Jag hade egentligen inga som helst förväntningar på den här filmen, som brukligt äro när Dolph Lundgren är inblandad, men måste ändå säga att filmen överraskade mig en smula. Ja, inte på så vis att jag börjar snacka om att det här är ett mästerverk eller att Doplh L aldrig varit bättre än vad han är i den här eller något sådant ( ska till bra många öl eller andra alkoholhaltiga drycker innan det skulle kunna inträffa), men jag hade inte förväntat mig att bli hyggligt underhållen under filmens speltid men det blev jag ändå, faktiskt. Men filmbolaget Dark films brukar sällan göra mig riktigt besviken och de står bakom den här filmen och det borgade ändå för att något bra kunde komma från denna också.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Ska ändå inte klaga så mycket på Dolph Lundgren, ty han har faktiskt presterar sämre i andra filmer än vad han gör i Stash House. I och för sig har han inte så förtvivlat mycket att göra. Stora delar av filmen får han endast agera (om det nu verkligen är rätt ord att använda) i övervakningskameror, och jag menar- hur pass dålig ska man vara på att skådespela om man lyckas med att misslyckas med något sådant? Nej vår svenske export sköter sig faktiskt hyggligt i den här filmen. Ett litet plus är att han är en av de onda, och bara det hade kunnat göra att han hade kunnat spela över å det grövsta men det gör han inte den här gången. Bra!

Vad gäller de övriga så sköter de sig skapligt. Det blir en aning för mycket pussande och kramande mellan huvudpersonerna Emma och David och en eller två gånger spelas det över lite för mycket ( eller snarare, ibland känns det helt enkelt inte ett hundra procent trovärdigt). Men jag har inte direkt så mycket at spy galla över utan man får ta det man får eller helt enkelt strunta i det och det här är ju ingen Spielberg-film så... 

Men det som verkligen överraskade mig var att filmen inte spårar ur, och dessutom gör mig lite nyfiken på vad fan som finns i huset som skurkarna så gärna vill komma åt när det till synes uppenbara inte alls intresserar dem. Så lite av spänningen finns kvar under en lång stund av filmen, vilket ju faktiskt inte är dumt alls. Slutet var lite väl tillkrånglat, jag köper det inte helt och hållet men jag förstår regissören som säkert ville avsluta på ett sätt som man inte hade "förväntat" sig, fast man kunde ganska snabbt förstå hur det skulle bli. 

Stash House funkar för stunden, men kommer snart att försvinna ur minnet. 

Som bäst hoppas jag på att den här uppföljaren till Clash of the Titans fungerar som inspiration och gör ungdomar intresserde av att lära sig mer om grekisk mytologi. För det är en spännande och intressant värld, och helst ska man nog vara lite uppdaterad och ingen novis för att kunna hänga med ordentligt, men å andra sidan behöver man knappast använda hjärnan alltför mycket för att ta del av den hjärndöda underhållning som Wrath of the Titans erbjuder. Känslan av att vara inne i ett spel finns med genom hela filmen, det enda tråkiga är att man inte kan göra något på egen hand utan bara får "hänga med". 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Det är inte direkt skådespelarna som står i centrum här, och det är inte direkt någon som utmärker sig heller utan de inblandade gör mer eller mindre det som förväntas utav dem och ingenting utöver det. Min favorit Hades är dock tämligen blek här, och tjafset om broderskapet mellan honom och Zeus blir i slutändan ganska enerverande för man kan ganska tidigt gissa sig till hur det där kommer att gå. Sedan undrar jag hur Rosamund Pike kan fortsätta få roller? I den här som drottning Andromeda tillför hon inte mycket, mer än att delta i den alltför populära historieförfalskningen. Det är inte troligt att en kvinna skulle få ha befäl över den grekiska armén under den tid som filmen utspelar sig, men såhär håller ju alla filmer på med så det är ingenting nytt. Man vill ju förtvivlat gärna förfina den "barbariska" dåtiden, men konstigt nog har man fortfarande inga som helst problem med att alla skurkar i filmen är män... Och om man ändå håller på med historiekorrektion så varför inte löpa linan ut? Varför bara män som blir slaktade i tusentals under slutstriden? Var finns alla kvinnorna då ( som egentligen inte borde finnas där alls om man nu ska vara historiskt korrekt). Nej bara i en "fin" position så har man fört in en kvinna. Ungefär på samma sätt som det ser ut nuförtiden, tyvärr.

