Jag måste skärpa mig, det har jag ju förstått redan tidigare också men ändå så gör jag ingenting! Vad är det som har hänt med mig? Varför känns det alltid som att man har kniven mot strupen? Varför lyckas man aldrig göra rätt längre? Jag vill inte ta eget ansvar, jag vill att någon annan finns där och kan erbjuda hjälp för helt uppenbart så klarar jag mig inte på egen hand. 

Erfarenhet, erfarenhet, erfarenhet är allt som efterfrågas, överallt. Jag har ingen erfarenhet. Det känns ibland som att jag inte har något alls, jag är helt tom och jag kan absolut ingenting. Men så är det ju naturligtvis inte, jag kan saker förstås- bara inte sådana saker som efterfrågas av någon.

Funderingar på om man skulle kunna starta upp ett företag- javisst, det skulle jag gärna göra men jag vet inte hur man bär sig åt, jag vet inte om jag skulle klara det och jag vet inte heller vad tusan jag skulle kunna sälja/tillhandahålla. Och jag vill inte driva företaget ensam heller, ty jag klarar ju inte av att göra något på egen hand. 

Jag borde ha gått i pappas fotsteg. Men icke. Istället blev man ingenting, ingenting alls. För vad valde man att gå på gymnasiet, trots att man redan på förhand visste hur krävt det var? 

En riktig kalldusch kom i dag med posten. Får se om man klarar sig ur den här sitsen, förhoppningsvis så är lösningen ganska enkel- men lagen om alltings jävlighet säger ju annorlunda: Om du tror att något ska vara enkelt så tänk om, det enkla blir svårare än vad du kan föreställa dig. Förhoppningsvis gäller inte den dogmen mig den här gången! Jag behöver lite tur. Bara en liten gnutta tur.

Frågan är om jag kommer vara glad någonsin igen! Det känns ibland alldeles hopplöst, ingenting duger man till, man kommer aldrig att kunna göra någonting alls, man bara kommer att sitta här och tillslut blir jag utkastad- och vad händer då? Jag skulle inte överleva ens en vecka ute på gatan! 

Jag vill så mycket men får ingenting alls gjort. Bah! Vilket skitsnack. Dra ut fingrarna ur röven, kavla upp ärmarna och GÖR NÅGOT FÖR FAN! INNAN DET ÄR ALLDELES ÅT HELVETE FÖRSENT.

Ja, jag måste följa den uppmaningen nu! Snart är det försent att göra någonting alls, och när det väl sker så kommer jag att ångra mig bittert. Varför kan jag inte vara som alla andra som lyckas med allting?!

Jag måste bryta isoleringen. Varför sitter jag här ensam ikväll till exempel? För att jag alltid har suttit i princip ensam. Jag trivs med det, att vara ensam, men ingen annan verkar förstå det. Ut och träffa folk, du är ju för fan folkskygg!

Ja, jag är skygg. Ja, jag är blyg. Och ja, jag har inget självförtroende kvar what so ever. Självförtroendet ligger kastat i en soptunna och vid det här laget är det fullständigt försvunnet, bortglömt. Jag tror inte jag kan hitta det igen, om jag så försökte. Jag är ful, och får inget självförtroende av att vistas ute bland människor för allt jag tänker på är att alla tycker att jag är ful och äcklig och dum i huvudet.

Något är fel med mig! Något. Jag vet inte vad, jag vet inte alls vad det är, men jag måste ta reda på det så att jag vet. Jag kan inte fortsätta såhär. Det går inte längre.

Som jag skrev tidigare, det är bara att strama upp sig, dra ut fingrarna och sätta igång! Nu på en gång, helst skulle jag ha gjort det redan igår! Bättre sent än aldrig.

1. PM:et, version 200, SKA in innan den här månaden är över.

2. Jag måste in till LTU och prata med läraren som hade hand om den förrförra praktikperioden. Berätta lite om mina tankar och upplevelser och liknande (strunt).

3. Egentligen är detta punkt ett, men jag hoppas att den ska lösa sig så att jag kan koncentrera mig på de två föregående punkterna istället: se till så att jag besvarar brevet som kom med posten idag, hoppas på det bästa, be till en Gud som förmodligen inte lyssnar på mig ens och hoppas på att det löser sig jävligt snabbt.

4. Pusta ut, det är viktigt att man återhämtar sig också!

5. Börja träffa folk! Sluta isolera mig, sluta att tänka att jag är mindre värd än andra osv osv. I alla fall försöka. 

Det är vad jag måste göra, och det brinner verkligen på punkterna tre och fem! Första och andra är också viktiga, och som sagt, det ska vara avklarat helst innan den här månaden tar slut. 

 

Woaska

29 september 2010 00:36

Tycker så synd om dig. :(

Känner också igen mig, viljan om att göra något men det händer liksom aldrig, ensamheten som ibland känns hemsk men ändå trevlig och rädslan för andra människors tankar... (Vilket får mig att bli lite fundersam över varför du ville bli lärare. O.o)

Att sluta isolera sig tycker jag är skitsvårt, speciellt när människorna runt omkring än inte verkar roliga/intressanta att umgås med... eller ens bara vara omkring.

Hoppas verkligen att det löser sig. :/ Är det för att du är lat, rädd eller vadå, det inte blir av?

Du ska veta att jag tycker om dig precis som du är, hur du nu än skulle se ut. =))))

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Ifjol var man en frekvent besökare i Badhusparken men i år har det inte blivit av att vara däe alls av någon anledning.  Jag vet inte varför. Det kan förstås ha varit på grund av vädret men det är inte hela sanningen. Helt enkelt har man inte ta...

Jobbet gick bra även om jag börjar bli lite trött på att enbart vara på ställen som jag redan varit på, bland annat ifjol. Jag skulle vilja prova på och städa på något av de nya ställena som de har införskaffat sedan jag var där sist.    Nåja, de...

Har precis avslutat en reprisering av arbetsmomenten och det visade sig ha tillförts några nya element sedan man var här och jobbade förra sommaren, men det är väl inget som ska gå ganska snabbt att lära sig får man hoppas. Inlärningen är precis avsl...

Ja, den frågan är berättigad: Vad fan ska man gå omkring och vara glad för på en sketen måndag? Det finns inga anledningar till att man ska gå omkring och vara glad och se ut som att man precis har lurat av Joakim von Ankas hela förmågenhet och sitte...

Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel men det börjar påminna starkt om när man gick på universitetet- inget självförtroende, man sitter knäpptyst vid fikabordet och skrattar och smilar på kommando snarare än att man tycker att något är särskilt ro...