills sorgligt nog och ändå verkar det som att hon är en av de ledande karaktärerna... Hmm. 

Nej, den här serien har fångat mitt intresse och det här måste jag definitivt fortsätta titta på!

Så har TV4 dragit igång Wallander igen på söndagskvällarna, och det gör inte speciellt mycket för under uppehållet har det inte direkt funnits många, vettiga alternativ att se på. Det har varit embarmligt dåligt med sevärda filmer på både fyran och trean på söndagar, så det är bra att fyran nu drar igång Wallander-racet igen. Men med det inte sagt att det alltid är så bra filmer.

Som vanligt gäller det att om du inte HAR SETT FILMEN så ska du sluta läsa nu!

Wallander-Läckan började faktiskt riktigt bra. Det hände saker hela tiden, och förvirringen var stor- en bil exploderar mitt på stan i Ystad samtidigt som ett värdetransportrån genomförs och man vet inte riktigt om det har med varandra att göra. Men sedan sänks tempot betydligt, det blir ingen vidare fart och jag gillade inte alls slutet. Jag häpnade lite över biljaktsscenen där bland annat Isabelle och Pontus är inblandade- på bästa amerikanst sätt hänger Pontus utanför bilfönstret och skjuter på de flyende skurkarna! Sådant här ser man inte särskilt ofta i svenska polisfilmer, så plus i kanten för att man har låtit sig inspireras av amerikanarna, men det är inte särskilt trovärdigt ( och Wallander-filmerna brukar vara väldigt trovärdiga annars). 

En annan sak- Isabelle klagar över vilken mes Pontus är, och hade det varit det omvända istället är jag övertygad om att Isabelle skulle springa och klaga hos chefen över trakasserier. Det är tråkigt att se att en rådande trend i inte bara Wallander är att killarna ska vara antingen supermesiga eller lite badass-råa, medan de kvinnliga karaktärerna alltid är komeptenta och dugliga. 

Vad jag tycker är det mest ologiska i filmen var inledningen- en orienterare blir skjuten till döds i skogen. Senare visar det sig att enda anledningen till att orienteraren blir skjuten är för att han befinner sig i närheten av skurkarnas högkvarter, men såvitt jag kunde bedöma så var inte mannen påväg mot högkvarteret/gömstället ens en gång. Kort och gott blir han helt enkelt dödad för att regissören till filmen ska ha en anledning att få ut poliserna i skogen ( Svartman blir det, polisens egna driftkucku som det verkar). Det är alldeles för billigt och en förenklad lösning, polisen snubblar mer eller mindre över skurkarnas gömställe... 

Annars gör de inblandade bra ifrån sig, Krister Henriksson är lika tråkig och stel som Wallander som han har varit i de tidigare filmerna och hans småflirtande med Lena Endres karaktär verkar aldrig leda någonstans. Ett annat av filmens tema, det om att man har lyckats få ihop så mycket pengar att man inte längre skulle behöva arbeta, är lite underhållande- jag tolkar det som att man vill visa upp hurpass beroende Wallander är av sitt jobb. 

Wallander: Läckan började riktigt bra och med ett bra tempo, men sedan blev det tyvärr mest att trampa vatten fram till upplösningen, som lämnade en hel del i övrigt att önska. Som vanligt är, när det gäller svensk massproducerad deckare.