Specialeffektmässigt tycker jag inte att det är märkvärdigt, tyvärr. Jag blir inte direkt övertygad eller hänförd. Det mesta ser ut som att vara taget ur valfritt spel som finns och som utspelar sig i Antikens Grekland. Varken mer eller mindre. Dessutom gör man av med det häftigaste monstret redan i den första striden. Cykloperna fick äntligen vara med, men underligt nog var det också en gammal, vis cyklop som fanns med. Var fan hittade de på den idéen? Nej huvudpersonerna skulle naturligtvis ha kämpat mot onda cykloper för att därefter komma fram till den halvtokiga smeden. 

Storyn som helhet var ganska enkel och inte engagerande, men visst man blev i alla fall underhållen medan filmen pågick men samtidigt tror jag inte att jag direkt kommer att minnas den här filmen om en månad. Jag var inget stort fan av första filmen ens, men jag tycker trots allt att den kändes betydligt mer "episk". I den här andra filmen är det hela tiden på överväxeln, filmen hinner knappt börja innan det händer saker och Perseus kastas ut i nya äventyr igen. Poseidons son hinner knappt säga "jag vill inte veta av min far" innan han kommer till insikt om vem hans pappa egentligen är och bestämmer sig för att tja, vafan jag hjälper väl till då det är liksom min plikt, typ. Det går snabbt, det blir inte många andningspauser och det är knappt man hinner avsluta en grej innan man hastar vidare till nästa. Inga fördjupningar här, inte. 

Halvbra, helt okej för stunden eller ja vad man nu vill sammanfatta det som. Bra är det egentligen inte, men det var länge sedan bra film i den här storleken kom från Hollywood så man får vara glad över att det kommer något värt att ses överhuvudtaget. Tyvärr pekar slutet också mot att vi förmodligen har en film till att ( inte) se fram emot. 

Hela filmen känns som en enda lång episod av gamla tv-serien Hercules och man blir inte direkt intresserad av handlingen då skådespeleriet lämnar en hel del i övrigt att önska, och specialeffekterna är riktigt usla. Dragon Hunter är ingen påkostad produktion, milt uttryckt, och det märks med all önskvärd tydlighet. Men även om man inte har Hollywood-pengsäcken eller tillgång till skådespelare som tillhör A-facket, så kunde man ju i alla fall ha försökt göra något annorlunda som att ha med svart humor eller något som hade gjort att man inte gömmer bort filmen direkt när eftertexterna börjar rulla.

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Ingen av skådespelarna är imponerande men jag stör mig framför allt på Kelly Stables, av två anledningar. 1) hon ska föreställa tuff alvkrigare, men när hon talar låter hon som ett litet barn. Trovärdigt? Nej, inte det minsta. 2) Jag kan inte begripa hur det kommer sig att hon har fått fortsätta som skådespelare efter sin medverkan i den här filmen. 

Om man ska fortsätta klaga på något mer i den här soppan så måste jag också nämna att fightscenerna är frustrerande dåligt filmade. För att göra ett tamt försök till att hotta upp fighterna så rör sig kameran fram och tillbaka, vilket inte resulterar i att striderna får nerv och spänning utan snarare blir röriga och det är ofta svårt att se vad som händer. Jag tror att om jag ska fortsätta på Hercules-spåret som jag nämnde i inledningen så är fightscenerna i den serien mästerverk om man jämför med dem som finns med i den här filmen. 

Nej, jag ångrar faktiskt att jag lade ned tiden det tog att se det här misslyckandet till film. Det blir i alla fall inte speciellt svårt att förtränga bort minnet av den. 

Såhär i efterhand så känner jag igen vissa scener från den här filmen nu när jag tillslut sett den i sin helhet, så jag har tydligen sett den här tidigare eller i alla fall en del scener från den men nu kändes det som att det var dags att se hela filmen så man kan bocka av denna. Och jag ångrar mig inte, en del scener är småroliga och hela premissen med att mänskligheten i och med att vi inte har några naturliga fiender gör att vi blir dumare och dumare är genial. Men tyvärr tar skämten slut halvvägs....

Det blir lite för många "idioter" som verkar ha blivit kvar på dagisnivå-intelligens och tyvärr är det mest troligt i början när huvudpersonen börjar utforska framtiden men sen blir det mest av allt tjatigt och det blir inte direkt roligt heller, tyvärr. 

Helt okej för stunden men ingenting som kommer finnas kvar i mitt minne speciellt länge...

Jag tillhör inte dem som har spelat Soldiers of Fortune-spelet, men jag förmodar att spelet såsom filmen inte skryter över sin handling direkt och filmen är precis så dum och dålig som du antagligen trodde att den skulle vara. Trailern var en varning i sig, men uppfattade man inte varningen så blir man varse den när man ser filmen- den lyckas med konststycket att vara urbota korkad och oengagerande redan från första början. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Den stora frågan är vad en skådis som Christian Slater har här att göra? Jag satsar på att han behövde lite snabba cash och eftersom det inte krävs någonting alls för att han ska ro hem den här träiga karaktären i hamn så torde han ha kunnat klara av de här inspelningarna med förbundna ögon och utan att behöva engagera sig speciellt mycket. Så, grattis till lättförtjänt kosing. 

Lite underligt var det också att se Ving Rhames i den här filmen, men det kunde man väl ta, ändå. Men Sean Bean, vad fan har han här att göra? Ingenting speciellt i alla fall och han gör en roll på autopilot, så jag gissar att alla de här tre skådespelarna, som brukar vara betydligt mer underhållande, bara ställde upp i den här skiten för att ha något att göra medan de inväntade viktigare uppgifter, eller för att de behövde stålar för att betala av någon irriterande räkning... 

Den enda som gör den här filmen värd att lägga ned lite tid på är James Cromwell som verkar ha det jävligt roligt. Och jag gillar hans karaktär, en vild jävel som på ålderns höst vill säkerställa att hans pengakåta hustru inte ska få hans förmögenhet utan att de ska gå till hans ( många) barn. Cromwell ser i alla fall den här filmen för vad den är- en plojgrej och därmed kan man tillåta sig själv att ta ut svängarna lite. Synd att de andra skådisarna inte gjorde på samma sätt, då hade pinan blivit bra mycket enklare att uthärda. 

Soldiers of Fortune är förhoppningsvis bra mycket roligare att spela, för filmatiseringen gör ingen än de redan frälsta lyckliga. Funkar trots allt halvhyggligt en tråkig lördagskväll, men kommer snart vara raderad ur minnet och endast påminns man om den här när man råkar få syn på den i rea-lådan på Hemmakväll...

" Vad i helvete?" kunde jag inte låta bli att tänka bara en stund in på den här filmen... Och tyvärr höll den känslan i sig genom hela filmen. Jag tröstade mig med att ursprungstanken måste ha varit att göra en parodi/komedi på klassiska invasionsfilmer för den här kan ändå aldrig ha varit menad att bli tagen på allvar? Ingenting i den här filmen känns på allvar och det är inte enbart skådespelarnas minst sagt tveksamma insatser, utan kanske snarare att allt känns så in i helvete korkat. 

LÄS INTE MER OM DU INTE SETT FILMEN.

Svensk press älskar ju att rapportera så fort en svensk skådis finns med i internationella "stor"-filmer, och det var inget undantag i och med Joel Kinnamans deltagande i den här. Dock kan man såhär i efterhand ifrågasätta huruvida han ska se det här som en fjäder i hatten eller försöka glömma sin medverkan i den här så snart som möjligt? Jag tror på det senare alternativet. Kinnaman kan vara tillräcklig man för att fylla sin kostym i svenska deckarfilmer, där är ändå nivån på skådespeleriet inte speciellt krävande och man behöver ju sannerligen inte göra mycket för att slå igenom i det här landet, men att han sedan spelar på ungefär samma sätt i en större film med, förmodligen i alla fall, högre budget var bara beklämmande att se. Kinnamans prestation i den här är kort och gott ingenting utöver det vanliga och hade kunnat ges till vilken gröngöling som helst som precis avslutat sin skådespelarutbildning. 

De övriga har det inte mycket bättre och det är ingen som känns speciellt trovärdig. Tjejerna har det extra tufft, faktiskt. Herregud, varken Natalie eller Anne känns som kvinnor av kött och blod och det enda de gör filmen igenom är antingen a) skrika b) hålla om varandra c) hålla varandra i hand, d) stirra oförstående med halvöppnade munnar, e) se så snygga ut som det bara går, oavsett vilken jäkla situation de befinner sig i. Helt enkelt tröstlöst att göra något vettigt av. 

Veronika Vernadskaya är inte ensam om att prestera uselt, men hon kan i alla fall skylla på att hon inte har några större roller bakom sig. Vilken ursäkt har de andra, tro?

Ingenting blir heller bättre utav att specialeffekterna ser ut att vara hämtade ur något billigt datorspel från tidiga 90-talet. Jag trodde att det nästan inte var möjligt att få till sådana här effekter längre, men allt ser så billigt och dåligt ut att man närapå tappar hakan. Det börjar med ett uselt flygplan i början av filmen och avrundas med en ful u-båt som knappt någon över åtta år kan tro verkligen finns med på riktigt i filmen. Jösses Amelia och hennes trettio syskon...

Nej, det hade varit bättre om man hade kallt filmen för komedi/parodi, då hade man åtminstone inte blivit så överraskad över hur katastrofalt dålig den här filmen faktiskt är. 

Äntligen! Ja, det måste jag trots allt konstatera för det har sett ut som att det har varit påväg nedåt för min favorit Jason Statham efter att man har sett honom vara ganska oinspirerad och tråkig i Blitz, The Mechanic och Killer Elite. Hoppas gör jag ändå att han är bra i The Expendables 2, men då han inte var jättebra i första filmen så hyser jag inga förhoppningar om att bli trollbunden i andra filmen. Men- i Safe levererar han. Ja, inte direkt skådespeleri som får Oscarsakademin att hålla koll på honom, men han presterar bra för att vara i just en Statham-film. Hårdare än hårdast sparkar han röv och röjer inte med en endaste min i ansiktet vad som försiggår inom honom. Åååå wunderbra! Filmen i övrigt är helt okej action, varken mer eller mindre.

LÄS INTE MER OM DU INTE HAR SETT FILMEN.

Jag tycker det finns lite logiska luckor i manuset... En flicka, Mei, visar sig vara en matematisk begåvning utöver det vanliga, blir lovad att hon ska skickas till en skola där hennes talang tillvaratas och blir helt sonika kidnappad av maffian- och ingen reagerar nämnvärt över flickans försvinnande? Logiska luckan två- Stathams karaktär står i begrepp att ta livet av sig, men så råkar han få syn på Mei och plötsligt förstår han helt enkelt att hon har stora bekymmer och bestämmer sig genast att han måste hjälpa flickan för att försonas med sig själv. Eller något sådant, man får ju tolka undertexterna, undertexter som inte direkt finns eller lyser med grön/röd/gul neon! 

Och slutligen- hur kommer det sig att skurkarna har till synes oändliga resurser? Visst ja, de har nog sitt på det gröna genom att tjäna stora mängder pengar på olika illegala sysslor, snutarna är korrumperade och det verkar inte finnas en enda hederlig snut i hela stan och skurkarna kan när som helst börja köra bil som galningar och ta över ett hotell och hålla hotellgäster som gisslan... bara för att komma åt Mei. Hmm, det är en hel del som inte ska övertolkas i Safe, lika bra att lämna hjärnan på sparlåga direkt istället.

Men äntligen är Jason Statham tillbaka i god kick-ass-form, och det är Safes stora fördel. Här slösas det inte bort tid med att visa att snubben har känslor, jag tror till och med att stenstatyerna på Påskön visar mer känslor än Stathams stenansikte- men oj vad han slår och sparkar stenhårt här! Man jävlas inte med den här mannen, helt enkelt. 

Lite trist är det ändock att det mesta är vad man förväntar sig och ingenting utöver det. Direkt-till-dvd är vad man får, och det funkar faktiskt riktigt skapligt med Safe. Men den har inga direkt minnesvärda scener eller häftiga slagsmålsscener, så den här filmen lär man förmodligen snabbt glömma bort.

Nu förhöll det sig på ett sådant lyckosamt vis att barnprogrammet Björnes magasin fyller 25 år just idag, och med tanke på att jag tidigare under dagen blev nostalgisk över Vita lögner så måste man ju helt enkelt bara nämna detta också. För vem har inte lite nostalgiska minnen över Björnes magasin?

Intressantast var att se intervjun med Robert Gustafsson, som dessutom var längst av klippen. Jag hade ingen aning om att även "tonåringar" tittade på programmet innan de skulle ge sig iväg på disco;P Och när jag tittade på listan över Björnes vänner som tittade in på besök såg jag några namn som jag inte minns alls att de var med: Johan Ulveson, Morgan Alling. Men de var kanske med i de senare avsnitten, långt efter det jag slutade titta. Grattis, i alla falll!!!!

http://www.svt.se/nyheter/sverige/bjorne-fyller-25-ar